Katoliker åkte ut genom fönstret
År 1618 tog en grupp arga protestantiska stadsbor saken i egna händer och kastade ut kejsarens katolska ståthållare genom ett fönster i Prags kungaborg. Denna dramatiska händelse blev upptakten till det trettioåriga kriget.
Pingstlördagen den 23 maj 1618 gick det hett till på det berömda slottet i Prag, huvudstad i Böhmen och det nuvarande Tjeckien. En grupp uppretade protestanter trängde sig under stort väsen in på borggården och tog sig med våld in i den kejserliga – det vill säga katolska – administrationens lokaler.Protestanterna hade kommit för att få en förklaring till hur de skulle tolka kejsar Rudolf II:s majestätsbrev från 1609, som skulle garantera dem en rad viktiga religiösa och medborgerliga rättigheter.
Stämningen var spänd och plötsligt var det någon som gav sig på två av de kejserliga ståthållarna, Jaroslav Martinic och Vilém Slavata. Det rådde ingen tvekan om vad som skulle ske. Nu skulle man göra det ”efter gammal böhmisk sed”: ut genom fönstret med dem! Männen bad förtvivlat, inte för sina liv, utan om lov att få bikta sig. Deras önskan avslogs med ett hånskratt och sedan hivades de utan pardon ut över fönsterkarmen och föll tjugo meter ned i slottsgraven – efter att de blivit plundrade på sina värdesaker. En stund senare mötte ståthållarnas sekreterare, Philip Fabritius, samma öde. Därefter började man skjuta mot de olyckliga nere i slottsgraven.
Mirakulöst nog landade de tre männen i en avskrädeshög och överlevde mer eller mindre blåslagna, blödande och livrädda och de kunde fly. En av dem, greve Slavata, levde så länge att han hann skriva sina dramatiska memoarer.
Defenestrationen väckte stor uppståndelse och fick konflikten mellan det protestantiska borgerskapet och det katolska kungahuset att kulminera i det 30 år långa kriget mellan katoliker och protestanter. De böhmiska upprorsmakarna ursäktade eller snarare förklarade sig med att detta var ett vanligt sätt att behandla brottslingar – de överlevde ju, eller hur? – och en liknande händelse hade faktiskt ägt rum i staden redan år 1419.
Vid det här laget hade Prag sedan länge spelat en viktig roll i Centraleuropa. Staden ligger vid en korsväg mellan Öst- och Västeuropa, och floden Moldau är en biflod till Elbe som haft en lika stor historisk betydelse som Rhen. De äldsta spåren av det nuvarande Prag är från mitten av 800-talet. Furstesläkten pòemysliderna (ca 800-1300) lade grunden till den böhmiska staten och mellan 1135 och 1185 påbörjade Vladislav II uppförandet av borganläggningen på Moldaus västra sida.
Slottets mest intressanta invånare genom tiderna var Rudolf II, som levde mellan 1552 och 1612. Han bar den imponerande titeln ”Kaiser des Römischen Reiches deutscher Nation”.