Historisk guide: Kejsar Neros Rom
Nero var så hatad att motståndarna efter hans död försökte utplåna allt som hade med kejsaren att göra. Hans storslagna byggnader jämnades med marken och statyer av honom förstördes. Men i Rom kan man fortfarande se många spår av den beryktade härskaren.

För eftervärlden framstår Nero som en av Roms brutalaste kejsare.
”Trots att hans tanklösa, extravaganta, giriga och grymma handlingar till en början skedde sporadiskt och i det fördolda – och tillskrevs ungdomens dåraktighet – rådde det inga tvivel om att det berodde på brister i hans karaktär.”
Så inleder den romerske historikern Suetonius sin långa uppräkning av kejsar Neros många ogärningar – som omfattar allt från lögnaktighet och våldtäkt till incest och dråp. Under sin 14 år långa regeringstid stod Nero för en slösaktighet och brutalitet vars like romarna aldrig tidigare hade upplevt. Nästan 2000 år efter sin död är kejsaren ännu ihågkommen som Roms mest skoningslösa och extravaganta härskare.
Kejsare som 17-åring
Den 17-årige Nero satte sig på tronen år 54 efter Kristus som den yngste romerske kejsaren någonsin. Allt var frid och fröjd, den unge ledaren omgavs ständigt av skickliga rådgivare och åtnjöt folkets respekt. Men i takt med att han fick smak för maktens sötma tog hans blodtörstiga sidor över. Nero rensade ofta ut bland sina politiska motståndare och bland sina rivaler till tronen. Till och med hans egen mor, hustru och halvbror lönnmördades på kejsarens order.
Enligt Suetonius utvecklades Nero till en sadist som dödade godtyckligt, vältrade sig i bisarra sexuella utsvävningar och höll fester som gjorde romarna mållösa. Pengarna fick han in genom höga skatter och från jord som konfiskerats från överklassen. Den paranoide härskaren spenderade en stor del av sina rikedomar på enorma byggnader och monument till sin egen ära.
Särskilt imponerande var palatset Domus aurea där Nero lät resa en 35 meter hög gyllene staty av sig själv. Med tiden gjorde sig kejsaren osams med sina generaler och ämbetsmän. Överallt hotade uppror i det mäktiga riket. Till och med pretoriangardet, Neros livvakter, visade öppet sitt stöd för en revolt. I panik flydde Nero från Rom och gömde sig på en lantegendom. När hans motståndare förklarade honom fredlös såg Nero självmord som enda utvägen. Före sin död uttalade han de berömda orden: ”Vilken konstnär förlorar inte världen i mig.”