Här började järnridån spricka

Sovjetledarna och deras marionetter höll 1980 östblockets befolkningar i ett järngrepp. Men i den polska staden Gdansk bjöd varvsarbetarna motstånd.

Sovjetledarna och deras marionetter höll 1980 östblockets befolkningar i ett järngrepp. Men i den polska staden Gdansk bjöd varvsarbetarna motstånd.

Imageselect

Porten var låst, när elektrikern och arbetaraktivisten Lech Walesa på morgonen den 14 augusti 1980 kom till Leninvarvet i Gdansk, där hans kollegor höll ett fackligt möte.

Men en stängd port kunde inte stoppa Walesa. Beslutsamt klättrade han över muren. Inför kollegorna klev han upp på en bulldozer och höll ett brandtal.

Talet med sina krav på rättigheter och politisk frihet skulle inte bara ge genklang över hela Polen, utan även inleda den långa kedja av händelser, som nio år senare ledde till att järnridån föll.

Arbetarna hade goda skäl att kräva förändring. Kommunistregimens misslyckade ekonomiska politik ledde sommaren 1980 till kraftigt höjda matpriser.

Högre löner kunde inte komma på fråga, och att bilda fackföreningar, som skulle kunna föra arbetarnas talan, var förbjudet.

Protesterna var inget nytt. Även 1970 hade prishöjningar fått arbetarna på varvet att ställa sig på barrikaderna.

Den gången slutade det i en tragedi; tre personer dödades, när regeringen satte in militär mot demonstranterna.

Port nummer två på varvet stod ofta i händelsernas centrum. Porten är i dag ett minnesmärke.

© Shutterstock

Regeringen gav med sig

Walesa och de kollegor som anslöt sig till honom var fast beslutna att det inte skulle sluta på det sättet den här gången.

I stället för att strömma ut på gatorna barrikaderade de sig på varvet och vägrade att gå tillbaka till arbetet, innan rege­ringen lovat att uppfylla deras krav.

Nyheten om händelserna i Gdansk spreds hastigt, och under de följande dagarna lade människor på fabriker, i hamnar och gruvor överallt i landet ner arbetet.

Den 21 augusti var ekonomin så påverkad att regeringen såg sig tvungen att skicka en förhandlingsdelegation till staden.

Tio dagar senare, den 31 augusti, undertecknade regeringen och arbetarna det så kallade Gdanskavtalet, som garanterade arbetarna ett antal rättigheter, såsom rätten att strejka.

För att upprätthålla det man vunnit samlades arbetare och bönder i en fackförening, som fick namnet Solidarnosc, Solidaritet.

Året därpå hade den nya föreningen tio miljoner medlemmar.

5 saker du inte får missa

Solidaritet vann i valet

Solidaritet utnyttjade sin popularitet för att pressa regeringen och föra fram krav på ekonomiska reformer, fria val och politiskt inflytande.

Men regimen utsattes för press även från andra håll. Sovjetunionen tolererade ingen sådan eftergivenhet i ett kommunistiskt land, så den 13 december utlyste den polska regeringen undantagstillstånd.

Solidaritets ledare i Gdansk fängslades, bevakade av säkerhetstjänsten. Året därpå förbjöds föreningen. De följande åren var Solidaritet en underjordisk rörelse.

Ledarna mötte i hemlighet i privatbostäder och i landets kyrkor, vars präster stöttade föreningen.

Först 1986, när upplösningstendenser i Sovjetunionen gjorde det möjligt för Polen att släppa på tyglarna, tilläts Solidaritet igen.

Föreningen var då intakt och redo att bidra till att forma landets framtid. Föreningen ställde upp som parti i valet 1989 och vann stort. Året därpå valdes Lech Walesa till president. Europa hade förändrats.

Inspirerade av Solidaritet krävde människor runt om i Östeuropa förändring. År 1989 – nio år efter Walesas tal i Gdansk – forcerade frihetshungrande tyskar den kanske främsta symbolen för kommunistiskt förtryck: Berlinmuren.