Konstnärer och det bättre borgerskapet möttes på 1800-talet vid Europas spelbord.

© Bridgeman & Shutterstock

Hasardspelets historia: Sprit, fusk och olyckliga öden

Spel om pengar har i många tusen år haft en magisk lockelse för människor. En vinner, många tusen förlorar, och ändå fortsätter vi satsa. Spelindustrin var och är en frestande, farlig värld präglad av sprit, fusk, våld och tragiska människoöden.

14 juni 2017 av Troels Ussing

Kejsar Augustus gjorde det, Napoleon älskade det, och Marie-Antoinette kunde hålla på hela natten. 

De spelade om pengar, mycket pengar. 

Från fattiga bönder till stenrika kungar och drottningar – alla slags människor har genom historien attraherats av spelandet och jakten på lättförtjänta och snabba vinster.

”En dollar hittad på gatan ger dig större tillfredsställelse än de 99 som du behövde arbeta för, och pengar vunna på farao eller på aktier smyger sig in i våra hjärtan på samma sätt”, medgav den amerikanske författaren Mark Twain, som gärna ägnade sig åt 1800-talets populära kortspel farao och poker.

Drömmen om den stora jackpotten upp­fylldes dock sällan i en värld full av bedrägeri och dåliga vinstchanser. 

För Augustus, Marie-Antoinette och Twain var resultatet nästan alltid detsamma: De förlorade. Gång på gång. 

De var emellertid inte de första som lät sig frestas, och de blev långtifrån de sista.

Venedigs kasino ställde höga krav på gästernas klädsel. Dyra kappor och trekantiga hattar var ett måste för den som ville spela kortspelet bassetta eller roulettspelet biribi.

© Bridgeman

Romarna förlorade till fusk och magi

Ingen vet när begreppet hasardspel uppstod. Människor har i alla tider låtit slumpen råda i jakten på största möjliga vinst. 

Historiker anser att till och med sten­åldersmänniskor har kastat upp ben i luften och agerat utifrån hur de hamnat. 

Den sida av benet som vette uppåt avgjorde i vilken riktning man skulle jaga. Med tiden bröts djurbenen i små bitar och graverades med tecken precis som på dagens tärningar. 

Den tidigaste sex­sidiga tärning som arkeologer hittat härrör från omkring 3000 före Kristus och har grävts ut i dagens Irak. 

Tärningarna var gjorda av keramik, elfenben eller trä, material som gjorde att det gick att göra kubens ytor identiska och därmed chanserna att få olika utfall lika stora.

Den fascinerande kuben tilldrog sig romarnas uppmärksamhet, och ljudet av den lilla tärningen som kastades genljöd på gator och torg i romarrikets städer. 

Männen var tokiga i brädspel – och det skulle stå pengar på spel, trots att det i princip var olagligt att spela om pengar. 

I synnerhet ludus duodecim scriptorum, eller ”spelet om tolv linjer”, var populärt. I det använde romarna tre tärningar för att flytta 15 pjäser på en stenplatta, en idé som sedermera inspirerade till det spel vi i dag känner som backgammon.

Fynd av brädspel i badanläggningar, domstolsbyggnader och till och med tempel vittnar om att romarnas vardag var späckad med hasardspel, och medel­havs­folket tvekade inte att bluffa sig till vins­ten. 

Fuskarna gjorde till exempel fals­ka mynt för att spela navia aut caput, den romerska versionen av krona eller klave. 

Genom att dela myntet i två och sätta in en bit järn, innan de smälte ihop myntet igen, kunde fuskarna få det att landa på en viss sida, så att chansen inte längre var fifty–fifty för om kejsarporträttet eller baksidan vette uppåt, när myntet landade. 

Utsatt för fusk av det slaget var den intet ont anande spelaren dömd att förlora långt innan myntet kastats.

Spelkort intog Europa

Även i Öst- och Sydostasien blev hasard­spel tidigt ett fast inslag i vardagen. Arkeo­logiska fynd visar att kineserna sannolikt bedrev lotterier så tidigt som år 2300 före Kristus, och 2000 år senare användes lotterier av Handynastin, som sålde ett slags bingobrickor. 

Intäkterna finansierade bland annat kejsarens bygg­nadsprojekt, däribland utbyggnaden av kinesiska muren. 

