Matsäckens historia: Torrt bröd och mängder av alkohol

I mer än tusen år har vi ätit matsäckar med bröd, smör, kött och ost. Mycket har emellertid förändrats sedan vikingarna intog ojäst bröd och torkat kött. Här får du matsäckens historia. Varsågod.

Många smörgåsar har ätits, medan bönder tagit en paus från arbetet på fältet.
© Paw Gissel

Publicerad den 23.05.17

Av Esben Mønster-Kjær

Vikingatiden: Matsäcken var en torr och salt historia

Skandinaverna tog med sig stora matlager när de seglade ut för att plundra eller handla långt ifrån hemtrakterna.

Araben ibn Fadlan träffade vikingar på de ryska floderna och beskrev den mat de hade med sig: ”Så snart deras skepp kommit till ankarplatsen gick var och en i land och de hade bröd, kött, lök, mjölk och nabid med sig.”

Nabid var ett arabiskt ord för alkohol och ibn Fadlan syftade troligtvis på mjödet.

Brödet kallades leve och var flatbröd gjort på korn, råg och vete som stektes i en panna. På ett dygn blev brödet torrt och stenhårt.

Hållbarheten var den eviga utmaningen. Om vikingarna tog med sig levande djur ombord kunde de få färskt kött men då var de också tvungna att gå i land längs vägen för att slakta och tillaga köttet över öppen eld.

Därför hade de med sig kött och fisk som torkats, rökts eller saltats för att stoppa förruttnelseprocessen.

Smöret var också extra saltat för att hålla längre. En isländsk saga från 1200-talet berättar om en sjöfarares matsäcksproblem:

”Det var så kallt att smöret inte kunde bres på brödet, han tvingades bita av bägge delar.” Den torra, salta kosten sköljdes ner med stora mängder svagt öl.

1300-talet: Lantbor åt på jobbet

På medeltiden åt svenskarna bara två måltider då de satte sig och åt tillsammans. Däremellan mumsade de på snacks som ost och bär medan de arbetade.

Grönsaker nämns knappt i källorna men har troligtvis ingått i måltiderna. Många hade en ”kålgård” där de odlade lök, ärtor, bönor, grönkål och rödbetor.

1500-talet: De rika åt vitt bröd

I slutet av medeltiden hade rågbrödet blivit den viktigaste matvaran för de breda folklagren.

Brödet var runt och kallades leve liksom vikingarnas flatbröd. Men på 1500-talet blev det vanligt att baka avlånga bröd som fick namnet grovkop.

Adeln och andra ur överklassen kalasade på vetebröd enligt sydeuropeisk modell. Det ljusa brödet gav visserligen mindre näring än rågbrödet men var mjukt och luftigt, och samhällseliten behövde inte lika mycket energi som de hårt arbetande folkmassorna.

Överklassen åt t.ex. kringlor och kaffebröd som bakades på dyrt vetemjöl. De fattigaste blandade korn i rågbrödet. Korn användes också till gröt och öl.

Alla drack öl till maten, både barn och vuxna. Sex–åtta liter om dagen var helt normalt. Ölet var däremot svagt med bara cirka en procent alkohol.

Till fester serverades starkare öl, antingen hemmabryggt eller, för dem som hade råd, importerat från Tyskland.

Svenskarna låg lite efter vad gällde mjölet och här fanns bara några få vindkvarnar som var vanliga i resten av Europa. Istället använde svenskarna vattenkraft för att mala mjölet.

Vattenkvarnarna kördes oftast om våren och hösten då smältvatten och regn gjorde att vattnet i älvarna strömmade tillräckligt mycket.

Svenskarna fick därför baka rågbrödet i tunna skivor under lång tid för att öka hållbarheten. Detta var föregångaren till knäckebrödet som kom att bli en viktig del av kosten.

Renässansen var full av sprit

Omkring år 1500 uppfanns destilleringsprocessen. Då blev det möjligt att producera starka drycker med över 20 procent alkohol.

Den brännande känslan i svalget sågs som ett bevis för spritens goda egenskaper. Brännvin hette därför aqua vitae – livets vatten – och kunde köpas på apotek.

Renässansens bönder, fiskare och stadsbor började ta sig en sup medicin när de ändå hade paus och åt dagens mindre måltider.

1700-talet: Bönderna åt och drack ständigt

På landet var arbetsdagen lång och mellan huvudmåltiderna tog man många pauser och packade upp matsäcken med bröd och sprit.

