Året var 1864 och på grund av den stränga vintern tvingades de danska soldaterna att retirera.
De fick nu överge den mäktiga försvarsvallen Danevirke som sedan 700-talet hade skyddat landet mot angrepp söderifrån.
Med åar och sumpmarker runt omkring betraktades Danevirke som ointaglig, men både mossarna och åarna hade frusit till och den preussiska armén kunde således gå runt försvarsvallen och angripa försvararna bakifrån.
Därför låg nu de danska soldaterna bakom hastigt uppförda skansar vid byn Dybbøl. Här hade de sökt betäckning från det preussiska artilleriet under två månader.
Men de kanoner som man hade lyckats rädda från Danevirke kunde inte skjuta lika långt som det moderna preussiska artilleriet och angriparna hade fritt spelrum.
Sakta men säkert reducerades försvarsanläggningen vid Dybbøl till grus och en jordbunker med sönderskjutna timmerstugor.
Samtidigt grävde preussarna löpgravar och kunde därför närma sig de danska skansarna.
Kommandoropet ljöd och tusentals preussiska soldater vällde fram. Övertaget var fullständigt, och oväsendet fruktansvärt.
Tidigt på morgonen den 18 april inledde den preussiska armén ett synnerligen våldsamt bombardemang. Under fyra timmar sköts 8.000 granater mot vallarna.
Sedan sänkte sig tystnaden – för en kort stund. Plötsligt ljöd kommandoropen och exakt klockan 10 stormade 10.000 preussiska soldater resterna av Dybbøl bankar.
Endast 2.000 danskar försvarade den yttre vallen som intogs på bara 13 minuter. Preussarna hade nu fri väg för att med kulor och bajonetter attackera resten av de 7.000 danska soldaterna.
Endast ett tappert motangrepp från den åttonde brigaden förhindrade ett fullständigt blodbad. Redan klockan 13.30 tvingades danskarna att ge upp det sista motståndet.
Hälften av den åttonde brigaden hade stupat då de försökt rädda sina kamrater, men de hade inte kunnat förhindra att runt 700 danska soldater nu låg döda framför Dybbøl kvarn.
Över 4.000 hade skadats eller tagits till fånga. Nederlaget var totalt och de danska politikerna fick ge upp drömmen om att Danmark åter skulle kunna bli en stormakt.
Billigt försvar
Dybbøl bankar uppfördes i all hast åren 1862-63. I flera år hade det nämligen dragit ihop sig till krig på grund av stridigheter om vilket land Slesvig och Holstein skulle tillhöra.
Danmark gjorde förstås anspråk på de två hertigdömena men så gjorde också de flesta tyska stater med Preussen i spetsen.
De danska kanonerna var verkningslösa och hela slaget var över på några timmar. Den första vallen föll på bara 13 minuter.
För att försvara landet anlade danska ingenjörstrupper därför tio skansar i en båge i området öster om Dybbøl. Både politiker och militärer menade att Danevirke längre söderut var så ointaglig att Dybbøl bara skulle behövas i nödsituationer.
Skansarna skulle därför byggas upp så snabbt och billigt som möjligt.
Jordvallarna förstärktes bara nödtorftigt med sandsäckar, bjälkar och spetsigt tillhuggna trädstammar – betong användes bara för att gjuta ammunitionsförråd. Bunkrar och baracker byggdes istället av bjälkar för att spara tid och pengar.
Under bombningarna av Dybbøl blev detta fatalt för de danska soldaterna. Bjälkväggarna utgjorde inget skydd alls mot de effektiva tyska kanonerna.
Kvarn blev nationalsymbol
Kvarn blev nationalsymbol Den stora Dybbøl Mølle från 1744 låg mitt på krigsskådeplatsen. Kvarnen, som var ett kännetecken för byn, klarade förstås inte den preussiska attacken.
Men den sönderskjutna byggnaden blev snart en symbol för den danska tapperheten gentemot en fruktad fiende. Efter kriget byggdes därför kvarnen upp igen med hjälp av patriotiska danskar.
Preussiska soldater poserade framför den sönderskjutna kvarnen i Dybbøl dagen efter slaget. Senare byggdes kvarnen upp igen.
Kvarnen blev ett konkret uttryck för det talesätt som danskarna tog till sig efter år 1864: ”Vad som förloras utåt, måste vinnas inåt.”
Nederlaget var ett nationellt trauma men kvarnen malde vidare, en symbol för att Danmark fortsatte att existera trots motgångar och förlusten av Slesvig och Holstein – 40 procent av landets territorium.
När kvarnen brann ner år 1935 byggdes därför återigen en identisk kopia upp året därpå.