Den 27 februari 1933 gick en av vaktmästarna sin sista runda i Riksdagen i Berlin. Klockan var 20.30 och allt var tyst. Den stora byggnaden stod tom eftersom den nye rikskanslern, Adolf Hitler, fyra veckor tidigare hade upplöst parlamentet och utlyst nyval.
Exakt 44 minuter senare gick larmet på närmaste brandstation: Riksdagen brann. När brandmännen kom till platsen en stund senare hade elden redan fått fäste och spred sig snabbt. Strax efter att släckningsarbetet påbörjats exploderade Riksdagen i ett inferno av lågor.
Brandmännen insåg att byggnadens inre inte gick att rädda. De fick i stället försöka förhindra att riksdagshuset skulle brinna ner till grunden genom att förhindra att elden nådde upp till takbjälkarna.
Mitt under släckningsarbetet stötte brandmännen på en man i tjugofemårsåldern. Han gick omkring med bar överkropp, var förvirrad och sa att han hette Marinus van der Lubbe. Han skulle ha anlagt branden i protest mot nazisterna. Han överlämnades till polisen och brandmännen fortsatte sitt omfattande släckningsarbete.
Först kring midnatt var elden släckt. Riksdagens inre var totalförstört.
Riksdagshusbranden hjälpte nazisterna
Nästa morgon pekade nazisterna ut de tyska kommunisterna som skyldiga. Hitler påstod att branden var startskottet för en statskupp och fick president Paul von Hindenburg att införa undantagstillstånd.
I och med detta låg makten hos rikskansler Hitler som nu kunde anta lagar över huvudet på parlamentet. Han förbjöd det tyska kommunistpartiet och lät anhålla 4.000 kommunister för kuppförsök. Samtidigt iscensatte nazistpartiet en massiv skrämselkampanj inför valet som skulle hållas en vecka senare.
Planen lyckades och valet blev en framgång för nazisterna. Hitler dröjde inte länge med att tacka för förtroendet genom att förbjuda alla andra politiska partier – han blev diktator på laglig väg.