Det viktorianska London

Med sina omkring sex miljoner invånare hade London i slutet av 1800-talet vuxit till en enorm storstad. Imperiets regent, drottning Victoria, spenderade miljontals pund på byggnadsprojekt för att demonstrera Englands makt och storhet.

Bland britterna var den allmänna inställningen att deras metropol var minst lika fantastisk som forna tiders Rom. Ett populärt ordspråk var att ”när en man är trött på London är han trött på livet”.

Men britterna var medvetna om att en annan verklighet lurade bakom den vackra fasaden. ”Inte någon annanstans finner man överflöd och armod, lyx och lidande tätare inpå varandra än i London”, skrev en av invånarna om staden på 1800-talet.

Rik och fattig

Londons befolkning hade mer en sexdubblats sedan början av 1800-talet. De fattiga fick trängas under usla förhållanden, och sjukdom och kriminalitet härjade i de överbefolkade slumkvarteren där Jack the Ripper och andra ljusskygga individer spred skräck om nätterna.

Stadens rikaste vande sig också vid det nya. Lyxkvarter med stora, vitmålade bostäder byggdes i stadens västra delar, långt från slummens smuts och stoj. Där kunde överklassen spatsera i Kensington Gardens på dagarna och kanske gå på konsert i Royal Albert Hall på kvällen.

Drottning Victorias död 1901 blev början till slutet för det brittiska imperiets storhetstid. Sakta men säkert förlorade britterna sina kolonier. De överdådiga byggnaderna från den viktorianska eran står emellertid kvar som tysta vittnesbörd om åren då miljonstaden var världens centrum.

10 sevärdheter i London:

Den 16 juli 1901 publicerade tidningen Daily Mail en artikel om Dorset Street i stadsdelen Whitechapel. Gatan kallades ”den värsta i London”, en hemvist för ”allt ont” och invånarna framställdes som tjuvar, rånare och mördare.

Artikeln väckte stor uppmärksamhet men sammanfattade inte desto mindre Londonbornas åsikter om stadsdelen Whitechapel. Under den viktorianska tiden hade det en gång så idylliska området utvecklats till en egen värld präglad av fattigdom, överbefolkning, smuts och kriminalitet.

Stadsdelens svärtade rykte nådde sitt lågvattenmärke i slutet av 1880­-talet då seriemördaren Jack the Ripper härjade i området. På Whitechapels mörka gator och bakgårdar hittade han sina offer bland prostituerade.

Med kirurgisk precision lemlästade och styckade han minst fem kvinnor innan han försvann i natten. Jack Uppskärarens identitet har aldrig avslöjats.

Whitechapel har restaurerats flera gånger sedan drottning Victorias tid och många av de gamla gatorna är nu försvunna. Stadsdelen håller i dag på att utvecklas till ett hippt, multinationellt område med bland annat många konstnärer.

I en smal gränd i hjärtat av London finner man Simpson’s Tavern. Serveringen öppnade år 1757, men dagens entré och inredning är från mitten av 1800-talet då krogen var en av stadens otaliga ”chophouses”, billiga matställen.

På Simpson’s Tavern kan man än i dag äta en måltid som under den viktorian­ska eran då gästerna satt på långa träbänkar i små bås. På den tiden var engelsmännen förtjusta i det rustika lantliga köket, och på menyn kan man välja mellan bland annat ”Cottage Pie” och ”Roast Beef with Yorkshire Pudding”.

Mitt på Trafalgar Square tronar amiral Nelson som en symbol för det mäk­tiga viktorianska Storbritannien. På en 51 meter hög kolonn skådar han ut över platsen i sin kända pose. Namnet kommer av hans ärofyllda seger över fransmännen utanför Kap Trafalgar år 1805. Under hans fasta blick skyndar turister och lokalbefolkning förbi, eller sätter sig ned för en liten paus.

Torget skulle egentligen ha döpts efter kung William IV (1765–1837) men när det stod klart år 1845 fick han ge vika för Englands störste sjöhjälte.

William IV fick i stället det nordvästra hörnet av torget, men eftersom han inte lämnade efter sig tillräckligt med pengar för att finansiera en staty stod området tomt i många år.

Först år 2001 beslutade man att William IV:s hörna skulle smyckas med omväxlande moderna konstverk. Vid torget ligger även The National Gallery. Det är fri entré in till museets omfattande konstsamling.

Husen i Belgravia byggdes i början av 1800-talet. De vackra byggnaderna skulle hysa Londons överklass som ville komma längre bort från miljon­stadens enorma underklass.

Det lyxiga området var, då som nu, ett av världens dyraste bostads­områden.

I västra Londons vackra museikvarter ligger Royal Albert Hall. Den imponerande konsertsalen stod färdig år 1871 och döptes efter drottning Victorias make prins Albert som gått bort tio år tidigare. Fram till sin död år 1901 sörjde Victoria sin Albert och gav ett otal monument och byggnader namn efter honom.

Royal Albert Hall ger 350 föreställ­ningar om året, bland annat BBC:s traditionella promenadkonserter,”the Proms”. Det finns plats för över 7 000 sittande gäster.

Byggnadens karaktäris­tiska sandstens- och tegelfasad pryds av en fris som visar ”konstens och vetenskapens triumf”.

Sedan salen öppnades har 50 000 evenemang hållits där. Enligt ett vanligt talesätt är en artist värdig folkets respekt först när hen uppträtt på Royal Albert Hall.

Kensington Gardens är en av Londons ­gröna lungor. Den 1,1 kvadratkilometer stora parken ligger i omedelbar anslutning till Hyde Park och många – i synnerhet turister – har därför svårt att skilja på de båda grönområdena.

Kensington Gardens anlades åren 1728–38 som privat trädgård för kung Georg II och drottning Karolina av Ansbach som bodde i Kensington ­Palace.

Till långt in på 1800-talet var parken inhägnad och inte tillgänglig för några andra än de kungliga och deras gäster. Så småningom öppnades den för vanliga medborgare, dock endast ”de respektabelt klädda”.

I parken står Albert Memorial som drottning Victoria lät uppföra till minne av sin älskade make Albert. Vackert eller inte – minnesmärket är värt ett besök.

”Jag vill bygga en station efter mitt eget sinne.” Så skrev den viktorianska tidens störste ingenjör, Isambard Kingdom Brunel, i ett brev till en av sina vänner och tillade nonchalant att han inte ­hade tid med små petiga detaljer. Han ville hellre konstruera ”ett vidunder i metall”.

Vid invigningen av Paddington Station år 1854 introducerade Brunel de taktäckta perronger som stationen är berömd för än i dag. Varje år passerar över 30 miljoner resenärer under det imponerande 210 meter långa glastaket som vilar på tre 31 meter långa metallvingar.

Paddington är även slutstation för världens första tunnelbana, Metropolitan Railway. Den stod klar år 1863 och var en stor arkitektonisk bedrift med sina spår i tre våningar. Redan från första dagen hade tunnelbanan över 25 000 passagerare varje dag.