Guide: Spionernas Berlin

Agenterna var soldater i ett osynligt krig mellan två samhällssystem som såg den andre som sin dödsfiende. Agenternas uppgift var att underminera fiendens positioner inför den dag då det kalla kriget skulle hetta till. Inte ens den östtyska regimens beslut om att bygga en mur mellan Öst- och Västberlin kunde stoppa spionaget.

Uppgiften blev bara lite mer besvärlig och tvingade t.ex. den amerikanska organisationen för signalunderrättelsetjänsten, NSA, att bygga den gigantiska avlyssningsstationen Field Station Berlin på stadens högsta kulle. Via radar och antenner kunde NSA sedan övervaka all flygtrafik och radiokommunikation i DDR.

Kalla kriget var över för 20 år sedan men stora delar av arkivalierna är fort­farande hemligstämplade. I synnerhet västmakterna tiger.

Den information som forskarna har kommer framför allt från Stasi, vars arkiv öppnades efter återföreningen. Och naturligtvis hade Stasi planterat agenter även inne på den topphemliga Field Station Berlin.

Med U-bahn genom historien

Detta är en guide till spionernas Berlin. Det går inte att klara av allt till fots på en dag. Använd stadens U- och S-bane, och se bland annat spiontunneln där sovjeterna drog den amerikanska underrättelsetjänsten vid näsan.

Stasis högkvarter i Östberlin

Östtysklands största arbetsgivare var ­ministeriet för statssäkerhet, Stasi, som hade omkring 91 000 heltidsanställda. En av deras uppgifter var att bedriva spionage i utlandet där man lyckades placera folk på centrala poster i synnerhet i Västtyskland. Huvudsyftet för Stasi var dock att övervaka det egna landets invånare.

Spionerna avlyssnade telefoner, ångade upp brev och skuggade misstänkta personer för att avslöja samhällsskadlig verksamhet och planer om ”republikflykt”.

Till sin hjälp hade Stasi ett finmaskigt nätverk av 190 000 avlönade angivare, och fram till DDR:s sammanbrott år 1989 samlade underrättelsetjänsten in rapporter om 40 miljoner personer.

Stasi hade kontor i landets alla större städer. Därifrån vidarebefordrades informationen till säkerhetsministeriet som satt i en betongbyggnad på Magdalenenstrasse.

I dag har de flesta kontoren tagits över av tyska företag. Endast Byggnad 1 tillhör fortfarande Stasi – som museum. På hela tre våningar visas exempel på spionernas verksamhet och utrustning.

Vänlighet skulle knäcka fångarna

Alla politiskt misstänkta personer som greps i Östberlin sattes i det särskilda Stasifängelset i stadsdelen Hohenschönhausen. Fångarna satt vanligtvis i ensamceller avskurna från all kontakt med andra fångar och med vakterna.

Den ende som fången fick tala med var den Stasiofficer som utredde fångens ärende. Officeren var alltid vänlig och redo att reda ut ”möjliga missförstånd”. Ytterst få fångar klarade isoleringen och började ange sina vänner.

De hemliga adresserna

Ganska nära Stasifängelset i Hohen­schönhausen ligger sjön Obersee – och ett bostadsområde som ytterst få östtyskar visste något om före 1989. Längs sjöns strand bodde Stasis toppar. I hemlighet naturligtvis.

Brevlådorna hade inga namn – brevbärarna kände bara till invånarna som ”Herr Botten­våning” och ”Herr En trappa upp. Efter murens fall såldes många av husen till ”vanligt folk” men vissa höga Stasianställda och deras efterkommande bor kvar.

Nyfikna turister brukar inte hinna ta så många bilder förrän någon av de boende kommer ut på gatan och skäller ut inkräktarna. På det sättet har en eller annan turist fått möta statssäkerhetsministern Erich Mielkes änka.

Språnget mot väst

Fram till 1961 var Berlin en öppen stad där invånarna kunde röra sig fritt mellan de fyra ockupationszonerna. Den 13 augusti upphörde den trafiken tvärt. Den östtyska regimen stängde plötsligt gränsen och började bygga en mur mellan öst och väst.

