Solen steker över den dammiga arbetsplatsen där 1800 arbetare sliter i middagshettan. I ett tält som skänker åtminstone lite skugga står Frankrikes kung Frans I och blickar ut över den hektiska aktiviteten.
Det är sommar år 1519, och i tältet tillsammans med Frans I står hans tre byggmästare. De är nervösa. Kungen är irriterad och stämningen spänd. Uppförandet av kungens nya jaktslott Chambord går inte enligt planerna, och därför har Frans I dykt upp med sitt följe om flera tusen man för att övervaka bygget.
Problemet är att ritningarna till det nya slottet är omöjliga att tyda. De har ritats av Frans I:s chefsarkitekt Leonardo da Vinci, som dött ett par månader tidigare. Nu är det byggmästarnas uppgift att tyda geniets halvfärdiga skisser. Ingen av hantverkarna kan läsa, och det gör inte saken lättare. Kungen vankar rastlöst av och an i det stora tältet samtidigt som han domderar och beklagar sig.
Det är ingen tillfällighet att Frans I har valt att uppföra sitt nya jaktslott just här i Loiredalen. Området är känt för sitt vackra, bördiga landskap, de idylliska vingårdarna och det milda klimatet. Ända sedan Tours blev Frankrikes huvudstad har landets elit strömmat till området. Och mängder med lärda, musiker och konstnärer har likt en svans följt efter de rika och mäktiga. År 1519 sjuder den tidigare så idylliska dalen av liv och larm från alla byggen. Och rykten om det ljuva livet med fester, lyx och överflöd sprids som en löpeld bland Europas elit.
Frankrikes kung plundrar Italien
Drivkraften bakom Loiredalens uppsving var utan tvekan Frans I – Frankrikes störste byggkung. Efter att ha kommit till makten år 1515 hade han ägnat fyra år åt krig mot italienska stadsstater.
Utbytet från krigen var blygsamt men gav kungen smak för det ljus och det överflöd som präglade renässansens Italien. Med sig hem hade han tidens skickligaste konstnärer, hantverkare och arkitekter, som satte fart på en riktig fransk byggboom.
När Frans lät påbörja uppförandet av Château de Chambord stod den 24-årige kungen på toppen av sin karriär. Han regerade en av tidens starkaste nationer, han var lärd, hyllad och mäktig och hade ett oerhört behov av att visa världen den rikedom och lyx kungen av Frankrike besatt.
För sitt projekt lät han röja ett 52,5 kvadratkilometer stort område i landets rikaste och vackraste region, Loiredalen. Samtidigt anlitade han tidens absoluta stjärnarkitekt, Leonardo da Vinci, som hämtades till kungens hov ända från Italien för att rita ett slott av dittills aldrig skådat slag.
Slottets torn skulle leda tankarna till det vackra Konstantinopel, och med slottets 440 rum och 365 eldstäder – en för varje dag på året – skulle ingen kunna ifrågasätta vem som var renässansens mäktigaste man.
Skattmästarens byggsuccé
Chambord sköt upp mitt ibland hundratals andra byggarbetsplatser. Ingen ville bo utanför Loiredalen, som blev en plats för tidens jet set där såväl kungafamiljen som de adliga och välbärgade ur borgarklassen bara måste äga ett slott.
En av dessa nyrika söner ur överklassen var Thomas Bohier. Han hade tjänat sin förmögenhet som kammarherre och ansvarig för skatteindrivning för Karl VIII. Bohier hade dessutom adlats av kungen, och då han påbörjade uppförandet av slottet Chenonceau, satte skattmästaren ord på den dröm som många medborgare hade: ”Om jag lyckas bygga Chenonceau kommer jag att bli ihågkommen”.
Sex år senare, år 1521, stod slottet klart, men Thomas Bohier fick dessvärre inte någon större glädje av sitt slott. Skattmästaren dog under ett fälttåg i Italien år 1524.
Alla ville vara som fransmännen
Inom loppet av 50 år sköt omkring 300 slott upp längs vattendragen i Loiredalen. Diplomater och adelsmän från hela Europa strömmade till för att umgås med gräddan – eller åtminstone för att kunna säga att de hade vistats i området.
Den engelske krönikeskrivaren Edward Hall beskriver hur en grupp unga engelska adelsmän efter ett besök vid det franska hovet blev ”franska i sitt sätt att äta och dricka. De bar kläder av franskt snitt. Till och med deras laster och skrävel var franska – och de skrattade åt allt engelskt”. Samtidigt blev det i det närmaste obligatoriskt att kunna tala franska vid det engelska hovet – engelsktalande ansågs vara primitiva barbarer.
Även representanter för en annan av renässansens supermakter, det tyskromerska riket, var mäkta imponerade.
I sina memoarer beskrev den habsburgske diplomaten Hubert Thomas en middag i Loiredalen: ”Jag har sett biskopar, kardinaler och påvar äta och har aldrig upplevt ett bord så bildat som hos kungen av Frankrike”.
Statsbankrutt avslutar storhetstiden
Frans I hann aldrig se Chambord stå klart. Kungen dog av hjärtslag år 1547, och det skulle gå ytterligare 12 år innan jaktslottet reste sig över Loireflodens strand. Då hade nedåttrenden för området redan börjat. Frankrike stod på ruinens brant på grund av svindlande utgifter för krigföringen och hovet. Samtidigt härjade inbördeskriget mellan katoliker och protestanter.
