Anarkisternas Barcelona

Startskottet till denna sociala revolution hade gått den 19 juli samma år då katalansk milis stoppat Francos trupper. Det blev kulmen på decennier av folkliga uppror.

Perioden under åren 1883 till 1939, då Francos trupper till sist intog Barcelona, kan betraktas som en enda lång klasskamp – av anarkisterna kallad La Rosa del Foc, den brinnande rosen.

De många vänsterorienterade fackföreningarna och partierna – med förkortningar som POUM, CNT, FAI och PSUC – drevs av ett djupt hat mot stadens rika överklass.

Även kyrkan och regeringen i Madrid betraktades som fiender, och speciellt den anarkistiska ideologin som var kritisk mot all form av centralisering hade många sympatisörer i Katalonien.

Det fanns emellertid rivalitet även inom vänsterflygeln och motsättningarna blev tydliga under våren 1937.

De flesta meningsskiljaktigheter handlade om huruvida Katalonien skulle formas efter en stram sovjetkommunistisk modell eller inte.

Kataloniens regionsstyre splittrades av maktstriderna och det ledde till öppna gatustrider mellan fraktionerna.

I maj 1937 besegrades anarkisterna av de sovjetstödda kommunisterna, men spåren från La Rosa del Foc och tidigare oroligheter finns fortfarande kvar i den katalanska storstaden.

Här är åtta upproriska sevärdheter i Barcelona:

Barcelonas fästning har oftast använts för att slå ned stadens egna rebeller – till exempel år 1893, då anarkisten Paulí Pallàs genomförde vad som anses vara det första politiska bombattentatet i staden.

En civilgardist omkom men Kataloniens dåvarande militärguvernör, som dådet var riktat mot, överlevde.

”Hämnden blir gruvlig!” ropade Pallàs innan han arkebuserades på Montjuïc. Pallàs fick rätt, men kastellets historia visar att motståndet blev lika brutalt.

Redan i ingången möts man av en minnesplakett över Lluís Companys.

Han var president i den katalanska regeringen och kämpade för regionens självständighet och för att hålla samman de många grupperingarna på vänsterflygeln. År 1939, då Franco intog Barcelona, flydde han till Frankrike.

Där greps han av Gestapo som skickade tillbaka honom till Spanien. Den 15 oktober 1940 avrättades Companys av Francos soldater. ”För Katalonien”, blev hans sista ord.

År 1919 tog anarkisterna täten i en av de mest dramatiska strejkerna i spansk histora. Det började med att åtta arbetare vid Canadenca-verket fick sparken.

Den anarkistiska fackföreningen CNT manade till en strejk, som lamslog stora delar av Spaniens el- och vattenförsörjning.

Följden blev att regeringen i Madrid tvingade arbetsgivaren att gå med på fackföreningens krav.

De åtta avskedade arbetarna återanställdes och dessutom blev Spanien det första landet i Europa att införa åtta timmars arbetsdag.

Hundra meter längre bort på Avinguda Paral·lel kom baren La Tranquilidad att under en period utgöra kommandocentral för en annan anarkistisk fackförening, FAI.

En av ledarna var Buenaventura Durruti som bildade en egen milis under inbördeskriget. Durruti-kolonnen, som omfattade 8 000 man, fick inga vapen från republikanska regeringen utan stal dem själv ur stadens vapenförråd.

Durruti dog den 20 november 1936 – det sägs ha varit ett vådaskott. En fjärdedel av Barcelonas invånare deltog vid hans begravning.

Andreu Nin grundade POUM, arbetarpartiet för marxistisk enhet, i september 1935.

I början av inbördeskriget samarbetade Nin med bland andra Lluís Companys i den katalanska regeringen, men i takt med att den blev hårdare styrd av Sovjetunionen förlorade icke partitrogna kommunister inflytande.

Nin lämnade regeringen i december 1936. Året därpå förbjöds POUM innan Andreu Nin mördades av Stalis agenter i juni 1937.

Det finns många spår efter Nin i Barcelona, men ett av de mest imponerande ligger intill Restaurante Cosmos längst ned på La Rambla.

Här finns stadens folkbibliotek som har den mest kompletta samlingen böcker om inbördeskriget och arbetarrörelsen.

