GUIDE: Kristian IV:s Köpenhamn

Kristian IV slösade bort stormakten

Men hans ambitioner sträckte sig dessvärre längre än så. År 1625 struntade han i ­alla varningar och drog in sitt land i trettioåriga kriget, en rörig konflikt som var ett resultat av religiösa motsättningar.

Inblandningen blev katastrofal för Kristian IV som led ett smärtsamt ­nederlag och tvingades betala tio tunnor guld i krigsskadestånd.

Som salt i såren hade det rivaliserande Sverige stora framgångar i kriget, och år 1643 utnyttjade grannarna möjligheten att angripa ett försvagat Danmark.

Två år senare var kungen besegrad och tvingades avstå stora landområden till svenskarna.

Kristian IV tog över en stormakt men lämnade efter sig ett land som för alltid mist sin stormaktsställning. Det är bara byggnadsverken som hjälper upp Kris­tian IV:s rykte.

Nio stora sevärdheter i Köpenhamn:

För kung Kristian IV handlade astronomi om mycket mer än stjärnornas placering. Liksom nästan alla på sin tid var han övertygad om att stjärnorna hade inflytande på livet på jorden, och att astrologi och astronomi var två sidor av samma sak.

Detta var en av anledningarna till att kungen ville ha ett torn, där vetenskapsmän kunde studera stjärnhimlen. Han hoppades att de då skulle kunna ställa exakta horoskop.

Som chef för det blivande observatoriet anställde kungen Christian Sørensen Longomontanus – tidigare elev hos den legendariske Tycho Brahe, som grundade den moderna astronomin.

Longomontanus ville helst ha tornet långt utanför Köpenhamn, men kungen tyckte att ett centralt placerat torn även kunde fungera som kyrktorn – och dessutom ingå i stadens försvar om det behövdes.

Det nästan 35 meter höga Rundetårn stod klart år 1642, och den tillhörande Trinitatiskyrkan invigdes år 1656.

Tornet har inga trappor invändigt utan i stället en spiralformad gång, som leder ända upp till toppen. På så sätt kunde föreståndaren utan ansträngning transportera sina böcker och astronomiska instrument ända upp med hjälp av en vagn.

”Hjärtans allrakäraste hjärta (...) hjärtans allrakäraste mus.” Kristian IV var upp över öronen förälskad och gjorde ingenting för att försöka dölja sina känslor i det kärleksbrev han skrev till blott 17-åriga Kirsten Munk år 1615. De gifte sig samma år, och i synnerhet Rosenborg kom att utgöra ramen kring äktenskapet.

Det första spadtaget togs år 1606, men inte förrän 1624 gav kungen Rosenborg dess namn. Historikerna hävdar att Kristian IV med det namnet ville tala om att slottet var ett ­kärleksnäste.

Kristian IV var på Rosenborg så ofta han kunde. Slottet hade all tänkbar lyx: där fanns bland annat badrum med rinnande vatten och toaletter – så kallade ”hemligheter” – med avlopp som ledde vattnet rakt ut i slottets vallgrav.

I rummen bidrog kaminerna inte bara till att jaga bort kylan. De gav dessutom en konstant välbehaglig doft i slottsgemaken, ­eftersom Kristian IV insisterade på att använda väldoftande ved.

Vid sonens bröllop år 1634 importerade han till exempel stora mängder dyrbart apelsinträ för att få precis rätt doft.

I dag kan turisterna se kunga­husets kronjuveler i källaren.

Flottan utgjorde ryggraden i försvaret, vilket Kristian IV var mycket väl med­veten om. Han gjorde allt för att sjömännen skulle ha det så bra som möjligt, och bättre bostäder var en god början. Köpenhamnarna bodde nämligen i fallfärdiga hus, och staden var smutsig.

I en kunglig skrivelse skrädde Kristian IV inte orden, när han beskrev hur förhållandena såg ut i stadskärnan:

”Här finns mycken otillständighet med skitiga och orena gator (...) av den anledningen att invånarna för ut (...) sopor och träck från sina gårdar och låter det ligga på gator och i gränder.”

Sådant slapp flottans meniga och deras familjer år 1631, när det nya bostadsområdet byggdes, där Kristian IV utvidgat Köpenhamn österut.

Nyboder, som kvarteret så småningom kom att kallas, var målat i rött och vitt precis som danska flaggan. Och standarden på de cirka 200 bostäderna låg högt över vad som var normalt för vanligt folk.

Med tiden förföll husen, och flera byggherrar har genom tiderna försökt jämna kvarteret med marken. Till och med en marinminister ville riva det och sade att Nyboder inte uppfyllde ”de mest elementära kraven på trivsel och hygien”.

I dag är husen totalrenoverade och anses vara några av världens äldsta tjänstebostäder. Flottans anställda har fortfarande förtur till bostäderna, som nu har fått en karaktäristisk ockragul färg.

Sverige var en evinnerlig huvudvärk för Kristian IV. Han menade att grannlandet ständigt utmanade Danmarks ställning som Nordens stormakt, och kungen tvinga­des hela tiden tänka på rikets försvar.

Ett led i kampen för att stoppa svensk­arna var byggandet av Kastellet, som påbörjades år 1626.

