Här satt kungens dotter i 22 år

På förmiddagen den 8 augusti 1663 kastade ett skepp ankar utanför Sankt Annæ bro i Köpenhamn.

Ombord på fartyget fanns Kristian IV:s dotter, Leonora Christina.

Tretton dagar tidigare hade hon gripits i England där hon hade försökt driva in ett gammalt lån till den engelske kungen eftersom hon var i behov av pengar. Anklagelsen var landsförräderi.

Leonora Christinas man, den danske Corfitz Ulfeldt, hade ivrigt stöttat Sveriges invasion av Danmark år 1657.

Nu ställdes hon till svars för hans förrädiska handlingar. Leonora Christina bedyrade sin oskuld men fördes mot sin vilja ombord på ett fartyg som satte kurs mot Danmark.

Skeppet låg och väntade utan att Leonora Christina hade någon aning om vad som skulle hända. Först sent på eftermiddagen kom det bud om att hon skulle gå i land. Hon steg ner i en liten båt och seglades in till Köpenhamns slott. Längs kusten stod stadens invånare.

Vissa var skadeglada, andra grät. Vid slottet stod horder av stadsbor och soldater, och på slottsbron väntade slottsfogden. Först verkade det som om han skulle eskortera Leonora Christina upp för kungens trappa, men så vände han om och under folkets tillrop förde han i stället kungadottern fram mot Blåtårn.

Här stod han länge och fumlade med nycklarna, och hon fick stå ut med folkmassans hån.

Till slut fick han upp dörren och förde in henne. Dörren till Leonora Christinas cell slog igen. Först 21 år, 9 månader och 11 dagar senare fick Leonora Christina se dagsljuset igen.

Den första veckan satt prinsessan i ett litet rum där råttorna åt av hennes ljus på natten.

Rummet stank eftersom tidigare fångar hade uträttat sina behov mot väggarna. Efter en vecka flyttades hon till en ljusare cell som låg vägg i vägg med det sovrum där hon hade tillbringat sin bröllopsnatt.

Blåtårn var ett kvadratiskt torn med fem våningar intill porten till Köpenhamns slott.

Tornet nämns för första gången år 1446, men ingen skriftlig källa berättar om Blåtårns ursprungliga funktion.

Första gången tornet omnämns som fängelse är under kung Hans (1481–1513). Genom århundradena fungerade tornet som fängelse för såväl mäktiga statsmän som simpla tjuvar. Särskilt Kristian IV använde tornet flitigt när ämbetsmän och präster väckte hans missnöje.

På 1600-talet kallades Blåtårn i folkmun för ”Den mörka kyrkan” eftersom det inte fanns några fönster utåt vallgraven.

Tornet var ökänt och den sträckbänk som användes för tortyr hade sin fasta plats på översta våningen.

Längst ner i Blåtårn låg ett underjordiskt fängelse, som kallades för ”Trollhålet”. Hit fick fångarna hissas ner i ett rep. I sina memoarer berättar islänningen Jon Olafsson målande om sin tid som fånge i Blåtårns källare år 1620. Väggarna var släta som äggskal – ingen kunde rymma.

Med åren byggdes Köpenhamns slott ut på både höjden och bredden.

När det under åren 1727–28 moderniserades fick Blåtårn med sin vackra renässans-spira stå kvar som en del av det nya slottet.

Men bara för en kort period. Efter kung Fredrik IV:s död fyra år senare rev sonen Kristian VI hela slottet, inklusive Blåtårn, och lämnade bara kvar den kala grunden.

Först år 1745 stod nästa slott klart. Det var ett barockslott som fick namnet Christiansborg. Detta slott brann år 1794, men delar av det skonades från elden, bland annat ridhuset och stallarna.

Det andra Christiansborg byggdes upp på samma plats år 1828, men det fick inte heller stå kvar särskilt länge. Det brann år 1884.

När man grävde grunden för det tredje Christiansborg stötte man helt oväntat på ruinerna från det gamla slottet.

År 1902 grävde man ut Blåtårn, och 1906–08 och 1918–22 grävdes olika delar av borgen fram.

Fyndet fick en enorm uppmärksamhet och i stället för att täcka över ruinerna igen, bestämdes att de skulle bevaras för eftervärlden. Ruinerna öppnades för allmänheten år 1924 och kan i dag ses under Christiansborg.

Websites:
www.visitcopenhagen.com