Britter sprängde tysk semesterö i bitar

Den 18 april 1947 hördes en av historiens största explosioner när den brittiska armén destruerade den förhatliga marinbasen på Helgoland. De 6.700 ton spräng­medel som användes var nära att utplåna 1800-talets mest populära semesterö.

17 februari 2010 av Pelle Stampe

Torpedbåten gungade under den brittiske underofficeren Frank Woosnam. Han svettades och tittade på klockan för tredje gången. Två minuter i ett hördes den dämpade explo­sionen. Woosnam höjde kika­ren och stirrade in mot Helgo­land åtta kilometer österut. Stora flockar av uppskrämda fåglar lyfte från öns branta klippor. Den lilla explosionen hade alltså avsedd effekt. Nu hade även fåglarna, liksom de evakuerade öborna och soldaterna, lämnat ön. Frank Woosnam tittade på klockan igen. Femton sekunder i ett. Tre, två, ett ...
Den här gången steg jättelika svarta moln mot himlen. I nästa stund rullade dånet ut över det grå havet. Frank Woosnam kände tryckvågen mot bröstet. Sedan växte rökmolnet tills det dolde hela Helgoland och sträckte sig flera kilometer upp i luften.
Så såg det alltså ut när 6.700 ton trotyl, spränggelatin, djuphavsbomber och ubåtstorpeder detonerade. Explosionen, som britterna kallade Operation Big Bang, hade en tredjedel av den sprängkraft som utplånat Hiroshima två år tidigare.
Det tog flera dagar innan molnet av damm hade lagt sig, och Frank Woosnam och resten av besättningen kunde bara konstatera att Helgoland fanns kvar. Om ön hade sjunkit i havet skulle det ha varit ett acceptabelt pris för att få öns hatade tyska militärinstallationer utplånade. De hade kostat många britters liv under de båda världskrigen.
Inne på Helgoland kunde soldaterna konstatera att den en kvadratkilometer stora ön hade förvandlats till ett ödsligt, rött månlandskap. Sydspetsen hade kollapsat i en krater och Helgolands hamn, ubåtsbas och Helgoland stad, som tidigare haft 2.500 invånare, låg i ruiner.

Den ö som var nära att utplånas i april 1947 hade rest sig ur havet cirka 200 miljoner år tidigare. De första invånarna kom dit under stenåldern för ca 10.000 år sedan.
År 697 omtalades Helgoland för första gången i skriftliga källor när frankerna tvingade den frisiske fursten Radbod i landsflykt på ön. Senare lyckades han emellertid ta sig tillbaka till fastlandet.
Under medeltiden ställdes ön under den danske kungens styre. Invånarna på ön levde gott och fick sina inkomster av såväl stora sillfångster som smuggling.
Danskarna förlorade ön under Napoleonkrigen då Helgoland erövrades av Storbritannien. De såg nya möjligheter och under 1800-talet växte kurhotell och bad upp på den vackra ön. Badgästerna strömmade till och de fick snart sällskap av naturälskare, konstnärer och revolutionära tänkare.
År 1890 bytte britterna bort Helgoland till Tyskland i utbyte mot bland annat Zanzi­bar utanför Afrikas östkust. Den tyske kejsaren Vilhelm II blev mycket förtjust i Helgo­land och lät bygga ett Nordsjömuseum och ett akvarium på ön.
Han insåg också att Helgo­lands läge var betydelsefullt rent militärt. Under åren ­
före första världskriget lät kejsar Vilhelm därför anlägga en stor marinbas på Helgo­land. Han lät bygga en toppmodern ubåtshamn på öns sydspets och hela ön skyddades av betongbunkrar försedda med kanoner med stor räckvidd.
Under krigen var Helgoland Tysklands viktigaste marinbas. Under andra världskriget flyttade 7.000 tyska soldater och allierade krigsfångar in på ön. Tyskarna byggde ut befästningsverken ytterligare, vilket ledde till att Helgoland blev ett viktigt mål för de allierades bombningar. Den 19 april 1945 släppte exempelvis inte mindre än 969 bombplan sin last över ön.
Efter kriget återgick Helgoland i segerherren Stor­britanniens ägo. Britterna evakuerade alla invånare och använde därefter ön till att öva sig i precisionsbombning inför den slutliga ”Operation Big Bang”.
Inte förrän 1952 blev ön tysk igen och helgoländarna fick lov att återvända hem. I dag är Helgoland återigen ett mycket populärt turistmål.

Websites:
www.helgoland.de

Kanske är du intresserad av...