Skogvaktaren Oliver Mellors har varit noga med att se till att inga nyfikna blickar vilar på honom och lady Chatterley innan de kravlar genom buskaget. I en liten glänta i skogen lägger han sin jacka och väst på marken och säger åt henne att ställa sig på alla fyra på kläderna.
Skogvaktaren och ladyn utgör tillsammans med hennes make huvudpersonerna i Lady Chatterleys älskare från 1928. Romanen lämnar inte mycket åt fantasin, utan beskriver i detalj de erotiska eskapaderna mellan den kärlekstörstande Constance Chatterley och Oliver Mellors, skogvaktaren på hennes makes gods.
Till exempel skriver författaren D.H. Lawrence om mötet i skogen: ”Hon kände hans nakna hud mot sin när han trängde in i henne. För ett ögonblick var han stilla, svullen och skälvande, sedan började han röra sig och väckte begäret i henne.”
Detaljer av det slaget var olagliga i de flesta länder i början av 1900-talet, bland annat i Storbritannien, där D.H. Lawrence bodde. Romanen kom att kosta författaren så mycket att han strax före sin död skrev från sin självvalda exil: ”Vägen till framgång har legat öppen för mig ... och ändå befinner jag mig här. Mitt ute i ingenstans, för alltid en outsider. Och det är mitt eget val.”
Romanen om Lady Chatterley har filmatiserats över tio gånger.
Gruvarbetarens son blev författare
David Herbert Lawrence föddes den 11 september 1885 i en fattig gruvarbetarfamilj i Nottinghamshire, tjugo mil norr om London. Modern hade en medelklassbakgrund och kämpade hårt för att hennes barn skulle få en god utbildning och ett bättre liv än den slitsamma och farliga tillvaron som gruvarbetare.
Herbie, som Lawrence kallades i familjen, utvecklade tidigt sitt intresse för litteratur. Han kände sig som en främmande fågel bland de andra pojkarna i skolan, som så fort som möjligt ville börja jobba i gruvan precis som deras pappor gjorde.
Med sin mors stöd utbildade Lawrence sig till lärare och fick anställning, men han drömde om att bli författare.
Under namnet D.H. Lawrence skrev han dramer och 1913 slog han igenom med boken Söner och älskande, en självbiografisk roman som skildrar uppväxten i ett gruvsamhälle. Boken fick bra kritik och Lawrence började hoppas på en karriär som etablerad författare.
”Vägen till framgång har legat öppen för mig ... och ändå befinner jag mig här. Mitt ute i ingenstans.” D.H. Lawrence kort före sin död
I samband med att Lawrence planerade en resa till Tyskland sökte han upp sin gamle tysklärare Ernest Weekley i hopp om att få några goda råd.
I Weekleys hem mötte han professorns hustru, vilket i ett slag förändrade hans liv.
Frieda Weekley, född von Richthofen, kom från Tyskland där hon var uppvuxen i en adlig officersfamilj. Hon var sju år äldre än Lawrence, självständig och tack vare flera otrohetsaffärer mycket erfaren i kärlekskonsten.
Frieda valde att lämna sin make och reste tillsammans med Lawrence till Italien.
När paret ett år senare återvände till Storbritannien gick professor Weekley med på en skilsmässa, vilket innebar att Frieda och Lawrence kunde gifta sig. Det gjorde de den 13 juli 1914.
För Frieda blev priset högt, eftersom hon därmed förlorade rätten att träffa sina tre barn. Trots det såg framtiden ljus ut för paret. Medan de hade varit hemliga älskare hade deras vänner fallit ifrån en efter en på grund av den prydhet som rådde i dåtidens England.
Nu, när de var äkta makar, släpptes de in i värmen igen.
När Lawrence samtidigt skrev kontrakt på att skriva tre romaner åt ett förlag verkade det även som om ekonomin skulle vara tryggad under överskådlig tid. Då bröt emellertid första världskriget ut.
Under den viktorianska perioden skulle en friare akta sig för att röra vid sin utvalda offentligt.
Viktoriansk moral fördömde ladyn
Britternas syn på kvinnor och sex gjorde att Lady Chatterleys älskare vållade skandal.
År 1928 hade Storbritanniens drottning Victoria varit död i 27 år, men arvet efter hennes 64 år på tronen levde kvar.
Sex utanför äktenskapet var tabu och enligt många britter helt obegripligt.
Medan män hade en naturlig dragning till köttets lustar betraktade många det som onaturligt för kvinnor att ha drifter.
