Billy the Kid dödad i ett bakhåll

Det hade börjat skymma när mannen som kallades Billy the Kid återvände till den övergivna fästningen Fort Sumner. Jakten hade varit god denna dag, den 14 juli 1881, och Billy the Kid såg fram emot att få berätta om jaktbytet för Pete Maxwell. Gömd hos sin vän hade den 21-årige mördaren inte så mycket annat att fördriva tiden med.

Tre månader tidigare hade Billy the Kid, under sin flykt undan en dödsdom, dödat två vicesheriffer i Lincoln i New Mexico. Domen hade han fått för att han tre år dessförinnan hade dödat såväl Lincolns sheriff som vicesheriff.

Billy the Kid var västerns mest eftersökte man, trots det var han lugn. Pete Maxwell, som ägde det fort där han gömde sig, var en av delstatens mest inflytelserika män.

Han skulle nog se till att ingen i trakten skvallrade.

Utanför fortet flådde Billy the Kid rutinerat sitt jaktbyte; några kaniner och två prärievargar, och gick sedan mot huset med sin jaktkniv i handen.

När han klev in i det mörka köket såg han två skepnader. ”Quién es?” (Vem är det?), utropade han förskräckt över att stöta på någon annan än sin vän.

Pat Garrett kände igen rösten – han hade gripit Billy the Kid tidigare. Garrett höjde revolvern. Två skott smällde av mot skepnaden i den svagt upplysta dörröppningen.

Det första skottet träffade Billy the Kid ett par centimeter ovanför hjärtat, krossade revbenet och punkterade lungan.

Det andra splittrade dörrkarmen. Billy the Kid föll ihop och ett par minuter senare drog han sin sista suck på kökets grova plankgolv. Billy the Kid, eller William H. Bonney som han också var känd som, var död.

Fort Sumner, där Billy the Kid gick döden till mötes, hade byggts bara 20 år tidigare.

Den lilla fästningen av soltorkat tegel hade regeringen låtit bygga upp för att skydda de vita i Pecosdalen i New Mexico mot överfall av lokala indianstammar.

Den utrustades med kanoner, stall och sovsalar åt den 40 man stora garnisonen. Fortet och den säkerhet det skänkte, skulle locka nybyggare till det glest befolkade området. Men Pecosflodens salta vatten var odrickbart, och marken i området så ofruktbar att nybyggarna inte vill komm dit – trots löften om både beskydd och gratis jordlotter.

När nybyggarna uteblev upprättade den amerikanska regeringen i stället ett indianreservat här, det första av många som skulle civilisera landets ursprungliga invånare.

År 1863 blev Fort Sumner centrum för reservatet Bosque Redondo. Hit tvingades 8.500 navajoindianer och 500 apacheindianer som fick bosätta sig på ett 100 km2 stort område med sandig och stenig jord utan vare sig träd eller tjänligt dricksvatten.

Här skulle indianerna tämjas. ”Vi ska lära deras barn att läsa och skriva, lära dem om fred och lära dem kristendomens sanningar. De gamla indianerna kommer att dö ut och de kommer att ta sin lust till överfall och mord med sig”, som general Carleton, överbefälhavare i New Mexico, formulerade det.

Under åren som följde växte Fort Sumner till en stad dit hundratals soldater, boskapsfarmare och speciella ämbetsmän, så kallade indianagenter, flyttade.

Många inflyttade levde av att sälja mat till indianerna som inte kunde försörja sig själva i det karga reservatet. Men matförråden räckte inte till, och Bosque Redondo slutade som en humanitär katastrof.

Mer än 2.000 indianer dog av svält och sjukdomar innan de fick lov att lämna reservatet år 1867. Fortet förlorade sitt existensberättigande och stängdes året därpå, varpå byggnaderna såldes för en spottstyver till Pete Maxwells far. Sedan dess har fortet förfallit, men besökare kan än i dag se ruinerna.

Websites:
www.muenchen.de