I slutet av 1900-talet förnyades en del av centrala Barcelona då politikerna ville rensa upp i slummen.

Samtidigt, år 1997, fick ett litet torg inte långt från den populära restaurangen ”Los Caracoles” namn efter den brittiske författaren Orwell som i sin bok Hyllning till Katalonien skrev om sina upplevelser under det spanska inbördeskriget.

Året därpå ökade spänningarna mellan knarkhandlare och polis, och 2001 valdes Plaça de George Orwell ut för ett nytt experiment. Det blev den första platsen i Spanien med övervakningskameror som är direkt kopplade till en polisstation.

Kriminaliteten på torget minskade, men många kritiker har påpekat det paradoxala i att torget är uppkallat efter författaren som i sin roman 1984 faktiskt varnade för farorna med ett övervakningssamhälle.

Den oansenliga kyrkan Sant Felip Neri ligger väl undanskymd mitt i stadens gotiska kvarter.

Byggnaderna kring det lilla torget framför kyrkan är fulla med hål, och under åren efter inbördeskriget var diktaturens officiella förklaring att de katalanska rebellerna kallblodigt hade skjutit ihjäl mer än 7 000 präster och andra kyrkans män här.

Sanningen är att hålen i väggarna orsakats av två bomber från italienska stridsflygplan som samarbetade med Francos fascister under inbördeskriget.

42 personer dog i bombattacken – de flesta var barn från den katolska skolan i området.

Den 7 november 1893 kastade anarkisten Santiago Salvador in två bomber mitt under Liceuteaterns premiär av ”Wilhelm Tell”. Endast den ena bomben detonerade, men 20 personer dog och många fler skadades.

Salvador greps och garrotterades offentligt på ett torg i Barcelona. Före avrättningen sjöng han en katalansk frihetssång och deklarerade med tydligt röst att han inte ångrade någonting.

Teatern var den plats där stadens societet träffades, och i synnerhet medlemmarna i ”Cercle del Liceu” som diskuterade affärer över cava och hummer, var enligt anarkisterna minst lika skyldiga till arbetarnas misär som centralmakten i Madrid och katolska kyrkan.

Vid första försöket att inta Barcelona blev Franco stoppad. Den 17 juli 1936 stod några tusen katalaner redo att ta upp kampen mot generalens framstormande trupper, som krossat allt motstånd på sin väg genom Spanien.

De katalanska arbetarna anfördes av den anarkistiska fackliga rörelsen CNT och hade försetts med vapen som stulits ur en vapendepå i hamnen. De hårdaste striderna utspelade sig på Plaça de Catalunya.

Sedan staden försvarat sig mot Franco blev torget även skådeplats för vänsterflygelns interna stridigheter.

Kommunisterna i PSUC, som höll till på Hotel Colón, hade stöd av stadens polis när de angrep CNT:s högkvarter på andra sidan torget i maj 1937.

Striderna spred sig längs La Rambla, där de olika grupperingarna sköt mot varandra.

Därigenom underlättade de för Francos styrkor, som kunde inta Barcelona två år senare. Händelsen firades på just Plaça de Catalunya.

Klocktornet på Plaça de la Vila de Gràcia, i arbetarkvarteren i norra delen av staden, har vid flera tillfällen ringt till kamp för katalanernas frihet.

Ett uppmärksammat tillfälle var i april 1870 då en grupp kvinnor gick till angrepp mot ett lokalt mönstringskontor i protest mot kriget på Kuba.

Centralmakten i Madrid hade kallat in 25 000 man till det spanska kriget mot USA och det tänkte de rebelliska katalanska mödrarna inte finna sig i.

Varför skulle deras katalanska arbetarpojkar stödja den spanska överklassens krig? Upproret spred sig snabbt till resten av staden, men bara Gràcia höll stånd.

Spanska soldater tvingades mobilisera stora styrkor och ställa upp kanoner innan byn, som på den tiden ännu inte vuxit ihop med Barcelona, gav upp.

Under de sex dagar som striderna pågick ringde klockan i tornet på torget för att sporra rebellerna. En äldre kvinna drog i klockrepet från sin altan intill torget.

Tornet står ännu kvar på det mysiga torget mitt i Gràcia, och än i dag kommer invånarna till torget för att demonstrera när de är missnöjda med något politiskt beslut.