Söta fröknar drack det – precis som rejäla karlar. Kaffet har varit drycken för alla i hundratals år. 

© Bridgeman

Tre fräcka stölder gav oss kaffet

Kaffedrickande är en av historiens mest seglivade vanor. Araberna började dricka den varma brygden på medeltiden, européerna följde efter under renässansen och än i dag ökar kaffekonsumtionen i världen för varje år som går. Allt började med tre fräcka stölder.

4 oktober 2018 av Esben Mønster-Kjær

Två miljarder koppar. Så mycket rykande hett kaffe dricker mänskligheten varje dag. Fördelat på individer betyder det en årskonsumtion på 1,3 kilo kaffe per person och år bland alla invånare på jorden.

Och konsumtionen i världen ökar i takt med att traditionellt tedrickande länder som Indien får allt fler som föredrar kaffe. 

Här i Norden syns inga större förändringar i statistiken – vi ligger stadigt på en konsumtion som överträffar alla andra i världen.

Finländarna leder tryggt med ett årsgenomsnitt på tolv kilo kaffebönor per invånare, medan Sverige ligger på andra plats med cirka tio kilo per år. 

Därnäst kommer Norge och Island, sedan Danmark på fjärde plats med 8,7 kilo. För att täcka kaffebehovet hos en enda svensk behövs det ungefär tjugo kaffeträd i den tropiska klimatzonen.

Kaffe är en av världens mest utbredda drycker och det kan vi tacka tre män för – tre tjuvar som stal den rara kaffeplantan från Arabien och förde den till all världens hörn. 

Utan tjuvarna hade den älskade drycken förblivit en exotisk och enormt dyrbar njutning som bara ett fåtal hade haft råd med.

Mocka bevakade sina kaffebuskar

Kaffets historia började med en östafrikansk trädsort som hette bun, vars bär hade en uppiggande effekt. Bären plocka­des av etiopierna som åt dem råa eller torkade. 

Krigarna fick små energibomber av krossade frukter rullade i djurfett, och etiopierna gjorde även vin på det jästa fruktköttet. Men de kom aldrig på idén att brygga varma drycker av bärens kärnor, bönorna. Den seden föddes när bun kom till Arabien.

Kaffeträdet, som växten nu heter, tros ha kommit över Röda havet någon gång mellan år 575 och 850 e.Kr. – men ingen vet hur.

Först gjorde araberna som etiopierna: de åt bönorna, som påstods främja hälsan. Inte förrän omkring år 1000 föddes kaffets föregångare; ett tunt avkok av hela frukter. Därifrån utveck­lades drycken sakta till det kaffe som vi dricker idag. Ordet kaffe kommer av arabiskans qahwa.

Kaffedrickandet började bland muslimska lärda och spred sig till vanligt folk – inte bara i staden Mocka, där kaffet odlades, utan i hela Arabien. 

Det kom till Mecka på 1400-talet och år 1554 öppnade två syriska handelsmän ett kaffe­hus i Konstantinopel. Det sägs att profeten Muhammeds son skrivit följande hyllning till kaffet. Den löd:

”Åh kaffe. Du för tillbaka dem som vandrat bort från kunskapens stig.” 

Kaffe gav alltså visdom och hela Mellanöstern törstade efter att få dricka sig klokare. Yemeniterna levde gott på det, eftersom de hade monopol på kaffet och var mycket noga med att ingen annan fick tag i kaffeplantor. 

Men monopolet varade bara tills en driftig nederländare såg sin chans att göra en riktigt god affär. 

Infödda och slavar slet på de vitas kaffeplantager.  

© Picture Desk

Nederländare förde kaffe till Indien

I början av 1600-talet var Nederländerna en stormakt och på väg att bli Europas ledande handelsnation. 

Det nybildade Ostindiska Kompaniet skickade sina flottor runt Afrika till Orienten, och de återvände med eftertraktade varor. Med en av dessa expeditioner kom den första av historiens tre stora kaffetjuvar till Arabien år 1614.

Köpmanssonen Pieter van den Broecke var bara 29 år men kände sig som hemma på Indiska oceanen. Han hade seglat för Ostindiska Kompaniet i nästan tio år. 

Tack vare talang och företagsamhet hade han en hög position inom företaget och han var befälhavare på de nederländska skepp som kastade ankar utanför staden Aden den 17 augusti.

van den Broecke kom för att fylla ­sina lastrum med Arabiens dyrbaraste skatter, men han fick genast stora problem. 

På den tiden tillhörde Aden och de intilliggande hamnarna Osmanska riket, och främlingar behövde tillstånd från självaste sultanen i Konstantinopel för att få bedriva någon form av handel i hans avlägsna provins.

Nederländarna tvingades lämna Aden utan några varor, men van den Broecke seglade upp längs kusten tills han kom utanför osmanskt territorium. 

