En dag, några månader efter den egyptiska revolutionen i januari 2011, kom männen från Kairo till den lilla byn el-Gubba.
Byborna vill inte berätta vilka männen var, eller kanske vet de inte själva. Någon påstår att de var ingenjörer, en annan hävdar att en del av dem kom från ministeriet för forntidsfynd. Men de flesta bybor kallar dem bara för ”maffian”.
”Det finns en värdefull skatt begravd i kullen här i el-Gubba och vi vill betala er för att gräva ut den åt oss”, sade maffian till dem.
Byborna spetsade öronen men var inte förvånade. el-Gubba ligger 100 mil från Kairo i allra sydligaste Egypten, inte långt från provinshuvudstaden Assuan.
I den här delen av landet finns många skatter från svunna tider begravda i sanden. Tanken på att kullen som byborna gick förbi varje dag kunde innehålla något värdefullt var inte ny.
”Vi ska göra er alla rika”, lovade männen från Kairo.
Ingen av byns invånare trodde på det löftet. Ändå accepterade ett flertal av dem erbjudandet om att arbeta åt främlingarna – bara för att få mat på bordet. Innan de blodiga demonstrationerna mot Egyptens diktator Hosni Mubarak bröt ut i januari 2011 levde många av invånarna i el-Gubba på turism.
Men oroligheterna skrämde bort utlänningarna och byn blev tom och tyst över en natt. Därför tackade man ja när maffian erbjöd dem lön för att gräva i den stora kullen.
”De gav oss bara 35 kr om dagen. Men som man säger: den som håller på att drunkna klamrar sig fast vid ett strå”, förklarar Hassan medan han dricker te på ett litet kafé intill kullen som främlingarna från Kairo ville gräva i.
el-Gubbas gravplundrare hackade sig in i en stor kulle utanför staden och hittade flera tidigare okända forntidsgravar.
Gravplundring skulle gynna hela byn
Varken Hassan eller de andra gravplundrarna från byn vill uppge sitt fullständiga namn. Byborna tillhör den majoritet av Egyptens befolkning som lever nära fattigdomsgränsen.
Varje dag är en kamp för att få mat på bordet, men å andra sidan krävs det inte mycket för att de ska bli nöjda. Får de råd att köpa cigarretter är det ett plus.
”Det var bättre att arbeta för maffian än att göra ingenting och vara utan cigg”, säger Arafa, en 40-årig man som före revolutionen levde av att skjutsa runt turister i öknen på sin kamel.
”Om vi hittade något skulle det vara bra för alla, även om maffian säkerligen skulle sticka med det mesta”, säger Arafa. Han är slank och smidig och har en tålmodig blick; på sätt och vis påminner han om kamelen som han tillbringar de flesta av sina dagar tillsammans med.
När männen några veckor efter maffians besök började hugga hackorna i kullen, visade det sig snart att den ruvade på flera tusen år gamla hemligheter.
Ett hav av antikviteter under sanden
Ända sedan forntidens faraoner började begrava sina döda i underjordiska gravkamrar fyllda med glittrande dyrbarheter har det funnits gravplundrare i Egypten.
Fattiga arbetare, korrupta tjänstemän, romerska soldater, muslimska skattletare, europeiska upptäcktsresande, giriga arkeologer och professionella smugglarligor – alla har de försökt komma över de nedgrävda rikedomarna.
De är Egyptens guldgrävare, och de har kanske aldrig varit så aktiva som nu.
”Det är omöjligt att veta exakt hur många forntida föremål som försvinner nu, men det är fler än förut. Efter revolutionen har många människor fått en känsla av att det är lättare att komma undan med det. Därför är det inte bara de professionella ligorna som gräver, utan även helt vanligt folk”, säger den egyptiska arkeologen Monica Hanna.
Med hjälp av bl.a. satellitbilder har hon dokumenterat att antalet illegala utgrävningar har tredubblats sedan revolutionen i området kring Dahshur där två av Egyptens äldsta pyramider, Den böjda pyramiden och Den röda pyramiden, finns.
Avslöjandet ledde till att egyptiska armén ryckte in för att skydda området. Men de flesta gravplundringar upptäcks aldrig. Samma situation råder i andra, mindre kända, gravområden.
Medan de professionella ligorna ofta vet var de ska leta efter skatterna, gräver många vanliga egyptier på måfå.
