Basen för ryska svartahavsflottan

År 1762 besteg 33-åriga Katarina II Rysslands tron. Av Europa betraktades landet som svagt och underutvecklat, men det var en bild som kejsarinnan tänkte förändra.

Katarina införde en rad reformer. Till exempel avskaffade hon tortyr och införde gratis skolgång för både flickor och pojkar.

Därefter kom turen till utrikespolitiken. Nu skulle Ryssland inta sin rättmätiga ställning som europeisk stormakt.

Att nå det målet krävde dock att Katarina skaffade sig en strategisk tillgång som Ryssland saknade – en isfri och centralt placerad örlogshamn.

Valet föll på Krimhalvöns sydspets. Därifrån kunde Rysslands flotta inte enbart kontrollera Svarta havet; skeppen hade även tillgång till Medelhavet genom Bosporen.

Höga klippor gjorde platsen i det närmaste ointaglig från land. Ett milt klimat garanterade dessutom att vattnet förblev isfritt hela vintern.

Krim var på den tiden ett khanat som lydde under osmanerna. Det bekymrade inte Katarina, som 1783 erövrade halvön. Kejsarinnan beordrade därefter sin general – och älskare – Grigorij Potemkin att uppföra ett fort på halvön.

Staden höll stånd i elva månader

Antalet invånare i staden, som fick namnet Sevastopol, växte snabbt och var år 1853 nästan 50 000. Staden hyste även ett stort skeppsvarv, som byggde och reparerade flottans fartyg.

Flottans närvaro gjorde att staden hamnade mitt i spelet mellan stormakterna, som Ryssland nu tack vare Katarina hörde till.

År 1853 angrep svartahavsflottan en rad turkiska örlogsfartyg, och Storbritannien fruktade att Rysslands dominans i Svarta havet och östra Medelhavet skulle utgöra en fara för handelsrutterna i Asien.

Med hjälp av Frankrike belägrade britterna därför staden i oktober 1854.

”Vi trodde att Sevastopol kanske skulle kunna stå emot ett angrepp i tre dagar och troligare en dag”, skrev en brittisk officershustru i sin dagbok.

Britterna hade fel. Först efter elva månaders belägring gav staden upp. Fienden fick dock inte ryssarnas skepp, för flottan hade sänkt dem, så att de under vattnet skulle bilda en skyddande barrikad i inloppet till hamnen.

Sevastopol fick hjältestatus

Under andra världskriget hotade flyg från flottbasen i Sevastopol de rumänska oljefälten, som var livsviktiga för Hitlers Luftwaffe. För att komma åt basen slog tyska styrkor 1942 ring runt staden.

Sevastopol höll ännu en gång stånd, trots att befolkningen både svalt och törstade. Det sägs att invånarna drack sin egen urin, när dricksvattnet tog slut.

Först när tyskarna satte in sina kraftfulla järnvägskanoner – som den 1350 ton tunga ”Schwerer Gustav” – gav invånarna upp.

Det envisa motståndet gjorde att sovjetledaren Stalin efter kriget gav Sevastopol status som ”hjältestad”, en hederstitel som tillföll områden som bjudit fienden särskilt hårt motstånd.

Omkring nittio procent av Sevastopol låg då i ruiner. Staden byggdes dock snabbt upp igen med luftiga torg och fina hus med kolonner och balkonger.

De vackra husen, det behagliga klimatet och historiska sevärdheter lockar varje år mängder av turister. År 1991 blev Krim en del av Ukraina, men efter den ukrainska revolutionen annekterades området av Ryssland 2014.

Trots allt politiskt tumult ligger den ryska svartahavsflottan kvar i Sevastopol.