Godisets historia: Så fylldes påsen

Kakaopulvret som blev kvar kunde bl.a. användas till chokladkakor. Den bittra smaken fanns dock kvar.

Det problemet löste schweizaren Daniel Peter år 1875, då han tillsatte kondenserad mjölk till kakaopulvret och fick en ljus choklad.

Några år senare uppfann en annan schweizare, Rudolphe Lindt, conchning: en metod som gör chokladen så fin att den smälter på tungan.

Från hantverk till fabrik

Den troligen allra första lilla chokladtillverkningen i Sverige såg dagens ljus i Stockholm i början av 1750-talet.

I januari 1873 sålde bröderna Cloetta de första produkterna från sin nystartade fabrik i Malmö.

2. Marsipan: Bra mot förstoppning

Troligtvis kommer marsipan från Persien – precis som många andra sötsaker som innehåller mandel.

Redan på 600-talet blandade araberna finmalen mandel med socker.

Under korstågen fick de europeiska riddarna smak för marsipan och tog den med sig hem till bland annat Venedig, där de första konfektyrhandlarna etablerade sig år 1150.

Socker och sötsaker såldes dock främst på apotek, och marsipan rekommenderades som medel mot förstoppning och potensproblem.

Nostradamus gillade marsipan

På 1500-talet skrev astrologen Nostradamus om marsipankakor: ”De kan användas som medicin men är mycket goda att äta när som helst.”

3. Nougat: Hamnblockad blev en svår nöt att knäcka

Den mörka nougaten är resultatet av den blockad som britterna inledde mot franska hamnar under Napoleonkrigen i början av 1800-talet.

Det kom inga varor från Amerika, och som så många andra tvingades chokladtillverkarna tänka i nya banor för att möta kundernas behov.

I Turin i det franska Norditalien började tillverkarna dryga ut chokladreserverna med rostade och malda hasselnötter.

Den var en kärnfull lösning som konsumenterna snabbt blev förtjusta i.

4. Slickepinne: Förhistorisk gottegris kläckte idén

Slickepinnen uppfanns långt innan mänsklighetens historia började i Afrika för cirka 200 000 år sedan: Någon avlägsen anfader kom på idén att stoppa in en pinne i en bikupa för att slicka honungen av den.

Den moderna klubban uppfanns av amerikanen George Smith år 1908 – det påstod han själv i alla fall.

Och år 1931 fick han rättigheterna till det amerikanska ordet för slickepinne, lollipop – efter en berömd kapplöpningshäst som hette ”Lolly Pop”.

Enligt en annan version är ordet lollypop sammansatt av två ord – det gamla nordengelska ordet ”lolly” för tunga och ”pop” för att slå.

Hur som helst använde britterna ordet redan år 1784 när de talade om sötsaker.

I 1850-talets London köpte fattiga gatubarn slickepinnar gjorda av melass, en sötsak som troligtvis var en aning mjukare än våra dagars slickepinnar.

5. Kola: Epileringsmedel för kvinnor

Kolan dök först upp hos de arabiska haremsdamerna. Men de använde inte kolan, kurat al milh, för att njuta av den.

De använde i stället sina ”kulor av sött salt” för att ta bort generande hårväxt. Kulorna var gjorda av socker som kokades vid hög temperatur tills det blev brunt och klistrigt.

Massan var perfekt till att dra ut hårstrån med rötterna.

Längre fram i tiden blev det amerikanerna som tillverkade och vidareutvecklade kola.

Förutom att den smakade gott hade sockermassan lång hållbarhet och tålde att transporteras –en förutsättning för att varan skulle sälja bra i ett stort land.

I mitten av 1800-talet upptäckte amerikanerna att sockermassan blev ännu godare om man tillsatte till exempel mjölk. Den nya produkten kom att kallas ”caramel”.

Kola med havsvatten

Taffy är en mycket mjuk amerikansk kola. ”Salt water taffy” är gjorda på havsvatten och smakar nästan som den ursprungliga amerikanska kolan.

