Riddarnas Valletta

Osmanerna stormar ön

Under åren som följde byggde johanniterna flera försvarsverk för att skydda sig mot det osmanska angrepp som alla anade skulle komma: Sultan Süleyman accepterade inte riddarnas ständiga sjöröveri mot muslimska handelsfartyg i Medelhavet.

I maj 1565 hände det. Sultanens armada om 190 skepp och 28 000 soldater kastade ankar utanför ön. Inne på land fanns bara 500 riddare och hjälptrupper om 4 500 man.

Under månaderna där­efter drog belägrarna åt snaran kring ön. Fortet St. Elmo sköts sönder och därmed var inloppet till riddarnas hamn öpp­en. Malta var i praktiken dödsdömt när Sicilien äntligen kom till undsättning och osmanerna flydde.

Riddarnas ledare, stormästaren Jean de la Valette, var rädd att osmanerna skulle återvända. Han behövde starkare försvarsverk och lade grunden till Maltas väl befästa huvudstad, Valletta.

Under riddarnas regim blev Malta så småningom en rik handelsplats. Och även om riddarna drevs bort år 1798 präglas staden fortfarande av deras insatser. Den intakta stadsmuren, forten och riddarnas olika palats finns kvar och välkomnar i dag många nyfikna turister.

Tio stora sevärdheter i Valetta:

Riddarna hade framför allt sin viljestarke ledare, stormästaren Jean de la Valette, att tacka för segern över osmanerna år 1565. Utan hans ihärdighet, överblick och mod hade johanniterna utplånats under belägringen.

Valette kom från en adelsätt i Provence och kom till riddarorden när han var ung. År 1522 hade han upplevt det bittra nederlaget mot osmanerna, som resulterade i att riddarna tvingades lämna Rhodos. Under åtta år därefter förde de en kringflackande tillvaro som hemlösa, tills den spanske kungen erbjöd dem Malta.

Under Jean de la Valettes tid vid makten (1557–68) fick ön sitt rykte som ”kristendomens bålverk mot islam”. Unga män från hela Europa kom för att delta i kampen. Även familjerna gynnades av att en son blev riddare – det gav anseende och värdefulla kontakter med utlandet.

Än i dag hyllas Valette med mängder av statyer på ön – bland annat i kaféet på Republic Street, som är beläget i ett hus från riddartiden.

Stadens främsta byggnad är Johanneskatedralen. Här hedrade riddarna Johannes Döparen och begravde sina förnämsta bröder.

Golvet består av 375 färggranna gravstenar, och stormästarna är begravda i de överdådiga gravkoren.

När katedralen byggdes var den mycket spartanskt inredd, men när barockstilen kom till Malta dekorerade riddarna katedralen med religiösa målningar, guld och andra utsmyckningar.

I synnerhet den italienske målaren och ordensbrodern Mattia Preti har satt sin prägel på domkyrkan. Lägg märke till stormästarnas gravar som vittnar om kampen mot osmanerna; på flera av gravarna finns högar av erövrade vapen.

Johanniternas ledare – stormästaren – valdes på livstid och regerade från sitt palats mitt i staden.

Stormästaren fick kalla sig för prins men till skillnad från alla andra härskare var stormästaren munk och hade avlagt kyskhetslöfte – han fick inga söner som kunde ärva det lilla riket och föra släkten vidare.

I stället försökte stormästarna att åstad­komma varaktiga minnesmärken medan de levde. Det var vanligt att de bjöd in stora konstnärer till ön eller grundade nya byar.

Men först och främst skulle stormästaren trygga ordens överlevnad – och det innebar i praktiken att skaffa pengar.

Överallt i det överdådiga palatset finns målningar och bildvävnader som vittnar om hur det gick till: Sedan de fördrivits ur Heliga landet hade krigarmunkarna gått över till sjöfart.

I Valletta fanns en ansenlig flotta som angrep osmanska handels­fartyg i nålsticksangrepp. Skeppen plundrades och besättningsmännen togs som slavar.

