Här låg romerska rikets sista huvudstad

Sent på kvällen den 9 januari år 49 före Kristus lämnade den romerske generalen Julius Caesar sitt högkvarter i Ravenna i det som i dag är norra Italien.

I en vagn rekvirerad från det lokala bageriet åkte han genom mörkret för att ansluta sig till sin armé, som väntade söder om staden.

Morgonen därpå korsade styrkan floden Rubicon, som utgjorde gränsen till dåtidens Italien. Därmed inledde Caesar det fälttåg som skulle ge honom makten i Rom och diktators titel.

Caesars bedrift, nedskriven av diktaren Suetonius cirka etthundrafemtio år senare, skrev in Ravenna i den romerska historien för första gången.

Det skulle inte bli den sista. Staden skulle under de följande femhundra åren vara olösligt förknippad med det romerska rikets öde.

Ravenna hade dessförinnan varit en tämligen oansenlig plats. Staden hamnade under romersk kontroll redan år 191 före Kristus, men utgjordes på Caesars tid fortfarande mestadels av trähus byggda på pålar i den sanka jorden.

Staden låg då i en lagun ända ute vid havet. Fukten gjorde att området kryllade av flugor, grodor och andra kryp, klagade den romerske diktaren Martialis.

Träsk skyddade staden

Läget gav dock staden en fördel. Octavianus (63 före Kristus–14 efter Kristus), sedermera kejsar Augustus, drev under sin regeringstid igenom ett antal reformer.

Bland annat anläggandet av två stora flottbaser, en till den del av flottan som opererade väster om Italien, och en till den del som skulle patrullera österut.

Som hemvist för den östra flottan valde Octavianus Ravenna. Han ansåg att lagunen och träsket skulle ge basen ett bra skydd.

På basen arbetade sjömän samt timmermän, yxmakare, vapensmeder och andra hantverkare med att bygga, utrusta och bemanna skeppen.

Historiker uppskattar att basen sysselsatte omkring tiotusen personer under storhetstiden på 100- och 200-talet. Anläggningen lockade till sig handel och välstånd.

Fynd visar att många i staden under första århundradet efter Kristus ägde hus med indragen värme och fina mosaikgolv.

En sju mil lång akvedukt, byggd under kejsar Trajanus (53–117 efter Kristus), såg dessutom till att staden alltid hade rikligt med färskvatten.

Heliga platser sköt upp överallt

Omkring år 400 hade Ravenna femtiotusen invånare. Men romarriket var trängt. Cirka hundra år tidigare, år 285, hade riket blivit så stort att kejsaren delade det i två.

Medan det östra riket frodades hamnade det västra snart i svårigheter. Germanska stammar hotade huvudstaden och år 402 beslöt kejsar Honorius att lämna Rom.

I stället gjorde han Ravenna med hamnen och de skyddande träsken till huvudstad.

Ravenna smyckades nu med förnäma byggnader och kristna kyrkor, eftersom kejsar Theodosius I år 380 gjort kristendomen till statsreligion.

I synnerhet Theodosius dotter, Galla Placidia, som åren 425 till 437 regerade å sin minderårige son Valentinianus vägnar, stöttade entusiastiskt uppförandet av heliga byggnadsverk.

De praktfulla byggnaderna hjälpte emellertid vare sig Ravenna eller romarriket. Fienden närmade sig obönhörligt norrifrån. Den 2 september 476 intogs Ravenna av den östgermanske härföraren Odovakar.

Kejsaren fick lämna staden och fly till Kampanien i södra Italien. Västromerska riket existerade inte längre.