GUIDE: Hitlers Berlin

På några platser i staden står robusta bunkrar envist kvar. Man använde så mycket armerad betong när de byggdes att de helt enkelt inte går att riva.

Man behöver inte heller leta länge­ för att få syn på skotthål i husväggarna – de är tysta­ vittnesbörd om den sovjetiska arméns stormning i april 1945.

Hitler avskydde staden

Hitler kom från Österrike. Han trivdes bäst i lantliga miljöer och misstrodde storstadens anarki.

Berlins invånare hade han inte mycket till övers för efter att väljarna i valen på 1930-talet gav NSDAP långt färre röster än genomsnittet i landet som helhet.

”Det skulle inte vara någon stor förlust om Berlin förstördes i kriget”, konstaterade Hitler år 1941.

Å andra sidan fascinerades han redan vid sitt första besök, under en sjuk­permission under första världskriget, av stadens kraft och storlek.

Det var därför han fick idén att riva stora delar av Berlin för att ge plats åt sin vision om en nazistisk världsmetropol: Germania.

Elva stora sevärdheter i Berlin:

Brandenburger Tor är Berlins mest berömda byggnad. Ända sedan den uppfördes i slutet av 1700-talet har denna mäktiga portal, inspirerad av Akropolis, varit stadens kännetecken.

Den 30 januari 1933 samlades 25 000 förväntansfulla SA-män på den öppna platsen framför Brandenburger Tor för att fira Hitlers maktövertagande. Med sång och facklor marscherade de från stadsporten ned längs Wilhelm­strasse där Hitlers nya tjänstebostad, Rikskansliet, låg.

Rikskansliet och flera andra historiska byggnader längs Wilhelmstrasse pulvriserades under Röda arméns erövring av Berlin, men på informationstavlor på trottoaren kan man läsa om gatan där nazisttoppar som Himmler, Göring, ­Goebbels och Hess hade sin dagliga gärning.

En bit nedåt Wilhelmstrasse ligger Hermann Görings gamla luftfartsministerium, en koloss i grå sandsten som överlevde andra världskriget i stort sett oskadd. Än i dag utstrålar ministeriet den stramhet och brutalitet som nazisterna ville se i sin arkitektur.

Byggnaden stod klar 1935 – efter bara drygt ett års arbete. Med sina 2 000 kontor blev den stadens största kontorskomplex. Göring behövde dock inte hela det utrymmet för att, som namnet antyder, reglera den civila luftfarten. Han skulle bygga upp det tyska luftvapnet – som Hitler hade enorma förväntningar på.

Göring visade sig vara helt fel man på posten. Luftslaget om Finland år 1940 miss­lyckades och löftet om att förse de 200 000 omringade tyska soldaterna vid Stalingrad med för­nödenheter från luften kunde han inte heller hålla (1943). I stället gav Göring sina piloter skulden för fiaskot.

Prinz Albrecht Strasse var en av de mest fruktade adresserna: Här låg ­högkvarteret för den hemliga polisen Gestapo granne med SS, polisledningen och underrättelsetjänsten SD.

Chef över alla dessa polis- och säkerhetsorgan var Heinrich Himmler som ledde judeutrotningen och den nazistiska terrorn i de mest avlägsna, erövrade avkrokarna i det stora riket.

Byggnadskomplexet förstördes under striderna om Berlin – endast källar­murarna finns kvar. Här har stiftelsen Topographie des Terrors, Terrorns topografi, gjort en utställning om Gestapos blodiga hantverk.

Gatan heter i dag Niederkirchnerstrasse, döpt efter en kvinnlig, kommunistisk motståndskämpe.

Den vita byggnaden på Mauerstrasse ser ganska harmlös ut. En skylt visar att det är här som det tyska hälsoministeriet håller till.

Men under åren 1933-45 hade en av nazismens mäktigaste män sitt skrivbord här: propagandaminister ­Joseph Goebbels.

Härifrån styrde han landets press och han utformade tal, slagord och massmöten som skulle tillförsäkra Hitler makten.

Goebbels mästerverk var det så kallade Sportpalats-talet, som han arbetade på i flera veckor för att hitta de mest verkningsfulla formuleringarna.

Den 18 februari 1943 var allt klart och han kunde fråga tyskarna om de ville ha ”det totala kriget”.

Talet direktsändes i radio så att hela befolkningen skulle kunna låta sig övertygas av det dånande bifall som följde under Goebbels tal.

Vad lyssnarna inte visste var att åhörarna i den stora sporthallen var noga utvalda.

År 1933 brann de ökända bokbålen i många tyska städer.

I Berlin gick studenter tillsammans med män från SA i fackeltåg bakom lastbilar lastade med ”otysk” litteratur.

Fackeltåget slutade vid Opernplatz (i dag Bebelplatz) där böckerna högtidligt skulle kastas in i elden. Just denna kväll öste regnet ned så brandkåren fick hjälpa till med bensin.

Verk av bland andra Jack London, H.G. Wells och Voltaire brann upp – sammanlagt 25 000 böcker.

I dag vittnar en konstinstallation om händelsen. Genom en glasskiva bland tegelstenarna kan man se ett rum med tomma bokhyllor.