Han lade till i den lilla hamnen Shishr, och fursten där såg sin chans att göra en god ­affär. Snart kunde nederländaren segla därifrån med ett parti varor från trakten, som han sålde med förtjänst på Java i ­dagens Indonesien.

I januari 1616 återvände van den Broecke för att köpa mer, men utbudet i Shishr visade sig vara för magert. Han beslöt att pröva lyckan i de osmanska hamnarna igen.

 Den här gången seg­lade han till Mocka som var berömt för sitt ”svarta vatten” – européernas namn på arabernas kaffe.

Därifrån fortsatte van den Broecke in i landet tillsammans med en nederländsk köpman, en hornblåsare och två soldater för att besöka den osmanske sultanens ståthållare, paschan. 

Han tänkte be om lov att få fylla sina fartyg med varor, trots att han ännu inte hade skaffat sig något tillstånd från Konstantinopel.

Förhandlingarna lyckades och när han återvänt till Mocka kunde van den Broecke börja handla på marknaden. 

I mars kastade nederländarna loss med en laddning kaffe – men vad paschan inte visste, var att de även skaffat sig sticklingar av kaffeträd. De planterades i Indien och därmed var Mockas monopol brutet.

Den fräcka kuppen fick emellertid inte någon betydelse förrän många år senare, eftersom kaffe var en ny och inte särskilt eftertraktad vara i Europa. ­Inte förrän i mitten av 1600-talet tog konsumtionen fart, men även då ­levererades så få bönor från Indien att nederländarna köpte det mesta av kaffet från Mocka.

Då var Pieter van den Broecke redan borta; han dog år 1640 efter många års tjänst inom Ostindiska Kompaniet. 

Resultatet av hans kaffestöld märktes inte förrän på 1720-talet då nederländarna började producera fler bönor själva än vad de köpte i Mocka. Då slog en annan gärningsman till och förde det nu eftertraktade kaffet till andra världsdelar.

Vatten var en bristvara när en fransk officer tog med sig den första kaffeplantan över Atlanten år 1723.

© Scanpix/Mary Evans

Sjöofficer gick på jakt i Paris

Nästa kaffekupp ägde rum i Europa – och offret var ingen mindre än den franske kungen. 

Amsterdams borgmästare besökte den mäktige Ludvig XIV år 1714 och skänkte sin värd ett ungt kaffe­träd från den botaniska trädgården i sin hemstad. Det visade sig vara ett dumt val av present.

Gåvan fick en plats i den botaniska trädgården i Paris, där ett växthus byggdes för att skydda den ömtåliga plantan. Och där stod den när en fransk sjö­officer var hemma på permission från Frankrikes västindiska öar år 1723.

Den 41-årige Gabriel-Mathieu de Clieu hade räknat ut att kaffeplantor skulle kunna trivas alldeles utmärkt på Martinique där han var stationerad. Av den anledningen bad han kungen om att få ta med sig sticklingar av den kung­liga kaffe­busken när han reste tillbaka till franska Västindien.

Svaret från hovet blev ett blankt nej. Mn liksom nederländaren van den Broecke lät sig Clieu inte stoppas av en sådan liten detalj. Han började smida planer, och under tiden njöt han i fulla drag av de parisiska adelsdamernas sällskap.

Det finns flera versioner av hur det egentligen gick till när Clieu fick sin kaffe­planta. Enligt en av dem kom han över två sticklingar med hjälp av kungens läkare, professor Chirac, som insåg vilket välstånd Frankrike skulle kunna uppnå som kaffeproducent. Hans patriotiska känslor fick lite hjälp på traven av en ung kvinna som Clieu betalade.

Enligt en annan version av historien tog officeren saken i egna händer och klättrade över muren till botaniska trädgården en mörk natt. 

Han tog sig osedd fram till växthuset och skar en stickling från den kungliga kaffebusken.

Några dagar senare gick Clieu till sjöss på den franska korvetten Drome­daire och tog sin skatt med sig till Martinique.

Pirater hotade kaffets resa

Under seglatsen över Atlanten förvarade den franske officeren sin stickling i ett glasskåp som ställdes ut i solen ett par timmar varje dag innan det åter bars ned i dunklet under däck. Men Clieu skulle få mycket annat än solljus att tänka­ på under resans gång.

Under färdens första hälft attackerades skeppet av nordafrikanska pirater, och det var bara tack vare välriktade skottsalvor från Dromedaires 24 kano­ner som piraterna till sist gav upp. Senare avvärjde Clieu en medresenärs försök att förstöra den dyrbara sticklingen.

”Det är obeskrivligt hur svårt jag hade att rädda min sårbara planta undan en man som försökte förstöra sticklingen av avundsjuka över den glädje jag snart skulle få uppleva”, skrev Clieu ­senare i ett brev. 

Attacken kunde stoppas, men snart kom nya bekymmer: dricksvattnet började ta slut ombord.