Vissa anlitar religiösa shaykher för att fråga högre makter var skatterna ligger gömda, andra nöjer sig med att hoppas och gräver under sina hus – flera gånger har det hänt att hus rasat samman efter sådana grävningar.
Det går många historier om folk som hittat en stor skatt och lämnat fattigdomen.
”Var du än gräver i Egypten hittar du någonting”, lyder ett talesätt.
Det gröna bältet längs Nilen har varit bebott i mer än sextusen år och har ett klimat som är optimalt för att bevara gamla saker.
Även i ministeriet för forntidsfynd i Kairo säger tjänstemännen att Egyptens sand rymmer ”ett hav av antikviteter” och att det kanske bara är 30 procent som grävts ut.
Dyrbarheterna finns under människornas bostäder, under åkrarna eller under dagens begravningsplatser – såväl kristna som muslimska. Många frestas av tanken på att kunna gräva fram en guldskatt.
Under oroligheterna år 2011 plundrades Egyptiska museet i Kairo. Flera mumier förstördes och 54 ovärderliga forntida föremål stals. Många av föremålen har senare hittats, bl.a. en unik statyett av Tutankhamun. En arm och ett ben hade dock blivit brutna.
Polisen flydde från el-Gubba
Revolten mot Egyptens diktator Hosni Mubarak år 2011 nådde även el-Gubba. När polisen misshandlade en man från byn till döds steg många års uppdämd frustration över den brutala säkerhetsorganisationen upp till ytan.
Byborna stormade ortens polisstation, jagade iväg poliserna, stal allt av värde och förstörde resten.
Sedan dess har byn saknat polisväsende. Den förstörda polisstationen står kvar som ett monument över revolten.
Mängder av arbetslösa män och ingen polis; läget var idealiskt för de kriminella antikvitetssmugglare som kom till el-Gubba från Kairo. På ett par veckor grävde sig byborna djupt in i kullen. En dag stötte de på någonting hårt.
”Vi grävde nästan 10 meter ned innan vi hittade en vägg med inskriptioner på och därefter en öppning. Ingången var täckt med stenar, så vi förstod att någon hade varit här tidigare. Troligen romarna”, berättar kamelguiden Arafa medan han visar oss runt på kullen. Hans vita kläder fladdrar lätt i brisen från Nilen inte långt därifrån.
”Vi släpade undan stenarna och gick in. På väggarna såg vi de vackraste målningar, och rummen var fulla med kranier och ben. Vi letade och letade efter värdeföremål, men det fanns ingenting. Romarna hade tagit allt”, säger Arafa.
Många av byns låga lerhus ligger halvvägs uppe på kullen, som bara är något högre än minareten på byns moské.
På kullens baksida, där Arafa och de andra männen slet för att komma in till gravarna, ser det ut som om ett jättelikt rovdjur har tagit en tugga. Längst in i meterdjupa hål rakt in i tunneln finns manshöga ingångar som leder ännu längre in.
Nu spärras ingångarna av dörrar med järngaller och hänglås som myndigheterna satt upp. Men genom gallret får man en tydlig känsla av vad Arafa och de andra gravplundrarna såg när de gick in i gravarna med sina lyktor.
På en väggrelief syns en man med ett lejonskinn över axeln. Han offrar till en farao som sitter med en blomma i handen. Det är denne man, en adelsman vid namn Banfar, som begravdes här för mer än 3 000 år sedan.
I sanden runt graven ligger otaliga bitar av skelettben och kranier utspridda. Någon har samlat ihop en del av bitarna i en stor papperspåse, som nu står övergiven framför graven.
Gravplundrarna från el-Gubba hittade totalt nio gravar i kullen, flera av dem med välbevarade reliefer och väggmålningar. Men ingenstans hittade gravplundrarna någonting som kunde göra dem eller maffiamännen rika.
”Vi fann bara några små statyetter av värdelöst material. Allt annat var bortrövat sedan länge. Men jag tror att det fortfarande finns mer som vi inte hittat. Kanske finns det kammare längre ned under jorden där ingen varit tidigare, och där det finns stora rikedomar”, säger gravplundraren Hassan.
Antikviteter i toalettstol
Gravplundrarnas kanske värsta fiende är en 32-årig, frispråkig arkeolog. Medan myndigheternas insatser mot olagliga utgrävningar i bästa fall kan beskrivas som halvhjärtade, har Monica Hanna gjort det till sin livsuppgift att avslöja hur Egyptens fantastiska kulturarv försvinner ut ur landet.