Lotteriet kallades för ”vita duvan-spel”, eftersom vita duvor förde resultaten från stad till stad.

Historikerna tror att även spelkorten kommer från Mittens rike. Kineserna använde på 800-talet kort med tecken, som spelarna kunde vinna från varandra. 

Med tiden hamnade spelkorten i packdjurens väskor, när handelsmän reste väs­terut, och på 1300-talet tog kortspelet Europa med storm. Bönder, kungar och adel – ingen kunde få nog av att spela kort.

Å andra sidan fick makthavarna nog på 1500-talet, då man i flera områden runt Medelhavet bannlyste spel om pengar, eftersom invånarna, rika som fattiga, försummade arbetet för att hänga vid kort- och tärningsborden. 

Spelförbudet skulle samtidigt återställa ordningen i stads­staterna, där förlorare ofta brukade ta till knytnävarna i frustration.

I Venedig innebar förbudet mot spel om pengar emellertid enbart att spelarna flyttade in i privata hem. 

Där tjänade adelsmän stora pengar på att kräva en del av spelarnas insatser. För de styrande i Venedig var den typen av ljusskygga verk­samheter oacceptabla, men de var svåra att förhindra. 

Makthavarna kom därför fram till att om de inte kunde stoppa olagligheterna kunde de lika gärna själva tjäna pengar på dem. 

Venedigs styrande gick därför in med hull och hår och öppnade världens första kasino – en plats där medborgarna fullt lagligt kunde spela mot en etablerad bank.

Earlen av Sandwich, John Montagu, bad på 1760-talet sitt tjänstefolk att servera ­köttstycken mellan två skivor bröd, så att han kunde äta och spela kort samtidigt.

© Shutterstock

Kasinospelarna bar masker

Kasinot Il Ridotto Pubblico i närheten av kyrkan San Moisè i Venedig slog 1638 upp dörrarna för karnevalsstadens invånare. 

Redan från första dagen strömmade både italienare och turister till det legala, fyra våningar höga spelhuset, där gästerna i två små välkomstrum kunde förse sig med kaffe, te, chok­lad, vin, korv, ost och färsk frukt.

Det som väckte gästernas aptit var dock framför allt kortspelet, och husets croupierer, iförda peruker och svarta caper, stod alltid redo att roffa åt sig besökarnas surt förvärvade pengar.

För att garantera en bra vinst införde kasinot höga minimiinsatser, vilket innebar att kasinospelarna i regel var förmögna.

Presentabla kläder var ett krav, och lokalerna utstrålade mystik, eftersom alla spelare förutom adelspersoner skulle bära mask, när de besökte kasinot.

”Det är i sanning förnöjsamt att betrakta så mycket märkvärdigt klädmode och olika sätt att föra sig på”, konstaterade den italienske äventyraren Giovanni Francesco Gemelli Careri efter att ha avlagt flera besök på Ridotto. 

Careri såg emellertid även baksidan av medaljen, när hela förmögenheter gick förlorade.

”Jag ser deras (spelarnas, red.) glädje grusas, när de förlorar”, skrev äventyraren, som – liksom många andra – använde beteckningen ”Djävulens hus” om det venetianska spelhuset.

Poeten och prästen Lorenzo da Ponte fick nog, när han såg en kollega sälja sin ämbetsdräkt för att få pengar till spel.

”Inget mer spelande, inga fler kvinnor, aldrig mer Venedig”, skrev poeten, innan han i avsky packade sin väska och flydde från syndens stad.

Många andra delade prästens åsikt om den omoraliska verksamheten. Att ­stänga Ridotto var nödvändigt för att ”bevara fromheten, hålla ljudnivån nere och förbättra beteendet” i Venedig, sade en stadsrådsmedlem 1774. Samma år stängde världens första kasino efter 136 år.

Kändisar förlorade förmögenheter

Spelhus hade visat sig vara en lukrativ affär, och runt ­om­kring i Europa stod driftiga affärsmän och makthavare redo att tjäna på folkets lust att spela. 

Från sista delen av 1700-talet exploaterade ledande kurorter som belgiska Spa och tyska Baden-Baden och Homburg semes­terfirares lust att satsa pengar i jakten på den stora jackpotten. 

Genom att betala fasta avgifter till de lokala makthavarna fick ägarna lov att förvandla sina kurhimmelriken till rena spelparadis.

