Cordoba överglänste alla Europas städer

På 900-talet var Londons 30 000 invånare fortfarande tvungna att kliva över öppna, stinkande rännstenar och famla sig fram i mörka gränder. Men invånarna i Córdoba kunde åtnjuta­ gatubelysning, hundratals offentliga badhus, toaletter och avlopp, fontäner och välutrustade sjukhus och bibliotek.

Åren 750–1000 var Córdobas guldålder. Staden var huvudstad i muslimernas al-Andalus, som sträckte sig över hela dagens Spanien och Portugal – med undantag av ett litet hörn i det avlägsna nordväst.

Staden var en bro mellan öst och väst, och blev ett pulserande handelscentrum. Siden, ris, kryddor och parfym från de muslimska rikena och deras handelspartners österut anlände till stadens marknadsstånd. Samtidigt kom kunskap och lärdom.

Cordoba var centrum för kunskap

Kalifen i Córdoba ville inte vara sämre än sina kunskapstörstande trosbröder i Bagdad så hans bibliotek växte. Biblioteket hade bl.a. antika texter som studerades och översattes av de lärda. Morerna förde också med sig kunskap om bevattningssystem, geografi, astronomi och inte minst läkekonst, som i Córdoba förfinades i så hög grad att staden blev berömd för sina skickliga läkare.

Morerna hade inga större problem med personer av annan tro så länge alla följde rikets lagar. Och även om muslimerna i regel satt på de högsta posterna, kunde judar och kristna också gå långt inom exempelvis stats­administrationen.

Men morerna var långtifrån en enhetlig grupp. De första invasionsvågorna i Spanien hade utgjorts av araber och berber, ett bergsfolk från Marocko. De spända förhållandena mellan araberna, och mellan araber och berber, blev till slut för stora.

Kalifatet kollapsade och al-Andalus splittrades.

Samtidigt hade de kristna kungarna i norr hämtat andan och la reconquista, återerövringen av det förlorade landet, tog fart. År 1236 föll Córdoba i kristna händer och 1492 föll den sista moriska bastionen, Granada.

Åtta stora sevärdheter i Cordoba:

I oktober år 711 ställde en armé med araber och berber upp på floden Guadalquivirs brädd, med utsikt över Córdobas fallfärdiga stadsmurar.

Enligt ­legenden smög en liten grupp angripare över floden efter mörkrets inbrott, fann en svag punkt i stadens försvar, dödade vakterna och öppnade stadsporten för att släppa in huvudstyrkan. Sedan kunde morerna inleda sitt flera hundra år långa herravälde i Córdoba.

Stadens nya muslimska härskare började genast förstärka både den gamla ­romerska bron, som ledde över floden, och stadens förfallna fästningsanläggning. Där angreppsstyrkan en gång ställde upp sig står i dag ett torn byggt på grunden till morernas gamla försvarsverk.

Inne i tornet finns en ut­ställning om morernas tid i Córdoba, och från toppen av tornet är vyn över moskén La Mezquita en av stadens bästa.

Det helt dominerande navet i Córdobas gamla stadsdel är den gigantiska moskén, La Mezquita.

La Mezquita byggdes på ruinerna av en visigotisk kyrka som i sin tur hade uppförts på resterna av ett romerskt tempel. Under uppförandet återanvände de muslimska arbetarna romarnas gamla pelare, men de var för låga. För att öka takhöjden i moskén försågs pelarna med valv i två våningar högst upp. Detta lilla byggtekniska trick resulterade i en av världens mest berömda pelarhallar.

Córdoba växte explosionsartat och moskén blev snabbt för liten. Den byggdes ut i två omgångar tills den på 1100-talet hade plats för 18 000 bedjande och endast överträffades av moskén i Mecka i storlek. Pelarhallen är så stor att besökare kan gå runt ett bra tag innan de upptäcker att den rymmer en hel katedral!

När de kristna kungarna erövrade Córdoba rev de nämligen aldrig moskén. I stället ”planterade” de en katedral mitt i pelarhallen och lät kupolen skjuta upp genom taket på moskén. Och dessbättre för oss efterlevande lät de också stora delar av den muslimska utsmyckningen vara kvar.

GALLERI – Titta in i moskén:

Córdobas härskare kom från den så kallade umayyaddynastin, som på 700-talet inlemmade områdets övriga härskare i ett emirat. På 900-talet tog Córdobas emir steget fullt ut och utnämnde sig själv till kalif, härskare över alla muslimer.

Det skedde naturligtvis inte utan protester från kalifen i Bagdad. För att befästa sin nya position lät det ny­utnämnda kalifatet massproducera keramik i färgerna grönt, vitt och svart.

Grönt är Muhammeds färg, vitt är umayyaddynastins och svart är kalifens. Keramiken, och många andra lämningar från stadens moriska förflutna, kan ses på arkeologiska museet.

Under 900-talet genljöd de smala små gränderna i Córdobas judiska kvarter av klapprande åsnehovar och köpmän som högljutt bjöd ut sina varor på hebreiska och arabiska. Icke-muslimer fick gärna bo i Córdoba så länge de betalade jizva, en årlig skatt på en dinar. Och historikerna räknar med att judar, kristna och muslimer samexisterade någorlunda fredligt.

Efter la reconquista, den kristna åter­erövringen, var det slut på friden. Judarnas synagogor gjordes om till kyrkor eller brändes ned, och i dag finns endast en av stadens många synagogor kvar.

Här finns ännu spår av den morisk-judiska bland­kulturen på väggarna, där hebreiska texter blandats med muslimsk ornamentik.

En toppmodern betongtrappa leder ett par meter ned i underjorden och nästan tusen år tillbaka i tiden, till de utgrävda ruinerna av kalifens bad.

Córdoba var berömt för sina många offentliga badhus. Enligt en upphetsad muslimsk källa kunde staden skryta med 3 700 stycken men arkeologerna bedömer att 600 är en mer realistisk, men fortfarande imponerande, siffra.

Alla bad var dock inte lika luxuösa som kalifens, som var överdådigt utsmyckat och erbjöd varma bad under stjärn­formade glasfönster i taket.

Besökare kan än i dag se fördjupningarna efter de dånande pannor som ledde runt det varma vattnet genom ett rörsystem. Córdobas invånare och turister kan känna sig som kalifer för en stund i något av stadens hamamer, badhus.

Precis som på kalifens tid erbjuds här kalla, medelvarma och skållheta bad samt typiskt sött myntate.