6. Gräddbullar: Marknadsfördes som ”negerhuvuden”

De första gräddbullarna skapades av parisiska konditorer på 1800-talet.

Chokladskalet med skumfyllning kallade de för ”tête de nègre” (negerhuvud).

Receptet spred sig över Europa – liksom namnet. Belgarna kallade dem ”negerbröst”, i Nederländerna, Tyskland och Danmark hette de ”negerkyssar” – ända in på 1980-talet.

Särskilt danskarna är mycket förtjusta i ”flødeboller”, som de heter i dag. Varje år tillverkas 650 miljoner gräddbullar i Danmark.

400 miljoner av dem exporteras, resten äter danskarna själva – cirka 50 per person och år.

7. Mjukglass: Från glasstant till brittisk järnlady

Efter andra världskriget kom den brittiska livsmedelstillverkaren J. Lyons and Co. på den utstuderade idén att blanda luft i gräddglassen för att göra den billigare att producera.

En ung kvinnlig kemist från Oxford fick uppdraget. Hon tillverkade mjukglass som kunde tappas ur en maskin och serveras i strut. Glassen blev en jättesuccé.

Kemisten lämnade dock glassbranschen för politiken. Hon hette Margaret Thatcher och blev senare brittisk premiärminister.

Den första glassen åts troligen av kineser för 4 000 år sedan och bestod av frusen sirap.

Den kom via handelsvägarna till perserna som för 2 500 år sedan uppfann ett slags sorbet genom att blanda fruktsaft med is från bergen.

8. Dragéer: Nötter och frön täckta med socker

När rörsockret kom till Europa började bland annat nederländarna experimentera med nya godissorter – till exempel mandlar och valnötter överdragna med ett lager av socker.

Fransmännen kallade sina sockerklädda mandlar för ”grosse dragées” (stora dragéer).

De finns i två varianter: en med skinande blankt överdrag som kallas ”perlé”, och en med en mattare yta som kallas ”lissé”.

Under århundradena därefter använde sig även apotekarna av samma teknik – de kunde dölja tabletternas beska smak genom att ge dem ett hölje av socker.

9. Vingummi: Nykterhetsivrare uppfann vingummit

Den brittiske godistillverkaren Charles Maynard protesterade vilt när hans son Gordon i början av 1900-talet föreslog att familjen skulle börja tillverka ”wine gum” (vingummi).

Inte förrän den fanatiske nykteristen Charles Maynard blivit helt övertygad om att vingummi inte skulle innehålla en enda droppe alkohol, sade han ja.

Familjen Maynard hade tillverkat sötsaker sedan 1880, först hemma på köksbordet och sedan i en fabrik i Harringay i utkanten av staden.

Ingen vet säkert varför Gordon föreslog just namnet vingummi.

Vissa påstår att den strängt religiöse Gordon hade hört en mycket eldig predikan mot alkohol, och efter det bestämde han sig för att marknadsföra det nya godiset som ett sätt för kunderna att begränsa sin alkoholkonsumtion.

Gumminalle blev till godisimperium

Några år efter att den tyske godistillverkaren Hans Riegel öppnat sin fabrik i Bonn år 1920 fick han idén till en ny form av godis: en liten nalle av vingummi.

I dag är företaget Haribo en av världens största godisproducenter – och nallen har kopierats av flera konkurrenter.

10. Lakritskonfekt: Klumpig säljare skapar lakritssuccé

Sedan 1842 hade George Bassetts fabrik i Sheffield tillverkat ett växande antal godissorter.

På fabriken fanns bland annat en säljare, Charlie Thomson, som var tämligen tafatt.

Enligt fabrikens egen version var Thomson år 1899 på besök i Leicester hos en motsträvig kund som vägrade köpa in en enda av fabrikens varor.

Den klumpige Thomson råkade tappa sin bricka med hela sortimentet av lakrits och andra sötsaker ut över disken.

