Här brann judarnas helgedom

År 70 e.Kr. härjade rasande och hämndlystna romare i hela Jerusalem. Stadens heligaste tempel jämnades med marken, men en enda mur skonades – klagomuren skulle påminna judarna om att deras land tillhörde romarna.

1 november 2007 av Pelle Stampe

Efter en lång belägring hade romarna brutit igenom Jerusalems två stadsmurar. Den romerska armén hade skickats ut för att slå ned ett judiskt uppror, och nu hade de sista upp­rorsmakarna förskansat sig i stadens stora tempel – det så kallade ”Andra templet”. De romerska soldaterna samlades utanför och gjorde sig redo för det slutgiltiga anfallet som skulle göra slut på rebellerna. Den judiske historikern Flavius Josefus som såg anfallet år 70 e.Kr. berättar: ”Romarna drev judarna på flykten, och de trängde ända fram till det heliga huset. Driven av en gudomlig vrede tog en av soldaterna något brinnande föremål. Han lyftes upp av en annan soldat och satte eld på ett gyllene fönster varifrån elden spred sig till hela norrsidan.” Den romerske härföraren gav förgäves order om att elden skulle släckas, men soldaterna lydde inte längre order. Snart tappade befälen helt och hållet kontrollen över armén. Soldaterna plundrade och förstörde det överdådigt utsmyckade templet, innan en soldat satte eld på byggnadens gyllene port: ”Snart slog lågorna ut från det innersta av det heliga huset, och templet brändes ned utan kejsarens tillåtelse”, berättar Josefus. Branden i templet var bara början på Jeru­salems olyckor. De romerska soldaterna drog snart vilt härjande genom staden och dödade alla som kom i deras väg. Män, kvinnor och barn höggs ned och blodet flöt på gatorna och i gränderna. Judiska källor skriver att nästan en miljon invånare dödades under massakern – det faktiska antalet överstiger troligen inte 200.000 döda.

Efter massakern år 70 e. Kr. jämnades Jerusalem med marken, skriver Josefus: ”Det gjordes så grundligt (...) att folk som kom dit inte kunde tro att Jerusalem någon­sin varit befolkat.” Det enda som skonades var den västra delen av den mur som hade omgett stadens tempel. Den skulle påminna judarna om vilket straff som väntade dem om de fick för sig att göra uppror igen. Den muren är i dag känd som klagomuren. När det ”Andra templet”­ brändes ned av romarna var det 600 år gammalt. Fram tills dess hade det stått nästan­ oförändrat i 500 år, tills kung Hero­des finansierade en stor ombyggnation av det. Herodes jämnade ut toppen på Tempelberget och anlade en mur med pelargång utanför tempelgården, som var 300 meter lång och 100 meter bred. Tio stora portar ledde den judiska församlingen in på gården där de offentliga ritualerna ägde rum. Inne på tempelplatsen byggdes ännu en mur med sex torn som omgav själva templet. Endast prästerna hade tillträde till denna inre tempelplats där de dygnet runt offrade djur åt Gud. För judarna var själva tempelbyggnaden den viktigaste helgedomen på jorden, och här förvarades Toran och de heligaste relikerna. ”Andra templet” skilde sig från resten av Jerusalems sandstensbyggnader eftersom det var uppfört i marmor. Även om klagomuren enligt Josefus inte var en del av själva tempelbyggnaden, betraktas den i dag av judar­na som den sista resten av ”Andra templet”. Därför är klagomuren för judarna den heligaste plats som är till­gänglig för offentlig bön. Profeten for till himlen. Men Tempelberget är heligt även för muslimer. Enligt Koranen var det nämligen här som profeten Muhammed år 621 fördes till himlen av ärkeängeln Gabriel. När muslimerna tog makten i Jerusalem år 638, uppförde de därför till profetens ära både al Aqsa-moskén och senare Klippmoskén på Tempelberget. I dag är berget muslimernas tredje heliga plats – näst efter Mekka och Medina.
Därför gör både judar och muslimer i dag anspråk på Tempelberget.

Websites:
http://tour.jerusalem.muni.il/?lng=2

Kanske är du intresserad av...