Enligt dåtidens moral tjänade samlag endast ett syfte: ”För mig är äktenskapligt samkväm oförståeligt om det inte ledsagas av en stark längtan efter barn”, förklarade en kvinna på 1890-talet när hon deltog i något så ovanligt som en vetenskaplig studie av kvinnors förhållande till sex.
Samma dam från de finare kretsarna gick så långt som att jämföra sex för lustens skull med ”legaliserad prostitution”. Enligt många var sexuell avhållsamhet helt enkelt det som skilde civiliserade människor från djuren.
Om en kvinna ur aristokratin eller den bättre medelklassen bröt mot moralen fick det ofta förödande konsekvenser.
Hennes make kunde kräva skilsmässa och hela vänkretsen vände henne ryggen. Hon betraktades som en fallen kvinna, och blev i många fall aldrig förlåtna.
Lawrence var farligare än sjukdom
Sexuellt frimodiga romaner av det slag som Lawrence skrev passade inte in i den brittiska krigstidsmoralen. Hans nästa bok, Regnbågen från 1915, blev förbjuden och drogs tillbaka av förlaget efter att kritikerna hade sågat den. En av recensionerna löd: ”Romanen utgör ett större hot mot folkhälsan än många epidemiska sjukdomar.”
Paret levde i fattigdom, och utan hopp om andra intäkter fick de flytta till Englands sydspets och ett hus som de lånade av några vänner. Under kriget växte hatet mot tyskar i Storbritannien, vilket också vållade paret problem.
Deras nya hus låg vid havet, och snart började de boende i trakten misstänka bohemförfattaren och hans tyska hustru för att spionera.
När Frieda observerades svinga sin sjal under en promenad påstods det att hon signalerade till tyska ubåtar. Det spreds rykten om att Lawrence förvarade tyskt bränsle, och när han reparerade stugans skorsten sågs det som bevis för att han skickade kodade signaler till tyska fartyg.
Myndigheterna sökte igenom stugan och konfiskerade adressböcker och gamla brev. Det hela slutade med att paret beordrades att lämna huset i Cornwall och de förbjöds att över huvud taget visa sig i områden nära kusten.
Det var droppen för Lawrence. Han kände sig redan förföljd på grund vad som hade hänt med hans romaner. Efter de grundlösa spionageanklagelserna bestämde han sig för att lämna landet.
Lady Chatterleys älskare blev en storsäljare 1960. Pocketutgåvan kostade endast tre shilling och sex pence, ungefär som en kartong med tolv ägg.
Rättegång gav klirr i kassan
När förlaget Penguin 1960 gav ut den ocensurerade Lady Chatterleys älskare ställdes man inför rätta. Bättre reklam gick inte att få.
Storbritannien höll hårt på förbudet mot böcker med sexuellt innehåll, tills en lindrigare lag infördes 1959.
Den nya lagen tillät heta scener om de ingick i ett verk som kunde antas ha stor vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller pedagogisk betydelse.
Ingen bok var bättre lämpad att testa lagens bokstav än den förbjudna Lady Chatterleys älskare. Åklagaren Mervyn Griffith-Jones väckte åtal mot förlaget Penguin, som förklarat sig ha för avsikt att ge ut boken. Han inledde rättegången med att fråga juryn: ”Är det en bok som ni vill att er hustru eller ert tjänstefolk ska läsa?”
Kommentaren fick åhörarna i salen att brista ut i skratt, särskilt som det var över tjugo år sedan tjänstefolk varit vanligt i England. På det hela taget visade åklagaren sig ha en ganska dålig uppfattning om opinionen och tidsandan.
Penguin kallade trettiofem vittnen, som alla kallade Lady Chatterleys älskare en klassiker. Biskopen av Woolwich gick så lång att han svarade ”ja” på frågan om han ansåg att boken var passande läsning för hans församling.
Åklagaren kallade inga vittnen, och till hans förtret fick jurymedlemmarna två dagar för att läsa boken från pärm till pärm.
Efter endast tre timmars överläggande förklarade en enhällig jury att boken var ”inte skyldig” till att fördärva läsarna.
Rättegången bevakades av världspressen, så Penguin kunde inte ha önskat sig bättre reklam. Tre månader efter frikännandet hade förlaget sålt tre miljoner exemplar av Lady Chatterleys älskare.
Flydde utomlands
Så snart kriget slutade flydde paret till Italien för att slippa ifrån misstänkliggörandet och den hårda kritiken av erotiken i Lawrences romaner.
