Måndagen den 6 september 1819 var en speciell dag för blott fjortonårige Hans Christian Andersen.
Den dagen anlände den blivande författaren med postvagnen från Odense till den stora kulle som tronar över parken Frederiksberg Have. Därifrån kunde han se infartsvägen till Köpenhamn.
”Där steg jag av med mitt lilla bylte och gick genom trädgården, den långa allén och förstaden in i staden”, berättar Andersen om sin ankomst till staden, som han kallar ”min världs stad”.
Med i bagaget hade han utöver kläder och andra förnödenheter tretton riksdaler, ett löfte om en plats som snickarlärling samt en brinnande önskan om att bli en berömd och hyllad konstnär.
Platsen som snickarlärling behöll Andersen inte i mer än en dag.
Men drömmen om berömmelse och ett liv i konstens tjänst bestod.
Kris gav medvind åt kulturen
Materiellt sett var det uselt ställt i Köpenhamn – och i hela Danmark för den delen. Endast tolv år tidigare, 1807, hade brittiska flottan bombarderat staden, och 1813 gick landet i konkurs.
Dessa händelser fick emellertid danskarna att söka tröst i konst och kultur.
Målare, diktare och författare flockades till huvudstaden för att i ord och bild beskriva allt det vackra som deras hårt prövade fosterland kunde bjuda på.
Kulturen blomstrade i en sådan grad att perioden kom att kallas Danmarks guldålder. H.C. Andersen hade anlänt i helt rätt tid.