Våren 1531 steg den spanske upptäcktsresanden Francisco Pizarro i land i inkafolkets rike på Sydamerikas västkust.
På jakt efter de stora mängder guld, silver och ädelstenar som enligt ryktet fanns i landet, begav han sig tillsammans med hundraåttio män och trettiosju hästar in i det okända.
Pizarro kuvade områdets befolkning och intog städerna. Med den spanske kungen Karl I:s välsignelse kunde han nu kalla sig guvernör över landet, som kolonisatörerna gav namnet Peru.
Pizarro skickade ut spejare för att hitta en lämplig huvudstad. Cuzco, inkas viktigaste stad, ville spanjorerna inte använda. Den låg inne i landet och spanjorerna behövde en hamn för alla rikedomar de hoppades kunna skicka hem.
Valet föll på en plats i Rimacdalen längs den centrala delen av den kuststräcka som tillhör vår tids Peru.
Förutom att platsen låg vid Stilla havet hade den ett milt klimat, gott om dricksvattenkällor och stora mängder träd att göra virke av.
Den 18 januari 1535 grundade Pizarro och hans följe staden, som de kallade Ciudad de los Reyes, ”Kungarnas stad”.
Först senare fick staden namnet Lima, lokalbefolkningens namn på floden som rinner genom huvudstaden.
En fontän från 1651 pryder Limas centrala torg.
Rikedomar flöt genom Lima
Pizarro utsåg den plats där Plaza Mayor, stadens centrala torg, skulle anläggas och byggmästare började genast uppföra den nya huvudstadens viktigaste byggnader: regeringspalatset, ärkebiskopens residens och katedralen.
Enligt legenden grundade Francisco Pizarro själv katedralen genom att bära in det första stycket virke på sina axlar.
Ofattbara rikedomar passerade genom den nya staden. Inka förfogade över stora mängder guld och silver i form av smycken, konstverk och prydnadsföremål. När de bearbetade skatterna tog slut började spanjorerna gräva efter ädelmetaller i underjorden.
År 1545 fann kolonisatörerna den dittills rikaste silverförekomsten i Amerika, Potosígruvorna i Anderna. Den första tiden gav gruvan åttiofem ton silver om året.
Under Limas storhetstid passerade alla varor genom staden. Det gällde inte bara varor från Peru, utan även dem från Spaniens andra sydamerikanska kolonier, Argentina och Bolivia.
Från Lima fördes skatterna först till Panama och sedan vidare till Spanien.
Stod emot pirater och jordskalv
Handeln fick Lima att frodas. Folkmängden växte från omkring tjugofemtusen år 1619 till omkring åttiotusen år 1687. Staden var då Sydamerikas viktigaste stad och ledande inom silverutvinning.
Intäkterna från handel och gruvdrift gjorde att stadens överklass kunde bygga kyrkor, kloster och praktfulla villor med pelare och balkonger snidade i trä.
Allt var dock inte idylliskt. Pirater utgjorde ett ständigt hot och 1687 skakades Lima av ett kraftigt jordskalv som lade delar av staden i ruiner.
Förödelsen hämmade handeln och gruvdriften, men invånarna var tillräckligt förmögna för att kunna bekosta återuppbyggnaden av de förstörda husen.
Lima höll även stånd på andra vis. Peru och dess huvudstad förblev lojala mot Spanien, tills Peru 1821 blev den sista av Spaniens sydamerikanska kolonier som förklarade sig självständig.
Minnena av kolonialtiden lever emellertid vidare i Lima, vars historiska centrum nu står med på Unescos kulturarvslista.