Kastellet var den absolut sista försvarsbastionen, om fienden angrep Köpenhamn: Det låg alldeles intill Öresund, och därifrån kunde kungen och andra viktiga personer evakueras i ett nödläge.

Först drömde Kristian IV om att låta bygga ett litet slott på platsen, där han och kungafamiljen kunde vara säkra under ett angrepp, men planerna fick snart läggas ned, eftersom pengarna var slut.

Han fick heller inte se det färdiga resultatet, innan han dog. Det blev i stället hans son, Fredrik III, som såg till att fästningen blev färdigbyggd.

I dag är Kastellet en av Nordeuropas bäst bevarade fästningar, och bygg­naderna används fortfarande av danska försvaret.

Det var också anledningen till att Kastellet var ett av de första mål som Nazityskland kastade sig över när Danmark ockuperades under andra världskriget.

Kristian IV gjorde allt för att skämma bort flottan, och år 1619 fick den till och med en egen kyrka: Holmens Kirke.

Byggnaden hade ursprungligen använts som ankarsmedja till ett örlogsvarv i närheten, men den kunde alldeles utmärkt byggas om till kyrka, ansåg Kristian IV.

Inom ett par år tvingades han inse att smedjan var alldeles för liten, och en utbyggnad påbörjades. År 1641 stod kyrkan färdig i holländsk renässansstil – den mest populäraste på den tiden.

Kungen vägrade emellertid att ge kyrkan ett torn. Det skulle nämligen förstöra utsikten från Köpenhamns slott, och därför fick Holmens Kirke en spira i stället.

Byggnaden klarade sig undan de stora bränder som drabbade Köpenhamn under 1700-talet. Mycket av interiören finns därför bevarad – däribland predikstolen och altartavlan från år 1691.

Om Kristian IV fick bestämma, skulle Köpenhamn bli känd som "Portus Celeberrimus Daniæ" – Danmarks mest berömda hamn.

Ett led i den planen var att bygga ett börshus år 1624. Kungen ansåg att handeln var mycket viktig och hävdade att Børsen skulle ge Köpenhamn en plats bland Europas metropoler.

Børsen blev dock en besvikelse. Byggnaden var alltför modern för Köpen­hamns konservativa köpmän, och Kristian IV hade svårt att få bodar och lagerlokaler uthyrda.

Bolaget gick med förlust, och till sist tvingades kungen sälja det, eftersom han hamnat i penningknipa efter ännu ett misslyckat krig.

År 1647 köpte en förmögen köpman byggnaden för 50 000 riksdaler – drygt 60,6 miljoner i dagens penningvärde.

I dag är byggnaden privatägd och därför inte öppen för turister.

På en resa år 1597 hade Kristian IV sett norra Europas största tyghus i Dresden och bestämt sig för att Köpenhamn skulle ha ett likadant – fast större.

Året därpå inleddes arbetet med Tøjhuset, som med sin yta på drygt 3 700 m² inte bara var den största byggnaden i Köpenhamn utan troligen även den största i sitt slag i världen. Endast Arsenalen i Venedig kunde mäta sig med Tøjhuset.

Här förvarades all utrustning som behövdes för en armé på 60 000 man, allt ifrån musköter till kanoner och harnesk. Mitt i anläggningen låg en fyra meter djup hamnbassäng, där krigsfartygen enkelt kunde segla in och lastas.

Tøjhuset var Kristian IV:s stolthet, men år 1647 tvingades han bevittna hur alltihop bara försvann. En dag i februari satt Jan Jansens son nämligen i Tøj­huset och hällde krut i bomber. Pojken kände uppenbarligen inte till säkerhets­reglerna; han hade valt att utföra ar­betet intill en kakelugn.

Snart hade hela byggnaden brunnit ned till grunden, och Europas största vapenkammare var historia.

Endast en del av Tøjhuset byggdes upp igen, och det finns vapen i byggnaden än i dag – statens försvarshistoriska museum håller till i lokalerna.

Danskarna kunde ingenting om handel, ansåg Kristian IV och gjorde därför allt för att locka de, enligt kungens mening, driftigare holländarna till landet.

Utanför Köpenhamn på ön Amager grundade han till exempel år 1618 en ny stad i holländsk stil – med kanaler och smala hus – och döpte den till Christianshavn.

Staden, som i dag ligger mitt i Köpenhamn, var tänkt som en mönsterstad, som skulle visa köpenhamnsborna hur holländarna gjorde saker och ting. Vid behov kunde Christianshavn även utgöra en försvarsbastion för huvudstaden.

Snart tvingades Kristian IV dock inse att drömmen om en blomstrande mönsterstad var långsökt.

Ön Amager lockade ingen, och det dröjde länge innan alla tomter bebyggdes. Inte förrän på 1980-talet blev Christianshavn en av Köpenhamns mest attraktiva stadsdelar, och i dag kostar en lägenhet där flera miljoner kronor.

Kungen lät bygga slottet år 1600–1620 och var noga med att fylla det med exklusiva detaljer.

I Riddarsalen ägnade till exempel 26 bildhuggare sju år åt utsmyck­ningarna i taket, och den vackra audienssalen tar andan ur besök­arna. Men så var ju också syftet med de båda rummen att imponera på utländska gäster.