Frukost kl. 5: Bröd och brännvin
Morgonmål kl. 7: Sill och gröt med filmjölk
Mellanmål kl. 9: Bröd och brännvin
Lunch kl. 12: Stekt fläsk och välling eller gröt
Mellanmål kl. 17: Bröd med ost eller kött och brännvin
Middag kl. 19: Gröt och filmjölk

Industrialiseringen: Matsäcken blir en huvudmåltid

I slutet av 1800-talet började nyöppnade fabriker locka folk till städerna och det fick betydelse för matvanorna.

Arbetarna tillbringade större delen av dagen borta från hemmet. Under den tidiga industrialiseringen började en normal arbetsdag klockan sex på morgonen och pågick fram till klockan sju på kvällen då männen längtade efter kvällsmat och säng.

Mitt på dagen hade fabriksarbetarna ofta en längre paus för att kunna gå hem och få varm mat av hustrun.

Men för vissa var det för långt hem och de fick istället ta med sig mat för att orka hela arbetsdagen. Det gällde fler och fler, och till slut lyckades fackföreningarna korta ner arbetstiden och då blev även pauserna kortare.

Matsäcken, som i århundraden bara varit ett litet mellanmål, blev nu en av dagens huvudmåltider.

Den bestod ofta av rågbröd med fett. Om familjen hade råd med något köttpålägg fick fadern alltid först. Husmodern och barnen fick ofta nöja sig med bara fett eller socker på brödet. Priset på socker hade nämligen sjunkit markant då sockerrörsodlingarna blivit allt vanligare.

1800-talet: Charken mekaniseras

På 1800-talet utvecklades charkindustrin snabbt. Slaktarna fick speciella skärmaskiner som kunde skära kött i millimetertunna skivor.

De var perfekta att lägga på bröd eftersom skivorna var så tunna att en liten bit skinka kunde bli till en stor mängd påläggsskivor.

Nu gjorde också leverpastejen entré på marknaden. Leverpålägget hade utvecklats i Frankrike och kom till Skandinavien under 1800-talet.

Köttkvarnen uppfanns också i denna veva och möjliggjorde massproduktion av köttfärs.

I och med industrialiseringen dör självhushållningen mer eller mindre ut i de större städerna och det blev också populärt att importera köttprodukter.

Ett exempel var det så kallade amerikafläsket som var torrsaltat och importerades i första hand från USA, men även från Argentina.

1910-talet: Mat från automat var bättre än hemmalagat

Ensamstående män tog inte med sig mat hemifrån, de hade ju ingen hustru som kunde förbereda den. Kring sekelskiftet 1900 öppnade så kallade automatrestauranger där gästen själv fick hämta sin lunch ur just en automat.

Restaurangerna var fint inredda, ofta med utsmyckade väggar och marmordiskar. På Malmö museer finns inredning från en automatrestaurang bevarad i den permanenta utställningen.

Även i Danmark blev automaterna populära och en lunchgäst kommenterade år 1907:

”Här är det vid tolvtiden fullt med stressade affärsmän, för vilka de medtagna smørrebrøden blivit en vederstygglighet.”

1930-talet: Skolor utfodrade fattiga barn

I hela Norden stod barnens lunch högt upp på agendan under 1920- och 30-talen. Oroväckande rapporter berättade om fattiga barn som varken fick frukost eller hade matsäck i skolan.

Norge gav barnen mjölk och bröd

I Norge fick de fattigaste barnen en varm måltid i skolan redan på 1890-talet. Men Oslos skolchef konstaterade att maten inte var tillräckligt näringsrik. Han införde den så kallade Oslolunchen för alla stadens barn år 1932 och den satte standarden för skolmat i hela Norge.

Idag är Oslolunchen en institution i Norge och kneippbrød anses vara något av det norskaste som finns.

Staten grep in i Sverige och Finland

Oron för barnens hälsa växte i Sverige under 1930-talet och år 1938 bestämde de svenska politikerna att skolorna skulle servera gratis lunch till alla, varje dag. Matsäcken försvann och ersattes av nylagad, varm mat. Finland införde motsvarande regler år 1948.

Danmark låtsades som ingenting

Danmark var också fullt av hungriga barn men politikerna löste aldrig problemet. På några skolor hade de fattiga barnen länge fått gratis varm mat men experter var kritiska till näringsinnehållet i maten.

De förordade istället en Oslolunch som i Norge. Resultatet blev stora olikheter då några skolor hade gratis mat medan andra inte hade det.