Porten var låst, när elektrikern och arbetaraktivisten Lech Walesa på morgonen den 14 augusti 1980 kom till Leninvarvet i Gdansk, där hans kollegor höll ett fackligt möte.
Men en stängd port kunde inte stoppa Walesa. Beslutsamt klättrade han över muren. Inför kollegorna klev han upp på en bulldozer och höll ett brandtal.
Talet med sina krav på rättigheter och politisk frihet skulle inte bara ge genklang över hela Polen, utan även inleda den långa kedja av händelser, som nio år senare ledde till att järnridån föll.
Arbetarna hade goda skäl att kräva förändring. Kommunistregimens misslyckade ekonomiska politik ledde sommaren 1980 till kraftigt höjda matpriser.
Högre löner kunde inte komma på fråga, och att bilda fackföreningar, som skulle kunna föra arbetarnas talan, var förbjudet.
Protesterna var inget nytt. Även 1970 hade prishöjningar fått arbetarna på varvet att ställa sig på barrikaderna.
Den gången slutade det i en tragedi; tre personer dödades, när regeringen satte in militär mot demonstranterna.
Port nummer två på varvet stod ofta i händelsernas centrum. Porten är i dag ett minnesmärke.
Regeringen gav med sig
Walesa och de kollegor som anslöt sig till honom var fast beslutna att det inte skulle sluta på det sättet den här gången.
I stället för att strömma ut på gatorna barrikaderade de sig på varvet och vägrade att gå tillbaka till arbetet, innan regeringen lovat att uppfylla deras krav.
Nyheten om händelserna i Gdansk spreds hastigt, och under de följande dagarna lade människor på fabriker, i hamnar och gruvor överallt i landet ner arbetet.
Den 21 augusti var ekonomin så påverkad att regeringen såg sig tvungen att skicka en förhandlingsdelegation till staden.
Tio dagar senare, den 31 augusti, undertecknade regeringen och arbetarna det så kallade Gdanskavtalet, som garanterade arbetarna ett antal rättigheter, såsom rätten att strejka.
För att upprätthålla det man vunnit samlades arbetare och bönder i en fackförening, som fick namnet Solidarnosc, Solidaritet.
Året därpå hade den nya föreningen tio miljoner medlemmar.
5 saker du inte får missa
1. Monument över dödade varvsarbetare
När regeringen 1970 plötsligt höjde matpriserna, protesterade arbetare i norra Polen. Regeringen satte hårt mot hårt och satte in 27000 soldater med pansarfordon och automatvapen mot demonstranterna.
Konfrontationen kostade minst 42 personer livet. Bland dem var tre varvsarbetare från Gdansk. Ett monument över offren invigdes 1980 – det första minnesmärke över kommunismens offer som restes i ett kommunistiskt land.
2. Solidaritets samlingspunkt
Birgittakyrkan hyste under undantagstillståndet Solidaritets ledare, som höll möten på kyrkans vind. Kyrkan utgjorde en naturlig samlingspunkt för föreningens anhängare. Ofta möttes flera tusen för att demonstrera efter mässan.
Besökare kan beundra altaret, som pryds av bärnstensfigurer. Bland de avbildade är heliga Birgitta, som har gett namn åt kyrkan.
3. Museum visar historien
Europeiska solidaritetscentret berättar genom 2000 föremål samt filmer och ljudinspelningar om Solidaritetsrörelsens historia.
Besökare kan besöka ett av föreningens illegala tryckerier och ett rum inrett som en fängelsecell i 1980-talets Polen.
4. Ta vägen förbi Walesas hem
Fackföreningsledaren bodde med hustrun Danuta och deras åtta barn i ett arbetarboende på adressen ul. Pilotów 17D/3.
Lägenheten fungerade samtidigt som mötesplats för Solidaritets medlemmar och anhängare. Den grå betongen är i dag dekorerad med färggranna väggmålningar.
5. Det gamla varvet
Lågkonjunktur och en ombytlig marknad gjorde att det tidigare Leninvarvet gick i konkurs 2013.
Under guidade turer kan man besöka byggnaderna, bland annat den lokal där regeringen och fackföreningen undertecknade Gdanskavtalet. Varvsområdet hyser dessutom ett antal barer, restauranger
och konsertlokaler.
Solidaritet vann i valet
Solidaritet utnyttjade sin popularitet för att pressa regeringen och föra fram krav på ekonomiska reformer, fria val och politiskt inflytande.
Men regimen utsattes för press även från andra håll. Sovjetunionen tolererade ingen sådan eftergivenhet i ett kommunistiskt land, så den 13 december utlyste den polska regeringen undantagstillstånd.
Solidaritets ledare i Gdansk fängslades, bevakade av säkerhetstjänsten. Året därpå förbjöds föreningen. De följande åren var Solidaritet en underjordisk rörelse.
Ledarna mötte i hemlighet i privatbostäder och i landets kyrkor, vars präster stöttade föreningen.
Först 1986, när upplösningstendenser i Sovjetunionen gjorde det möjligt för Polen att släppa på tyglarna, tilläts Solidaritet igen.
Föreningen var då intakt och redo att bidra till att forma landets framtid. Föreningen ställde upp som parti i valet 1989 och vann stort. Året därpå valdes Lech Walesa till president. Europa hade förändrats.
Inspirerade av Solidaritet krävde människor runt om i Östeuropa förändring. År 1989 – nio år efter Walesas tal i Gdansk – forcerade frihetshungrande tyskar den kanske främsta symbolen för kommunistiskt förtryck: Berlinmuren.