”Bristen på vatten var så stor, att jag i över en månad tvingades dela den lilla ranson jag tilldelats med min kaffeplanta”, mindes Clieu.

Trots alla strapatser klarade sig sticklingen och planterades i officerens trädgård på Martinique. Det tog tre år innan det unga trädet gav sin allra första kaffeskörd, och fram tills dess hade Clieu nerverna utanpå kroppen.

”Jag var ständigt rädd att den skulle tas ifrån mig”, har han berättat. ”Till sist omringade jag den med taggbuskar och lät bevaka den tills den vuxit till sig.”

Clieus stöldgods fick stor betydelse
– inte bara för gärningsmannens egen börs, utan även för hela Frankrikes ekonomi. Femtio år efter ankomsten hade den ensamma plantan blivit till 19 miljoner kaffeträd bara på Martinique. 

År 1734 fördes sticklingar till Saint Domingue, dagens Haiti, och kolonin började leverera tonvis med kaffe. År 1788 kom hälften av den totala världsproduktionen därifrån.

Det gick bra även för Clieu. Han tjänade pengar på sitt kaffe och tilldelades flera ordnar och utmärkelser innan han återvände till Frankrike för att njuta sitt otium. När han dog år 1774 hade en ny stöld fört kaffet till Sydamerika.

På 1800-talet producerades så mycket kaffe att bönorna ibland kastades i havet för att inte priset skulle sjunka.

© Scanpix/Mary Evans

Kvinnotjusare slog till

Humoristiska historiker har kallat den portugisiske översten Francisco de Melo Palheta för kaffets James Bond. Han kombinerade list med glamourösa äventyr för att genomföra det hemliga uppdrag han fick år 1727.

Officiellt var han utsänd av hovet och skulle förhandla om gränsdragningen mellan Franska Guyana och den redan då väldiga, portugisiska kolonin Brasilien. 

Men Melo Palhetas egentliga uppdrag var att stjäla kaffeplantor som skulle sättas i brasiliansk jord så att portugiserna skulle kunna slå sig in på kaffemarknaden.

Det var helt omöjligt att försöka stjäla sticklingar direkt från plantagerna eftersom de var hårt bevakade. Den franske guvernören visste att främmande makter ville komma åt kolonins värdefulla träd. 

I stället letade Melo Palheta efter någon som kunde hjälpa honom inifrån. Han lyckades tack vare sin talang som kvinnotjusare; han hade blivit allt skickligare med åren – år 1727 var han 57 år gammal.

Portugisens villiga medhjälpare var guvernörens egen hustru, den förtjusande Marie d'Orvilliers, som föll pladask för Melo Palhetas mogna charm. Hon var beredd att förråda både sin make och fosterlandet för kär­lekens skull, och gav honom de sticklingar han var ute efter.

Enligt en kanske något för fantasifull anekdot ska själva överlämnandet ha skett under den ceremoni som guver­nören höll för att fira de lyckade förhandlingarna. 

Som avskedsgåva överlämnade madame d'Orvilliers en praktfull bukett till Melo Palheta, och inne bland blommorna hade hon gömt sticklingar från kaffeträden.

Portugisens lyckade uppdrag lade grunden till det som skulle bli världens största kaffeimperium. Han fick aldrig själv uppleva det innan han dog år 1750, men på 1800-talet blev kaffe Brasiliens viktigaste exportvara.

Världens kaffeproducent föds

Brasilien frigjorde sig från Portugal år 1822 och från första början satsade ­nationen på att leva på kaffeodling. Enorma skogsområden avverkades och de röjda ytorna överläts till kaffebönder som även fick en hjälpande hand från Moder Natur. 

På 1860-talet spred sig svampen Hemileia vastatrix i Asien och Afrika och gav kaffeplantorna en sjukdom som fick namnet ”kafferost”. Sjuka plantor fick nämligen roströda fläckar som täckte bladen och dödade växten.

När konkurrensen från övriga producenter minskade kunde Brasiliens kaffeplantager överta en stor del av världsmarknaden, och det är ingen slump att Brasiliens riksvapen pryds med grenar av kaffeträdet.

Kaffeträdet hade förlorat sin status som eftertraktat och värdefullt – nu fanns det lite varstans. Européerna erövrade stora delar av världen och planterade kaffe överallt där klimatet och jordmånen tillät det.

Under 1900-talets första år planterade tyska kolonisatörer kaffe på Kilimanjaros sluttningar i dagens Tanzania. 

Därmed hade kaffet återvänt till Öst­afrika efter en drygt tusen år lång resa då det hade varit i såväl arabiska som nederländska, franska och portugisiska händer. 

Läs mer

Stuart Lee Allan: The Devil's Cup – Coffee, the Driving Force in History, Canongate Books, 2001. Mary Banks, Christine McFadden & Catherine Atkinson: Complete Book of Coffee – the Definite Guide to Coffee, Southwater, 2011.

Kanske är du intresserad av...