På förmiddagen den 8 augusti 1663 kastade ett skepp ankar utanför Sankt Annæ bro i Köpenhamn.
Ombord på fartyget fanns Kristian IV:s dotter, Leonora Christina.
Tretton dagar tidigare hade hon gripits i England där hon hade försökt driva in ett gammalt lån till den engelske kungen eftersom hon var i behov av pengar. Anklagelsen var landsförräderi.
Leonora Christinas man, den danske Corfitz Ulfeldt, hade ivrigt stöttat Sveriges invasion av Danmark år 1657.
Nu ställdes hon till svars för hans förrädiska handlingar. Leonora Christina bedyrade sin oskuld men fördes mot sin vilja ombord på ett fartyg som satte kurs mot Danmark.
Skeppet låg och väntade utan att Leonora Christina hade någon aning om vad som skulle hända. Först sent på eftermiddagen kom det bud om att hon skulle gå i land. Hon steg ner i en liten båt och seglades in till Köpenhamns slott. Längs kusten stod stadens invånare.
Vissa var skadeglada, andra grät. Vid slottet stod horder av stadsbor och soldater, och på slottsbron väntade slottsfogden. Först verkade det som om han skulle eskortera Leonora Christina upp för kungens trappa, men så vände han om och under folkets tillrop förde han i stället kungadottern fram mot Blåtårn.
Här stod han länge och fumlade med nycklarna, och hon fick stå ut med folkmassans hån.
Till slut fick han upp dörren och förde in henne. Dörren till Leonora Christinas cell slog igen. Först 21 år, 9 månader och 11 dagar senare fick Leonora Christina se dagsljuset igen.
Den första veckan satt prinsessan i ett litet rum där råttorna åt av hennes ljus på natten.
Rummet stank eftersom tidigare fångar hade uträttat sina behov mot väggarna. Efter en vecka flyttades hon till en ljusare cell som låg vägg i vägg med det sovrum där hon hade tillbringat sin bröllopsnatt.