Efter en lång belägring hade romarna brutit igenom Jerusalems två stadsmurar. Den romerska armén hade skickats ut för att slå ned ett judiskt uppror, och nu hade de sista upprorsmakarna förskansat sig i stadens stora tempel – det så kallade ”Andra templet”. De romerska soldaterna samlades utanför och gjorde sig redo för det slutgiltiga anfallet som skulle göra slut på rebellerna. Den judiske historikern Flavius Josefus som såg anfallet år 70 e.Kr. berättar: ”Romarna drev judarna på flykten, och de trängde ända fram till det heliga huset. Driven av en gudomlig vrede tog en av soldaterna något brinnande föremål. Han lyftes upp av en annan soldat och satte eld på ett gyllene fönster varifrån elden spred sig till hela norrsidan.” Den romerske härföraren gav förgäves order om att elden skulle släckas, men soldaterna lydde inte längre order. Snart tappade befälen helt och hållet kontrollen över armén. Soldaterna plundrade och förstörde det överdådigt utsmyckade templet, innan en soldat satte eld på byggnadens gyllene port: ”Snart slog lågorna ut från det innersta av det heliga huset, och templet brändes ned utan kejsarens tillåtelse”, berättar Josefus. Branden i templet var bara början på Jerusalems olyckor. De romerska soldaterna drog snart vilt härjande genom staden och dödade alla som kom i deras väg. Män, kvinnor och barn höggs ned och blodet flöt på gatorna och i gränderna. Judiska källor skriver att nästan en miljon invånare dödades under massakern – det faktiska antalet överstiger troligen inte 200.000 döda.

Här brann judarnas helgedom
År 70 e.Kr. härjade rasande och hämndlystna romare i hela Jerusalem. Stadens heligaste tempel jämnades med marken, men en enda mur skonades – klagomuren skulle påminna judarna om att deras land tillhörde romarna.