Under 1800-talet lockade städerna spelare med teaterpjäser, baletter och operor, som gästerna kunde avnjuta efter ett besök i de välgörande källorna. 

Underhållningen bidrog tlll att turisterna var på gott humör, när de efter föreställ­ningarna gick vidare till borden med blackjack – på den tiden känt som 21 – och den nya stora trenden på spelfronten: rouletten, ett djävulskt spel, som ofta tömde gästernas fickor.

Tonsättaren och kapellmästaren Johann Strauss den yngre tjänade 2000 franc, varje gång han gav en konsert i Baden-Baden och Homburg. 

När Strauss lade ifrån sig dirigentpinnen gjorde han emellertid de andra spelarna sällskap under spelhallarnas guld­belagda ljuskronor, och när den ­berömde tonsättaren var färdig med sin konsertserie i de tyska kurorterna, hade han inte bara spelat bort sin lön utan även satt sprätt på hela sin vinst från en turné i Nordamerika.

Även kända författare kände sig lockade av Baden-Badens kortspel och rouletter. Tio år innan ryssen Lev Tolstoj avslutade sin berömda roman Krig och fred, lät författaren sig hypnotiseras av roulettens roterande hjul. Tolstoj satsade sitt sparkapital – och förlorade allt.

Det gick inte mycket bättre för Tolstojs kollega Fjodor Dostojevskij. Författaren hade precis gett ut sitt stora mästerverk Brott och straff och romanen Spelaren, när han sommaren 1867 slog sig ned i Baden-Baden. 

När Dostojevskij inte skrev spelade han, och de tre första dagarna hade han tur – 100 franc blev till 4000. Vinsten gav författaren blodad tand. 

”Förutom att jag själv vann såg jag varje dag hur andra spelare vann från 20000 till 30000 franc. (Förlorarna hör man aldrig om). Varför skulle de andra klara sig bättre än jag?” skrev författaren senare om de berusande dagarna på kasinot.

Naturligtvis hände det som inte fick ske. 

”Jag spelade igen – och förlorade. Inte bara vad jag hade vunnit utan alla mina pengar ned till sista öret. Jag blev sjukligt exalterad och förlorade kons­tant”, skrev Dostojevskij senare.

Författarens förlust var ingen ovanlighet bland spelare; endast kurorternas kasinoägare kunde bada i pengar.

Flirtiga blickar och ett djupt dekolletage fick männen att satsa.

© Getty Images

Döden som partner i Vilda Västern

Medan européerna drack champagne i exklusiva kasinon, var fonden en helt annan i västra Nordamerika, som många av Europas fattiga sökt sig till under 1800-talet. 

Speldjävulen tog de med sig, men de fina manéren dunstade snabbt bort under den heta präriesolen.

När nybyggarna hade slitit i veckor med plogen och yxan tog de skrindan till närmaste stad, knuffade upp saloondörren och beställde en whisky. 

Till ljudet av ett mekaniskt piano lades pokerkorten upp på bordet. Från början var spelet franskt, men cowboyerna och farmarna hade svårt att säga poque, så kortspelet blev till ”poker”. 

Även lekens 52 kort och kombinationer som straight och flush tillfogades mellan 1830 och 1850.

Att besöka staden var ett dyrt nöje. Pengarna från sålda grödor hamnade i fickorna på professionella spelare, som levde av att skinna de orutinerade bönderna. 

Ofta var fusk i form av märkta kort och i samband med given en del av proffsens repertoar. 

Storspelare reste från stad till stad för att skinna nya offer, och saloonägarna lät dem göra det, så länge de betalade en viss procent av kvällens vinst vid bardisken.

Även på flodbåtarna i Nordamerika tog svindlare pengar från många tusen speltokiga.

George Devol skrev i boken Fyrtio år som spelare på Mississippi hur han och en partner i mitten av 1800-talet fus­kade till sig flera tusen dollar på ångbåtarna genom att rigga ett bord med ”trekorts-­monte”. 

Förmögna resenärer blev frestade, när de såg hur lätt det var att peka ut ett av tre kort, som gav en vinst. 

När det blev deras tur – och inte Devols partner – hade oddsen dock försämrats. Den fingerfärdige Devol kunde nämligen byta ut vinnarkortet utan att det märktes. 