Johanniterna betraktade överfallen som heligt krig mot muslimerna. I praktiken var det rent sjöröveri. Överfallen upphörde inte förrän på 1700-talet.

Inne i stormästarens palats finns även riddarnas imponerande vapensamling – från korstågens ringbrynjor och armborst till 1700-talets rustningar och skjut­vapen.

Samlingen har varit betydligt större, men efter Napoleons landstigning på ön år 1798 plundrades den av de franska soldaterna.

Stölderna ledde till ett uppror på Malta, och fransmännen tvingades förskansa sig bakom Vallettas murar i två år.

För nästan 500 år sedan kom Cosimo de Piro till Malta med johanniterna. Piro var en duglig tjänsteman och fick höga poster inom orden. Som civilanställd fick han bilda familj och han behövde inte bo på något av härbärgena.

I dag har Piros ättlingar gjort hans palä på Republic Street till en turistattraktion med guidade turer bland konst, prydnads­saker och andra föremål ur 500 års släkthistoria.

På en vägg hänger t.ex. ett porträtt av en slav. Han är en namnlös representant för de tusentals muslimer som slet ut sig vid galärernas åror eller i de stenbrott som levererade byggmaterial till Maltas många befästningsverk.

Inte långt från Casa Rocca Piccola ligger ett annat palä med särskilda spår från riddartiden: En av husets forna ägare lät nämligen hugga ut en hemlig gång till stormästarens palats.

Ingången finns i källaren under The German-­Maltese Circle – en vänförening mellan de båda länderna, som bl.a. driver ett mysigt kafé.

Johanniterorden grundades som en välgörenhetsorden som tog hand om sjuka pilgrimer i Heliga landet. Trots att riddarna tvingades flytta fortsatte de att ta sin uppgift som vårdare på största allvar.

I Valletta byggde de ett enormt sjukhus med plats för 800 patienter, som fick bästa tänkbara vård. De båda patientsalarna är 155 meter långa.

Riddarna skulle arbeta vid sjukhuset en dag i veckan. Då tog de av sig alla gradbeteckningar och var bara ”vårdande bröder”. De mest ambitiösa skickades till Frankrike för att studera kirurgi.

Bakterier var ett okänt begrepp för johanniterna men de hade märkt att fler patienter överlevde om hygienen vad god. Därför byttes sängkläderna varje dag och maten serverades på silvertallrikar som var lätta att hålla rena.

Maten åts med sked; riddarna vågade inte ge sina patienter kniv och gaffel. Det fanns sjuka från många olika länder och det hände ofta att de blev ovänner. Även bland riddarnas åtta nationaliteter uppstod slagsmål lite då och då.

År 1731 lät stormästaren Antonio Manoel skapa ett bestående minnesmärke över sig själv: en teater. Underhållningen var tydligen så trevlig att inte ens de kyska riddarna kunde hålla sig borta.

Via hemliga, underjordiska gångar kunde de obemärkt ta sig in i teatern. Den första stolsraden nedanför scenen hade särskilt höga ryggstöd, så att ingen skulle kunna se de syndiga och nöjeslystna riddarna.

Teatern kom att bli ett exempel på det successiva moraliska förfall som riddarna upplevt ända sedan 1600-talet.

Deras strikta celibat utmanades av vin, kvinnor och skörlevnad – från år 1768 blev det till och med tillåtet med aktriser på scenen. Bara 30 år senare tvingades riddarna kapitulera för kejsar Napoleon, som erövrade ön på en enda dag utan att ett enda skott avlossades.

Riddarnas första huvudstad, Birgu, ligger några hundra meter från Valletta på andra sidan viken. Birgu grundades när riddarna övergav den ursprungliga huvudstaden Mdina mitt på ön.

Men den nya staden var svår att försvara, och övergavs. Senare blev den hemvist för påvens utsände inkvisitor som över­vakade moralen på ön.

Hans palats och tortyr­källare är i dag öppna för turister. Besök även fortet St. Angelo och marin­museet. Birgu nås snabbast med en ”shuttlebåt” som avgår varje halvtimme.