Under de första veckorna var gränsen inte helt stängd, bl.a. lyckades några östberlinare fly ut ur lägen­heterna på Bernauer Strasse och ned på gatan som låg i väst.

När fönstret murades igen grävde i stället västberlinska medhjälpare tunnlar under gränsen. Gatans dramatiska historia berättas på ett museum, som också ställer ut en sällsynt bit Berlinmur i original.

Murens första dödsoffer

Gränsvakterna på den nybyggda muren hade en ”skjutorder”: Om de såg en person som var på väg över gränsen var det deras plikt att, om nödvändigt, skjuta för att döda.

Orderns första offer blev den unge skräddaren Günter Litfin, som den 24:e augusti 1961 försökte simma över en kanal men upptäcktes.

I ett före detta östtyskt vakttorn har Günter Litfins bror Jürgen inrättat ett litet museum för murens offer.

Det hetaste stället under kalla kriget

Mitt på Friedrichstrasse låg Berlins mest berömda gränsövergång: Checkpoint Charlie. I stort sett alla spår efter den enorma anläggningen är i dag borta. Kvar finns bara en kopia av den första lilla kontroll­posten där utklädda vakter kan låta sig fotograferas för en slant.

Några meter från kontrollposten ligger murmuseet. Det grundades i historikern Rainer Hildebrandts lägenhet 1962. På den tiden försökte Stasi flera gånger föra bort honom.

I dag rymmer utställningen om muren och de många fantasifulla flyktförsöken hundratals m2 och museet är en av stadens mest besökta turistattraktioner.

Spiontunnel under Östberlin

Före andra världskriget var Berlin en knutpunkt för europeisk telefoni. Den sovjetiska ockupationsmakten lade beslag på linjerna – och det visste CIA.

År 1955 grävde amerikanerna en 400 meter lång tunnel in under den sovjetiska zonen för att avlyssna samtalen mellan DDR och Moskva. Under några månader spelade agenterna in 40 000 timmars telefonsamtal på band.

Vad CIA inte visste var att tunneln sedan länge hade avslöjats av den brittiske dubbelagenten George Blake. Därför förde ryssarna bara falska samtal för att sprida desinformation hos amerikanerna.

År 1956 valde KGB att sätta ett stopp för leken och visa upp tunneln för pressen.

Hemligheten som alla kunde se

När Berlinmuren byggdes år 1961 fick västmakterna ett problem. Från en dag till en annan hade det blivit näst intill omöjligt att upprätthålla personlig kontakt med agentnätet i öst.

Amerikanerna valde teknisk upprustning. På toppen av Västberlins högsta kulle byggde de en jättelik radar- och avlyssningsstation med en räckvidd på 35 mil – det vill säga hela DDR och mer därtill.

Sammanlagt 1 500 amerikaner arbetade på Field Station Berlin för att spionera på fienden. Utrustningen monterades ned 1991. I dag är radarstationen en övergiven ruin.

Spionernas bro förband Öst och Väst

Glienicker Brücke är känd från en mängd filmer och romaner som den plats där CIA och KGB utväxlade tillfångatagna spioner. I verkligheten skedde det bara tre gånger: 1962, 1985 och 1986.

Mest känd är utväxlingen 1962, då USA lät spionen Rudolf Abel ta sig över bron och Sovjetunionen släppte piloten Gary Powers. Abel hade stulit ritningarna till atombomben i USA, och Powers hade år 1961 skjutits ned över Sovjet i sitt U2-spionplan.

Att bron trots allt kan kallas spionbro beror på de s.k. missionsbilarna. Enligt de allierades avtal skulle de kunna färdas fritt i varandras zoner för att bl.a. hålla utkik efter militär aktivitet.

Sovjet observerade flitigt i Västtyskland, och brittiska, franska och amerikanska missionsbilar körde varje morgon över Glienicker Brücke och in i DDR för att inspektera.

Östtyskarna gjorde mycket för att försvåra för observatörerna från väst och flera gånger öppnade sovjetiska soldater eld mot dem. I dag är avspärrningar och kontrollposter sedan länge borta och trafiken flyter fritt.