Timbuktu: Besök staden vid världens ände

Staden Timbuktu är i västvärlden synonym med en mystisk plats långt borta. För den som vågar sig dit väntar väldigt speciella kulturupplevelser.

Staden Timbuktu är i västvärlden synonym med en mystisk plats långt borta. För den som vågar sig dit väntar väldigt speciella kulturupplevelser.

Shutterstock

Läsare i Europa nåddes på 1500-talet av en otrolig berättelse. Den arabiske upptäcktsresanden Leo Africanus skrev att det djupt inne i Afrika låg en enastående stad vid namn Timbuktu.

I staden, som ligger i nuvarande Mali i Västafrika, vimlade det av lärda män, och invånarna var väldigt rika.

”I stället för mynt använder människor där klumpar av renaste guld”, berättade Leo Africanus. Kungen påstods ha ”en stor skatt av mynt och guldtackor. Den största av dem väger 970 pund”, hävdade den vittbereste skribenten.

Berättelsen måste ha gjort européerna mållösa, men Leo Africanus talade sanning.

När det gällde visdom och rikedom kunde inte ens medeltidens europeiska storstäder mäta sig med Timbuktu.

Stadens ursprung var blygsamt. Enligt legenden slog en grupp nomader sig ner på platsen omkring år 1100.

De kallade platsen Timbuktu, som kommer av ordet ”bouctou”, som på det lokala språket betyder ”liten sandbank”.

Hus byggda av lertegel dominerar gatubilden i Timbuktu.

© Shutterstock

Staden var full av lärda män

Med sitt läge vid floden Niger lockade Timbuktu till sig handel längs floden från både öst och väst. Även de kamelkaravaner som transporterade varor från söder till norr gjorde halt där.

Handelsmännen tjänade stora pengar på varor som elfenben, slavar, salt och guld.

Staden växte snabbt och blev snart en av de viktigaste i Maliriket, ett väldigt imperium, som på 1200-talet sträckte sig över stora delar av västra Afrika.

Riket och staden nådde sin kulmen under kung Mansa Musa, som regerade över Mali från 1307 till 1337.

Enligt historiker var kungen den rikaste man som någonsin levt, och han spenderade gärna sitt guld på att försköna och förbättra Timbuktu.

Han uppförde bland annat ett palats samt åtskilliga läroanstalter och ett antal moskéer i staden, där befolkningen tidigt tog till sig den islamiska religionen från arabiska handelsmän på genomresa.

Universiteten lockade studerande inom områden som religion, juridik, geografi och astronomi.

Av stadens 100 000 invånare var hela 25 000 knutna till stadens universitet år 1450.

All denna lärdom gjorde Timbuktu berömt vida omkring.

”Salt kommer från norr, guld från söder, och silver från de vitas land. Men Guds ord och vetenskapens skatter finns endast i Timbuktu”, löd ett afrikanskt talesätt.

Kulturskatter bevarades

Men storheten skulle inte bestå. På 1400-­talet började europeiska skepp lägga till vid Västafrikas kust för att köpa guld och slavar. Det gjorde att Timbuktu tappade en stor del av handeln.

Staden levde vidare i myter och berättelser som Leo Africanus skrifter, men ingen i Europa visste exakt var staden låg.

Dess namn blev därför i dagligt tal liktydigt med något som låg långt borta – ”vid världens ände”.

Först på 1820-talet, när europeiska upptäcktsresande på allvar började utforska Afrikas inre, kunde de med egna ögon se den sagolika staden.

Den tidigare så livliga handelsplatsen var då bara en sömnig ökenstad, men många av kulturskatterna fanns – och finns – kvar.

Staden togs 1988 med på FN-organisationen UNESCO:s lista över världsarv, och organisationen arbetar för högtryck med att restaurera och bevara den gamla staden vid världens ände.