Som arkeolog gör hon precis det man inte ska göra om man vill göra karriär i Egypten: hon kritiserar de myndigheter som ger arkeologer som hon själv pengar, tillstånd och möjlighet att genomföra utgrävningar.
Men hon och två kvinnliga kolleger sporras av revolutionens anda och en stark önskan att göra skillnad. De har accepterat att få betala priset och gläds i stället åt de små delsegrar de ibland vinner.
Även om tre idealistiska kvinnor inte kan stoppa välorganiserade kriminella nätverk, har de gång på gång lyckats skapa så mycket uppmärksamhet i media genom sina avslöjanden att myndigheterna blivit tvungna att öka sina insatser mot plundringarna av Egyptens forntida skatter.
”Vi har fått många egyptier att inse hur illa det verkligen är. Det är det första och viktigaste steget mot en förändring. Samtidigt vet vi att många av de lägre tjänstemännen är otroligt glada över vår insats. Det är bland annat från dem vi får mycket av vår information”, berättar Monica Hanna.
En av de förstörda dyrgriparna är en 4 500 år gammal staty av ett egyptiskt äkta par.
Det största problemet är, enligt Hanna, att myndigheterna bara bryr sig om de berömda sevärdheterna som lockar turister. Övriga arkeologiska fyndplatser i Egypten får betydligt sämre skydd – om ens något.
”Ministeriet har faktiskt 14 000 vakter på lönelistan, men vad hjälper det när många av dem är outbildade och dåligt beväpnade?”
Enligt Monica Hanna tvingas några vakter, som inte har särskilt bra lön, köpa ammunition till tjänstevapnen för egna pengar.
”Vad kan de göra gentemot professionella ligor med terränggående fordon, metalldetektorer och kulsprutor, som assisteras av lokala eller utländska arkeologiexperter?”
De stulna antikviteterna smugglas till Europa, USA och oljestaterna vid Persiska viken, där föremålen säljs till privata samlare eller bjuds ut på auktioner. Myndigheterna försöker bromsa utförseln men medger att de kämpar mot extremt starka, professionella organisationer av brottslingar.
”De hittar ständigt nya vägar och metoder, vi har svårt att hänga med”, säger Iman el-Raouf som leder Egyptens insats mot smugglingen.
År 2014 beslagtog myndigheterna 2 700 forntida föremål i 150 olika rättsprocesser. Iman el-Raouf berättar exempelvis att de har hittat antikviteter gömda i en last toalettstolar från en porslinsfabrik.
I ett annat fall hade en faraomask limmats fast på insidan av en Tutankhamun-souvenir. Men myndigheternas största problem är landets gränser.
”Egypten har tusentals kilometer öken som gränsar mot Libyen och Sudan. Den är omöjlig att kontrollera”, medger Iman el-Raouf.
Landets beskyddare är själva plundrare
När en polispatrull upptäckte den olagliga utgrävningen i el-Gubba år 2012 fick det inga konsekvenser, annat än att myndigheterna stängde gravarna med järndörrar.
Så har de stått sedan dess, medan sanden långsamt återvänt till kullen och halvt täppt igen några av ingångarna.
Monica Hanna säger att regimen har ökat insatserna för att stoppa gravplundringarna, men att det är långtifrån tillräckligt för att göra någon skillnad.
I el-Gubba har man varken tilltro till eller respekt för myndigheterna.
”Egyptens beskyddare är själva ett gäng rövare”, säger folket i byn.
De som utfärdar lagarna och ska se till att de följs, stjäl också – varför skulle då inte vanligt folk göra detsamma? Byborna ser hur mycket pengar som spenderas på museer och tempel, men själva får de ingenting från staten utan att betala mutor.
”Turism är det enda staten är intresserad av. Man skämmer bort de döda faraonerna, men de struntar i oss som lever”, säger Ali, en ung man som tidigare försörjt sig som turistguide.
Byborna vet mycket väl att det principiellt är fel att egyptierna säljer ut landets kulturarv. Men den allmänna uppfattningen är att det finns så mycket att ta av att några gravplundringar här och där inte gör någon större skillnad.
”Ända till domedagen kommer det finnas skatter under sanden i Egypten. De tar aldrig slut”, hävdar Hassan.