När kunden såg den färgglada paletten av hopkletat godis blev han så förtjust att han beställde en leverans av det nya godiset.

Thomson skyndade sig att kalla det ”Bassett's Allsorts” – ett namn som hängt med sedan dess och gjort lakritskonfekten till en verklig storsäljare.

Bassetts varumärke är en liten man gjord av konfekt. Han heter Bertie Bassett och föddes år 1929.

11. Skumgodis: Söt växtsaft hjälpte mot förkylning

I dag består receptet på skumgodis av äggvita, socker, gelatin och konstgjorda smakämnen, men föregångaren till denna typ av godis är flera tusen år gammal.

Då använde man saft från växten Althaea officinalis – läkemalva på svenska. Saften från växtens rötter är vit och klistrig.

Forntidens egyptier blandade den med honung och nötter. I 1000-talets Europa användes malvans rotsaft för att lindra förkylning och på 1500-talet rekommenderade apotekarna den som medicin mot urinvägsinfektioner.

Det fluffiga skumgodiset kom inte förrän på 1800-talet då fransmännen började blanda växtsaften med vispad äggvita och på så sätt fick fram ”pâte de guimauve” – det franska ordet för skumgodis.

I början av 1900-talet ersattes saften med gelatin. Det skum godis vi snaskar i oss i dag har alltså ingenting gemensamt med den ursprungliga formen av godiset.

12. Tuggummi: Indianerna har tuggat i 4000 år

Det moderna tuggummit kom till av en slump år 1871. Amerikanen Thomas Adams hade arbetat som sekreterare åt en mexikansk politiker och som avskedspresent fick Adams ett ton chicle.

Chicle är torkad saft från en växt som på svenska heter sapotill-plommon eller chiku.

Adams hade ingen aning om vad han skulle ta sig till med sin chicle. Han försökte tillverka däck, stövlar och leksaker av det gummi-aktiga materialet, men utan framgång.

Just när han tänkte dumpa alltihop i floden fick han syn på en flicka som tuggade på en bit paraffin, som såldes som godis.

Då kom Adams plötsligt att tänka på att infödda mexikaner sedan 4 000 år tillbaka har tuggat chicle, som har en lugnande effekt.

Adams började sälja sitt tuggummi under namnet ”Adams New York No. 1”, och år 1884 lanserade han en version med lakritssmak – ”Adams' Black Jack”.

13. Karameller: ”Indiskt salt” blev karameller och godis

Namnet är inte helt logiskt men kommer av att socker har samma färg och konsistens som salt.

Sockerpriset sjönk inte förrän den franske kejsaren Napoleon år 1812 tvingade bönderna att börja odla sockerbetor för att göra landet mindre beroende av importerat rörsocker från Västindien.

Efter prisfallet inleddes ett helt nytt kapitel i människans historia.

För första gången blev socker tillgängligt för alla och en mängd nya godissorter såg dagens ljus – bland annat hårda karameller.

14. Lakrits: Roten till god hälsa

Den lilla vildväxande lakritsbusken med sina långa rötter har varit ett populärt läkemedel sedan forntiden.

Kineserna använde den redan för 5 000 år sedan och använder den än i dag som medicin mot magsår, förkylning och olika hudsjukdomar.

Greken Theofrastos, känd som ”botanikens grundläggare”, skrev under tredje århundradet f.Kr. att lakrits hade god effekt mot hosta och astma.

Och de romerska legionärerna tuggade gärna lakritsrot under sina långa marscher för att dämpa hunger och törst.

År 1731 utvecklade den italienska familjen Amarelli en metod att enkelt utvinna saften ur lakritsroten.

Knappt 30 år senare blandade den brittiske kemisten George Dunhill från Pontefract socker med lakrits och sålde det som godis för första gången.

Olika smaker på lakrits

Skandinaverna har en förkärlek för salt- och salmiaklakrits, medan européerna söder om dansk-tyska gränsen föredrar söt lakrits.