1. verdenskrig soldater talbot

Här fick soldater ro från kriget

Medan granaterna regnade ner över skyttegravarna några kilometer bort kunde folk på soldatklubben Talbot House glömma första världskriget för en stund. Här fick soldaterna varmt te och tid att be.

Talbot House/Flickr

De kom direkt från fronten. Utmattade, med leran fasttorkad på kläderna, utsvultna och med söndertrasade nerver. Soldaterna hade inte fått sova på länge. I de leriga skyttegravarna hölls de ständigt vakna­ av fientligt granatregn, och när det höll upp fick de löpa gatlopp mellan fiendens maskingevärssalvor i meningslösa stormattacker för att erövra en liten remsa land. I Talbot House, ett par kilo­meter från Västfrontens slakthus, kunde brittiska,­ men även franska, belgiska­ och amerikanska soldater glömma krigets lemlästningar, blod och gasattacker för en stund. Här kunde de vila, få en kopp te, ett mål mat, ett lugnt samtal med kamraterna och ro att skriva hem. De kunde också lätta sina hjärtan inför Gud i husets provisoriska kyrka.
Talbot House ligger på huvudgatan i den lilla flamländska staden Poperinge – inte långt från första världskrigets frontlinjer. Husets tidigare historia är oklar, men det är troligen byggt av en köpman på 1700-talet. Senare tillkom en takvåning och där på vinden inreddes ett humlelager. När krigsfronten närmade sig Poperinge 1915 tog husets dåvarande ägare, en börsmäklare, till flykten. Han slog sig ner i södra Frankrike, långt ifrån krigets fasor. Innan dess hade den engelske fältprästen Philip Clayton lyckats få ett hyres­kontrakt. Han hade fått i uppgift att öppna en klubb för soldater, och han valde det vita huset på Gasthuis­straat 43. Philip Clayton, som på grund av sin bastanta uppenbarelse fått smeknamnet Tubby, kunde den 11 december 1915 slå upp dörrarna till klubben.

Prästen kallade huset för Talbot House, till minne av soldaten Gilbert Talbot, en vän som dödats i juli samma år. Klubben blev känd milsvida omkring – särskilt för en sak: Här var alla lika. Den militära rangordningen som annars var oerhört viktig i den brittiska armén sattes ur spel. Nästan i alla fall. Meniga soldater fick nämligen sitt kaffe, te och sina kex gratis, medan officerare fick betala. Det tidigare humlelagret – högst upp för den branta trappan upp till husets vindsvåning – var i prästen Tubbys ögon husets viktigaste rum: Det var med avsikt han inredde en kyrka här. Där uppe på vinden var man som närmast Gud. I ett trädgårdsskjul hittade Tubby en välanvänd hyvelbänk, och eftersom Jesus ju var snickare till yrket ställde Tubby upp hyvelbänken som altare. Senare tillkom en trasig fältorgel. Instrumentet hade svåra skador efter en maskingevärskula, men en fingerfärdig soldat kunde lappa ihop det så att det kunde spelas igen. Vid en reparation senare visade­ det sig att han hade vänt upp­ochner på delar av mekaniken, men lite ljud gav den ifrån sig. Kyrkan kunde användas av soldater med alla trosriktningar och många tusen har sökt tröst här. En del insåg att religionen betydde mer än de någonsin kunnat drömma om. De lät sig döpas här, eller tog emot den heliga nattvarden för första gången – andra för sista gången.

Det var så många som sökte­ sig till huset att man 1917 fick utöka lokalen med ett intilliggande humlelager. Det utrymmet är i dag en konsertsal. Men på våren 1918 var det slut. Huset måste evakueras, eftersom de tyska styrkorna ryckte så nära att Pope­ringe hamnade precis vid fronten. I november samma år var kriget slut. Soldaterna reste hem och huset lämnades tillbaka till sin ägare. I sina hemländer möttes veteranerna i soldatföreningar och mindes tiden i skyttegravarna – många kom med glädje ihåg sina permissioner i Talbot House. Man fick idén att på nytt öppna huset som samlingsplats för före detta soldater. År 1929 bildades Talbot House Association och samma år kunde fonden tack vare en donation köpa huset. De gamla inventarierna – främst från kyrkan – spårades upp och renoverades, och veteraner började ta vägen förbi Talbot House. År 1940 kom kriget återigen till Poperinge. Tyskarna beslagtog huset, men natten innan de skulle flytta in försvann inredningen spårlöst. Ingen visste vart, men när befrielsen kom 1945 dök inventarierna oskadda upp igen.
Sedan dess har huset gästats av tusentals veteraner och deras familjer. De gamla soldaterna berättar om sina upplevelser och visar de fält som en gång var ett lerigt månlandskap av bombkratrar. Eller så kommer de för att hedra döda kamrater och lägga blommor på en av områdets många krigskyrkogårdar. I dag fungerar Talbot House som minnesmärke, museum och pensionat.

Läs också:

Historiska storstadsguider

Historisk guide: Hitlers Berlin

12 minuter
Historiska guider

Historisk guide: Tempelherrarnas värld

13 minuter
Historiska guider

Här rullade de kungliga huvudena

4 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!