Under de följande 40 åren dog omkring tre miljoner fransmän av krig, sjukdom och svält. När makten samtidigt återfördes från Tours till Paris tillbringade kungligheter och landets maktelit allt mindre tid i Loiredalen. Det ljuva livet och slottsbyggandet ebbade långsamt ut. Efter den franska revolutionen år 1789 flydde adeln, och slotten fick förfalla. De stod tomma i hela hundra år tills de nyrika köpte upp – och räddade – de gamla egendomarna i slutet av 1800-talet. De flesta slott fungerar i dag som museer eller hotell och är öppna för allmänheten. Hela Loiredalen är en del av UNESCO:s världskulturarv. Varje år besöker miljontals turister de vackra slotten för att gå i kungliga fotspår och uppleva den lyx och rikedom som för en kort period var signifikativa för Loiredalen.
De kungligas barndomshem
Det är inte för inte som slottet i Amboise sägs vara de franska kungligheternas barndomshem. Här har flera av tidens främsta tagit sina första stapplande steg, bland andra Katarina av Medici och den skotska drottningen Maria Stuart. På grund av ständiga renoveringar har antalet rum varierat. Slottet har dock minst fem stora salar och tillräckligt med rum för ett imponerande hov.
Château d'Amboise har en mängd moderna bekvämligheter, och trädgården har drag av den italienska stilen med bland annat spaljéer och paviljonger. Amboise har ett något lägre pris på grund av den doft som ännu sitter i, efter att 1200 protestanter nyligen avrättats på platsen.
Skyddat läge vid floden
Detta vackra vita kalkstensslott är en dröm för alla med intresse för stjärntydning och det ockulta. Château de Chaumont har eget observatorium i ett av slottets tornrum – tidigare nyttjat av den kände astronomen Nostradamus.
Slottet är tidsenligt inrett med ett fantastiskt klinkergolv. Det är mycket vackert beläget cirka 45 meter ovanför floden Loire alldeles i närheten av en liten pittoresk by. Såväl by som flod kan från de kraftiga murarna lätt beskjutas med både handeldvapen och större kanoner.
En stor vacker trädgård i modern italiensk stil inbjuder till sköna åkturer i en av de kareter som inkluderas i priset.
Loiredalens mest attraktiva egendom
Är ni trakterad av falkjakt – och önskar ni gott om utrymme och enastående lyx? Då bör Château de Chambord falla er i smaken. Slottet har 440 rum och den drygt 52 kvadratkilometer stora skogsegendomen som hör till inbjuder till goda jaktmöjligheter (björn, kronhjort och vildsvin).
Tjänstefolket kan med fördel inlogeras i någon av de anslutande byggnaderna med plats för 2000 tjänare – och 1200 hästar. Chambord har goda övernattningsmöjligheter i något av slottets fyra torn. Rummen har klosetter och stora garderober.
Den som är intresserad av ingenjörskonst kan glädjas åt Chambords makalösa öppna dubbelhelixtrappa – enligt vad som sägs ritad av det italienska geniet Leonardo da Vinci. Slottet är i utmärkt skick då den tidigare ägaren på grund av krigståg och fängelsevistelser i Italien under de senaste 20 åren tillbringat endast två månader på slottet.
Inflyttning omgående
Detta mästerverk i fransk renässansstil är nyinkommet på marknaden efter att ägaren flytt på grund av förskingring av kronans medel. Slottet är fullt möblerat, och inflyttning kan ske omgående.
Det intima lilla herresätet har endast 12 rum, varav ett är reserverat för kungliga besök. Om köparen önskar mer utrymme kan en oinredd vindsvåning med loft upp till nock iordningställas.
Som något helt unikt har alla rum eleganta parkettgolv, stora härliga kaminer och tjocka gobelänger som utestänger kylan under vintern.
I Azay-le-Rideaus ägor ingår en egen liten sjö som dock inte kan nyttjas för bad på grund av utsläpp av avlopp.
Möjlighet till extra besparingar
För den som har lust att pröva något nytt och bo på – inte vid – vattnet är Chenonceau ett utmärkt objekt. Egendomen är en av de äldsta i Loiredalen uppförd mellan 1515 och 1521 med en senare tillbyggnad av 360 kvadratmeter över floden Cher. Årliga utgifter till färjkarlen sparas därmed in.
Slottet har varit fast bostad för kungligheter sedan det uppfördes, och palatset är inrett enligt senaste mode. Trädgården med sina 130000 växter är tveklöst en av Frankrikes vackraste.
I Chenonceaus ägor ingår en park ritad av slottets tidigare ägarinna Katarina av Medici samt en lönsam silkesmaskfarm. Måste ses!
Bo skyddat från bondeuppror och kanoner
Föredrar ni säkerhet men vill också ha lyx, är Sully-sur-Loire sannolikt ett attraktivt objekt. Egendomen kan lätt försvaras, då den har breda vallgravar, massiva murar och egen vindbrygga.
Ett väl anlagt kanalsystem skyddar källarutrymmet mot eventuella översvämningar. Den stora källaren står emot blidor och kanoner och är därför en idealisk tillflyktsort under belägringar. Det flärdfulla vardagslivet på Sully-sur-Loire kan avnjutas i någon av slottets salar med högt i tak, i den omgivande parken eller på den vackra, öppna och soliga borggården.
Sully-sur-Loire har flera stora lokaler som passar utmärkt för festliga sammankomster och exempelvis offentliga rättegångar. En av de många prominenta personer som tidigare bott i residentet är Jeanne d’Arc, som satt fängslad här i två månader efter sitt nederlag i Paris i september 1430.