Senare slog de sig ner på Ceylon (dagens Sri Lanka) och bodde en tid i Australien. Men det var i USA som de till slut fann lugnet.
Tillsammans med några vänner bildade de 1924 en konstnärskoloni och köpte en liten ranch i delstaten New Mexico. Där tillbringade de vad Lawrence själv kallade ”den lyckligaste tiden i mitt liv”.
Redan 1925 upphörde emellertid konstnärernas uppehållstillstånd, och då var de tvungna att återvända till Europa.
Lawrence var nu svårt medtagen av tuberkulos, men trots sjukdomen arbetade han outtröttligt vidare.
Lady Ottoline Morrell (1873–1938) anses vara förebilden för Lady Chatterley. Hon hade bland annat affärer med kända konstnärer och med en man som arbetade i hennes trädgård.
Efter att 1926 ha besökt sin hemtrakt i samband med en gruvarbetarstrejk blev han inspirerad till Lady Chatterleys älskare, som handlar om överklasskvinnan Constance Chatterley, den grovhuggne skogvaktaren Oliver Mellors och deras passionerade utomäktenskapliga relation.
Mycket tyder på att Lawrence fick inspiration till lady Chatterley i sin egen umgängeskrets. Liksom flera andra ansedda författare hade han en nära vänskap med lady Ottoline Morrell, som både var en givmild filantrop och en kvinna med en avsevärd sexuell aptit.
Precis som Constance Chatterley hade Ottoline Morrell sin makes tillåtelse att ha kärleksaffärer med andra män.
Mycket tyder på att Lawrence fick inspirationen till lady Chatterley i sin egen umgängeskrets.
En av lady Ottolines hemliga älskare var filosofen och sedermera Nobelpristagaren Bertrand Russell, som hon utväxlade över 3 500 brev med. En annan lär ha varit en ung stenhuggare som fått i uppgift att restaurera ett antal statyer i hennes ståtliga trädgård.
Lady Chatterleys älskare gavs ut i Florens i Italien 1928. Första upplagan uppgick till endast tusen exemplar, som skickades enbart till kunder som hade förbeställt verket. Boken gav inte mycket pengar, för det fanns inget förlag som tordes ta i den vågade romanen.
Lawrence var fullt medveten om att romanens sexscener skulle uppfattas som provocerande. Han jämförde sitt verk med en bomb, som han hoppades skulle ”explodera och släppa in lite frisk luft” i hans pryda hemland.
Lady Chatterleys älskare är emellertid mycket mer än enbart en erotisk roman. Precis som i många av sina andra böcker kritiserade Lawrence det klassindelade brittiska samhället och industrialiseringens kalla cynism.
På 1920-talet fick Lawrence kritik av brittiska tidningar för sina vågade romaner.
Sprutade ur sig böcker
Förutom tretton noveller, fyra reseböcker och åtta dramer skrev D.H. Lawrence tolv romaner om äktenskap, kärlek och sexuella drifter:
● The White Peacock (1911)
● The Trespasser (1912)
● Sons and Lovers (1913)
● The Rainbow (1915)
● Women in Love (1920)
● The Lost Girl (1920)
● Aaron’s Rod (1922)
● Kangaroo (1923)
● The Boy in the Bush (1924)
● The Plumed Serpent (1926)
● Lady Chatterley’s Lover (1928)
● The Escaped Cock (1929)
Missade framgången
Lawrence hann aldrig uppleva hur hans utskällda verk blev en bästsäljare med många miljoner läsare. I slutet av 1929 förvärrades hans sjukdomstillstånd, och Lawrence lades in på ett sanatorium i södra Frankrike.
Han var då så svag att han knappt ens kunde stå upp utan hjälp.
Den egensinnige författaren vägrade att dö medan han var inlagd. Den 1 mars skrev han ut sig själv och hyrde en villa i staden Vence.
Där avled D.H. Lawrence den 2 mars 1930, fyrtiofyra år gammal.
Trots att Lawrence hade skrivit över åttahundra dikter och tolv romaner var han i breda kretsar känd som den lovande författaren som slösade bort sin begåvning på att skriva pornografi.
Två år senare kom en hårt censurerad utgåva av Lady Chatterleys älskare ut i Storbritannien, men först trettio år efter författarens död var hans puritanska hemland redo att läsa originalutgåvan. Boken blev en internationell bästsäljare 1960.