Här dränktes Irlands uppror i blod

Klockan två på eftermiddagen insåg den irländske upprorsledaren Padraic Pearse att allt hopp var ute och vacklade ut ur det sönderskjutna centrala posthuset i Dublins centrum. Den översta våningen stod i lågor och upprorsmännen skulle ändå inte ha kunnat bekämpa elden mycket längre. Flera av dem var beredda att kämpa vidare men Pearse tyckte att priset för den irländska civilbefolkningen blev för högt. Samma morgon hade han sett en familj mejas ner av den brittiska militären när de försökte ta sig ut ur sitt brinnande hus. Familjen hade försökt klara sig genom att vifta med en vit flagga, men nu var de alla döda. Som symbol för upprorsmännens villkorslösa kapitulation överräckte Pearse sitt svärd till den brittiske generalen Lowe klockan halv tre. Då låg stora delar av centrum i rykande ruiner.
Upproret hade startat sex dagar tidigare, på annandag påsk som 1916 inföll den 24 april. Pearse hade inlett upproret med att gå upp på trappan framför Dublins centrala posthus och mellan de grekiskinspirerade pelarna utropa Irland till fri republik – oberoende av det Storbritannien som under flera sekel hade underkuvat sitt grannland. Tidpunkten var noga vald. Första världskriget rasade och parollen för upprorsmakarna löd ”Englands problem är Irlands möjligheter”. Sex byggnader i centrala Dublin ockuperades av rebellerna och samtidigt bröt strider ut i flera­ irländska provinser. Det centrala posthuset fungerade som kommandocentral. De två första dagarna stod rebellerna emot men sedan nådde brittiska förstärkningar­ fram. De övriga befästningarna föll och posthuset hamnade under kraftig beskjutning från britterna som kunde barrikadera sig och skjuta från alla håll. På lördagen tvingades upprorsmännen ge upp. Då hade 450 personer dödats och 2.600 skadats. De flesta var oskyldiga civila som hade hamnat mitt i striderna.