VIDEO – Se studenter kasta böcker på lågorna:

En kort tid efter nazisternas maktövertagande började förföljelsen av landets judar. De flesta tyskar förhöll sig passiva till övergreppen, dock inte fabrikören Otto Weidt som drev ett mindre borstbinderi mitt i Berlin.

Bland kunderna fanns bland annat den tyska armén. Weidt lyckades övertyga myndigheterna om att hans produktion var viktig för krigsgärningen.

Det fick till följd att hans stab av medarbetare, som till största delen bestod av blinda och döva judar, var fredad.

När Goebbels år 1943 bestämde sig för att göra Berlin till en judefri stad, förlorade Weidt de flesta av sina arbetare, men han lyckades gömma den judiska familjen Horn i verkstadens innersta rum.

I nio månader lyckades han bevara sin hemlighet innan en nazistisk tipsare avslöjade honom.

Den 9 november 1938 vällde SA-män och fanatiska medborgare fram genom Berlins gator för att förstöra ­judisk egendom.

Under den så kallade kristallnatten plundrades privata hem och affärer, och flera av stadens fjorton synagogor gick upp i rök.

Ett av de mest givna målen för ­terrorn var stadens största synagoga, Neue Synagoge på Oranienburger Strasse.

Men här lyckades polismannen Wilhelm Krützfeld jaga folkmassan på flykten och larma brandkåren.

De tyska brandmännen hade annars fått instruktioner om att endast rycka ut om nattens bränder hotade icke-judisk egendom. I just detta fall lydde brandmännen polisens order.

Knappt fem år senare träffades syna­gogan av brittiska bomber och brann ned.

Så sent som 1988 var den en ruin mitt i Östberlin då man i DDR fattade beslutet att bygga upp den.

Nya Synagogan står i dag under polisbeskydd av fruktan för islamistisk och nynazistisk terror.

Det kan därför vara svårt att komma in.

Från november 1943 gjorde brittiska och amerikanska bombplan så gott som dagliga räder mot Berlin.

Fram till krigsslutet fällde de sammanlagt 68 000 ton bomber. Stora delar av staden lades i ruiner och 35 000 in­vånare omkom under attackerna.

För att skydda berlinborna byggde nazisterna en mängd stora bunkrar, bland annat en för resenärer som befann sig på järnvägsstationen Friedrichstrasse.

När larmet gick skulle de skynda sig flera hundra meter norrut till den fem våningar höga Reichsbahnbunker med plats för cirka 3 000 personer.

Efter kriget visade det sig omöjligt att spränga betongbunkern som står mitt i stadens östra del.

DDR använde den som lagerbyggnad. I dag hyser den en konstsamling, ägd av en extremt rik affärsman.

Själv har han inrett en pent­house­lägenhet högst upp.

Om man går västerut genom Brandenburger Tor kommer man ut på en glest trafikerad, åttafilig boulevard.

Det är det enda som finns kvar av den jättelika byggnadsplan som Hitler påbörjade tillsammans med Albert Speer år 1937.

Deras idé var att förvandla Berlin till världshuvudstaden Germania, och under de följande åren jämnades 50 000 bostäder med marken för att ge plats åt mängder av palats och ministerier.

Hitler ville att staden skulle bli klar till år 1950 men kriget satte stopp för det arkitek­toniska storhetsvansinnet.

Bara en liten del av planen blev klar: Öst-väst-axeln, som användes vid stora militärparader.

I slutet av andra världskriget fungerade den breda boulevarden som startbana för de sista planen som lämnade Berlin med bland andra Albert Speer ombord.

Paradgatan heter i dag Strasse des 17. Juni – till minne av folkupproret i DDR år 1953.

Bendlerblock nära Tiergarten var en central adress under andra världskriget.

Härifrån koordinerades den tyska krigsinsatsen, och här arbetade några av de officerare som 1944 genomförde ett kuppförsök mot den nazistiska staten.

Överste Claus von Stauffenberg placerade en bomb i Hitlers ledningscentral i Ostpreussen samtidigt som hans medhjälpare försökte ta makten i Berlin.

Hitler överlevde atten­tatet och kuppförsöket i Berlin gick i stöpet.

De som låg bakom avrättades på innergården till Bendler­block. Byggnaden är i dag ett museum över motståndet mot Hitler.

Turisterna vallfärdar till Gertrud Kolmar Strasse trots att det inte finns ett enda spår av Hitlers Führerbunker kvar.

Efter kriget försökte sovjetiska ingenjörer spränga bunkern, men de fick ge upp och begravde hela anläggningen under en jordhög.

Först på 1980-talet avlägsnade östtyskarna bunkern bit för bit för att bygga ett bostadshus. I dag ligger här en bil­parkering och en lekplats.

Den exakta platsen för Hitlers bunker hölls länge hemlig, men som en service till de många besökarna vid fotbolls-VM 2006, lät stadsfullmäktige ställa upp en informationstavla som markering.

Det är en ödets ironi att Führerns bunker kommit att ligga granne med de många betongpelare som utgör minnesmärket över Europas mördade judar.