Det var med onda aningar som den lilla gruppen journalister satte sig i tågvagnen den 28 november 1861.
Vagnen skulle, djupt under Londons gator, ta dem från stationen Paddington till Edgware Road.
Ingen hade tidigare åkt längs rutten, men på pubarna och gatorna skvallrades det om att tunnelbanan var smutsig som en gödselstack och stank som en kloak.
Journalisterna blev angenämt överraskade. ”Tunnlarna var inte, som man skulle tro, trånga, mörka, fuktiga och illaluktande, utan ljusa, rymliga, rena och otrolig väl upplysta.
Faktum är att de påminner mer om en välskött gata än en passage under en storstad”, skrev en entusiastisk reporter efter färden.
Journalisten var inte ensam om att vara förtjust. Den officiella invigningsdagen, den 10 januari 1863, färdades 38 000 passagerare i de enkla, gasupplysta passagerarvagnarna av trä.
Det nya transportmedlet var efterlängtat. London år 1860 var med sina totalt 3 188 485 invånare överbefolkat, och på gatorna vimlade det av vagnar, kärror och hästdragna omnibussar.
Att undgå kaos krävde en drastisk lösning: transporter skulle nu ske med tåg i tunnlar som grävts under jorden.
I januari 1861 tog arbetare det första spadtaget till anläggningen, som skulle bli världens första underjordiska järnväg.