Andra gånger bröt Devol sig in i andra spelares hytter och märkte deras kortlekar. På så sätt kunde han ruinera spelarna, när de senare på kvällen möttes vid flodbåtens spelbord.

Större delen av allt spelandet i Vilda Väs­tern skedde i boskapsstäder eller i så kallade ”boomtowns”, som växte explosionsartat på grund av antingen före­koms­ten av guld eller järnvägsbyggen. 

Ensamma män var i överväldigande majoritet, och det gjorde att spelandet snart överskuggade allt annat.

”Där män samlas och lever enkelt, där det inte finns några familjeband eller någon social kontroll, inga kyrkor, ingen religion, ser man spel och fördärv i alla förfärliga former”, konstaterade en besökare i gruvstaden Aurora i Nevada, som blomstrade på 1860-talet.

Många tusen lycksökare slösade bort guldfynd och löner på spel, så att de inte ens hade råd att resa hem. Med så ­mycket på spel i ett samhälle där det var väldigt lätt att ta till vapen, slutade pokerpartierna ofta blodigt.

Våld var revolvermannen ”Wild Bill” Hickok väl bekant med. Han gick ofta att hitta vid spelbordet, och gick turen emot honom använde han ibland sina revolv­rar för att ta hem potten.

I augusti 1876 fick Hickok dock smaka på sin egen medicin. En kväll i spelstaden Deadwood skinnade Hickok sin motståndare Jack McCall och lånade honom pengar till frukost. 

Förödmjukelsen var för mycket för McCall, som kväl­len därpå smög sig på Hickok, som sin vana trogen satt vid pokerbordet.

”Ditt svin! Här får du!” skrek McCall och satte en kula i nacken på ”Wild Bill”, som dog på fläcken.

Korten i Hickoks hand var två svarta ess och två svarta åttor. Efter incidenten har den pokerhanden kallats just ”dead man’s hand” – ”död mans hand”.

Kasinot i Monte Carlo var i årtionden furstendömet Monacos viktigaste intäktskälla.

© onlinecasino.sg & Library of Congress

Spelarna försvann ut i öknen

Medan spelandet ofta spårade ur i Vilda Västern, bevisade fransmannen François Blanc under 1860-talet hur en håla kunde bli ett ekonomiskt eldorado. 

Blanc anlade vägar till det otillgängliga Monaco och byggde ett stort kasino – en ”glittrande plats”, där spelare vid ingången togs emot av ”tusen kupoler av eld”, som tidningen London Times berättade. 

Blanc moderniserade samtidigt branschen genom att registrera spelarna, så att fuskare kunde nekas tillträde.

Amerikanerna lät sig inspireras av Blanc, och 1869 valde Nevada att göra spelande lagligt. Ökenstaten led av att många boomtowns blivit spökstäder, men genom att tillåta spelhålor som betalade en avgift till delstaten skulle Nevada resa sig. 

Under de följande årtiondena fortsatte utvecklingen, och Las Vegas blev med tiden nummer ett bland världens spelstäder – inte minst när fabriker och förläggningar placerades i staden under andra världskriget. 

Det tröstlösa landskapet gynnade kasinona: Det fanns inget annat att göra än att spela.

Liksom Monte Carlos ”kupoler av eld” lyste spelhallarna i Nevada upp landskapet med glittrande neonljus. 

Från 1950-talet har kasinona dessutom haft historiska teman som Vilda Västern och romarriket, där de första pokerpartierna spelades och de första tärningarna kastades.

 Den stora jackpotten hägrar fortfarande, och årligen besöker mer än 40 miljoner människor världens spelhuvudstad Las Vegas, som även kallas för det mindre smickrande ”Syndens stad”.

Las Vegas anstränger sig till det ytters­ta för att upprätthålla föreställningen att vem som helst kan vinna storkovan. 

Naturligtvis är det fullt möjligt att vinna – men det är mycket mer sannolikt att man förlorar. 

Det medgav François Blanc villigt, när han på 1860-talet spenderade flera miljoner franc på att locka spelare till sitt storslagna kasino i Monte Carlo. 

Med hänvisning till sitt efternamn, som betyder ”vit” på franska, hade han ett motto, som klart och tydligt slog fast vem som är kasinots största vinnare, när roulettens hjul snurrar.

”Ibland vinner rött, ibland vinner svart. Men Blanc vinner alltid”.

Kanske är du intresserad av...