De franska fönstren var uppslagna på vid gavel och ljudet av vågor som slog mot klipporna trängde in i rummet. Här, i Villa dei Mulini, vandrade Napoleon mumlande fram och tillbaka över golvet i sitt stora arbetsrum.
Kalendern visade den 16 februari 1815. Året innan hade Napoleon förlorat mot en enad front bestående av Österrike, Ryssland, Storbritannien och Preussen.
Tillsammans hade fienderna intagit själva Paris, tvingat bort Napoleon från kejsartronen och skickat honom i exil till den lilla ön Elba två mil utanför Italiens västra kust.
Men Napoleon nöjde sig inte med att regera över Elba som bara hade ett par tusen invånare. Han ville återta rollen som kejsare i Frankrike och drömmen var inte ouppnåelig.
Den nye franske kungen, Ludvig XVIII, var impopulär och fransmännen var fortfarande mycket förtjusta i Napoleon, i synnerhet sedan de hade upptäckt hur stora krigsskadestånd segerherrarna hade ålagt landet.
Napoleons plan var klar. Han skulle osedd försöka ta sig från Elba och segla till Frankrike med sitt livgarde på 600 man. Här skulle de franska veteranerna flockas kring hans fana, och folket resa sig mot kung Ludvig.
Napoleon satte sig vid skrivbordet och plockade fram sitt brevpapper. Han skrev till general Douot och beordrade honom att iordningställa briggen: ”Få den målad som en engelsk brigg och utrusta den med mat för 30 dagar.”
Den engelska flottan patrullerade farvattnen omkring Elba för att den avsatte kejsaren inte skulle kunna smita. Men Napoleon hade sett att patrulleringen hade blivit oregelbunden under vintern.
Tio dagar senare var de sista detaljerna på plats: 299 dagar efter att Napoleon för första gången hade kommit till den vackra ön Elba satte en liten flotta med den nymålade briggen i spetsen kurs mot Frankrike.
Tre veckor senare red Napoleon i triumf in i Paris utan att ett enda skott hade avlossats. Med löften om reformer och hämnd hyllades han åter som kejsare.