Motboken skulle stoppa superiet
Vid sekelskiftet oroade sig myndigheterna för att Sverige skulle gå under av superi. Lösningen blev motboken som gjorde spritköpet extremt krångligt. Systemet gynnade höginkomsttagare och affärsmän medan missnöjet var stort bland arbetarna.

En kassörska stämplar motböcker i Stockholm 1939.
Många har sett konstnären och författaren Albert Engströms affisch som, inför folkomröstningen om förbud mot försäljning av alkoholdrycker 1922, propagerade mot alla inskränkningar i drickandet. ”Kräftor kräva dessa drycker”, deklarerade Engström enkelt och slagkraftigt.
Samtidigt målade motståndarsidan upp mörka bilder av det elände som följde i alkoholens spår: fattigdom, kvinnomisshandel, kriminalitet och utsatta barn.
Nej-sidan segrade till slut med knapp marginal. Ett viktigt skäl till att förbudsivrarna till slut förlorade var motboken, som sedan 1917 reglerade försäljningen av alkohol.
Ville stävja dryckenskapen
Alkoholkonsumtionen i Sverige var kring sekelskiftet 1900 högre än den skulle bli under den kommande motbokseran. Dryckenskapen ansågs djupt problematisk, inte minst eftersom den riskerade att göra människor beroende av fattigvården, som bekostades av det offentliga.
Forskare som studerat den äldre statistiken menar dock att den måste tas med en nypa salt, eftersom den ofta togs fram av dem som strävade efter nykterhet. Oavsett detta var känslan av att det dracks ohemula mängder utbredd under den här tiden.
Ivan Bratt och motboken
Som ett vapen mot denna utveckling introducerade alkoholläkaren Ivan Bratt idén om motboken, ett instrument för alkoholransonering som innehöll rekvisitionsblanketter för rusdrycker och blad där alla inköp stämplades in. Den kom att bli kvar till 1955.
Komplicerat köpa alkohol
Men vad betydde det då att vara medborgare i motbokens Sverige? Under motbokssystemet var besöket på Systembolaget något av en ceremoni. Såhär kunde det gå till på ett bolag i Norrköping:
Först fick kunden fylla i en rekvisitionsblankett om vad han eller hon önskade köpa ut och underteckna densamma. Därefter kontrollerades underskriften och jämfördes med den i motboken, samtidigt som den önskade litern (för det handlade för det allra mesta om sprit eller brännvin – vin var fortfarande en dryck för en liten del av överklassen) noterades i den privata motboken.