Spåren av ockupationen

I fem långa år ockuperade Nazityskland Norges huvudstad. I staden finns fortfarande minnen av den tidens fasor och hjältedåd.

I fem långa år ockuperade Nazityskland Norges huvudstad. I staden finns fortfarande minnen av den tidens fasor och hjältedåd.

NTBs krigsarkiv / Riksarkivet & Shutterstock

Den 9 april 1940 möttes Oslos invånare av en skräckinjagande syn. Tyska soldater i stålhjälm och blankputsade stövlar tågade längs stadens vanligtvis så trevliga huvudstråk Karl Johans gate.

Den dystra synen inledde fem bittra och blodiga år under nazitysk ockupation. Först fem år senare, den 8 maj 1945, var hela Norge fritt igen.

De mörka åren är inte glömda. Överallt i Oslo syns minnen av ockupations­tidens händelser, offer och hjältar.

För tyskarna var ockupationen nödvändig. Genom att ta kontroll över landet fick tyskarna tillgång till den nordnorska hamnstaden Narvik, från vilken svensk järnmalm skeppades till Tysklands rustningsindustri.

Som huvudstad var Oslo nyckeln till att ta och behålla kontrollen över landet, och tyskarnas närvaro i staden blev därför påtaglig.

Ockupationsmakten slog sig ner på slottet, som den norska kungafamiljen lämnat i sista ögonblicket innan de flydde till London.

Slottet skulle senare bli högkvarter för Vidkun Quisling, ledare för det norska fascistpartiet Nasjonal Samling. Under hela ockupationstiden var han nazisternas trogna lakej och marionett.

Judar skickades i döden

Tyskarna förvandlade den medeltida borgen Akershus, som vakar över inloppet till Oslo, till kasern för tyska soldater.

Den tyske rikskommissarien Josef Terboven installerade sig i parlamentsbyggnaden Stortinget.

Därifrån styrde han och de andra nazisterna med Quisling som lojal hantlangare staden och landet med järnhand.

De tyska myndigheterna började genast gripa politiska motståndare.

Regimens fiender i Oslo sattes i förvar i Akershus, i Gestapos högkvarter i byggnadskomplexet Victoria Terrasse eller i det närbelägna koncentrationslägret Grini, som öppnade 1941.

De gripna utsattes för fruktansvärd tortyr, men för andra gick det ännu värre. Under hösten 1942 grep polis och SS-soldater landets judar.

De fördes till uppsamlingsläger, varpå de skickades med båt från Oslo till Tyskland och vidare till utrotningsläger.

Av de sammanlagt 773 norska judar som skickades till förintelselägret Auschwitz överlevde endast trettioåtta.

Oslo gjorde hårt motstånd

Under tiden arbetade motståndsrörelsen i Oslo ihärdigt på att försvaga ockupationsmaktens grepp om huvudstaden.

En av motståndskämparna var den tjugo­tvåårige revisorsassistenten Gunnar Sønsteby.

Han ledde motståndsgruppen Oslogjengen (Osloligan), som utförde flera sabotage mot järnvägsstationer, flyg­planshan­garer och vapenfabriker.

Andra utsatte tyska örlogsfartyg i hamnen för sabotage och utförde lönnmord på nazikollaboratörer, till exempel polischefen Karl Marthinsen, som blev nedskjuten nära sitt hem i Oslo.

När det i maj 1945 stod klart hur kriget skulle sluta, hjälpte motståndskämpar till att föra offentliga arkiv i säkerhet.

Terboven hade hotat att göra Norge till Tredje rikets sista bastion, och i Oslo fruktade människor det värsta.

Rädslan var obefogad. Efter befrielsen överlämnade tyskarna frivilligt Akershus till motståndsrörelsen.

Norge var åter fritt.

Vidkun Quisling avrättades den 24 oktober, dömd för landsförrä­deri.