Desperata vinbönder försökte utrota lusen genom att pumpa ned giftig gas i marken.

© Mary Evans
Kultur - Gastronomi

Lus infekterade hela Europas vinproduktion

Panik utbröt på 1860-talet, när det ena vinfältet efter det andra började vissna. Ingenting såg ut att kunna hejda sjukdomen. Först när flera miljoner vinrankor hade dött kom biologer på en kur som används än i dag.

Sommaren år 1863 blev vinstockarna i den lilla trädgården bakom Joseph Antoine Bortys hus i den sydfranska staden Roquemaure sjuka. Bladen blev gula, kanterna blodröda och i augusti var allt visset.

Året därpå hade vinstockarna dött. Samtidigt hade den okända sjukdomen spridit sig till vin­odlingarna omkring Roquemaure i den fina vinregionen längs floden Rhône.

På bara några år förvandlades fält efter fält med gamla vinstockar till en vildmark av svarta grenar utan blad och utan druvor. Katastrofen spred sig till Spanien, Italien, Balkan – överallt i Europa där man odlade vin.

Såväl vinbönder som förädlare och konsumenter greps av panik. Ingen visste om katastrofen skulle kunna avvärjas och i ren desperation slet en del bönder upp de angripna plantorna och brände dem.

Tusentals vinbönder och deras familjer tvingades lämna sin jord. Många emigrerade till Sydamerika för att börja på ny kula – de fruktade att Europas traditionsrika vinproduktion skulle dö ut helt och hållet.

Orsaken till katastrofen stod snart klar: Vinstockarna angreps av små löss som sög sav och livskraft ur rötterna. Vetenskapsmännen kallade den skadegörande insekten Phylloxera vastatrix, och det var monsieur Borty som helt oavsiktligt hade importerat den från Amerika.

År 1861 hade en amerikansk bekant nämligen skickat några sticklingar från sina vinodlingar i New York för att Borty skulle få smaka den amerikanska druvan. Borty planterade ut dem, helt ovetande om de löss som lurade på stockens rötter.

Oceanångarna bar skulden

Vinstockar hör till en växtfamilj med många arter. Varje art kan producera ­flera olika druvsorter men de flesta blå och gröna druvor som används i dagens vintillverkning – Cabernet Sauvignon, Merlot, Chardonnay med flera – kommer från den europeiska vinrankan ­Vitis vinifera.

De amerikanska vinarterna har samexisterat med vinlusen i flera miljoner år och tar ingen skada av insekten. De flesta druvor från dessa vinstockar ger dock ett sämre vin är de europeiska arterna.

Bortys europeiska Vitis vinifera-plantor var försvarslösa när den amerikanska vinlusen angrep. Att katastrofen började hos just honom var en ren slump. Ända sedan Leif Eriksson upptäckte Amerika, Vinland, år 1000 hade sjöfarare tagit hem vinstockar till Europa utan att vinlusen följt med.

De amerikanska plantor som då hade angripits av lusen dog under den flera veckor långa resan och kastades överbord innan lusen fått en chans att kravla in på europeisk mark.

När de stora oceanångarna började segla i linjetrafik över Atlanten på 1800-talet förkortades restiden till bara 9–10 dagar. Den tiden kunde lössen på de angripna vinstockarna överleva och därför också komma fram helskinnade till Bortys trädgård.

En annan ny uppfinning, järnvägen, hjälpte sedan till att sprida lössen över hela kontinenten.

Vin från tiden före vinlusen, som denna Mouton-Rothschild 1869, är extremt värdefullt.

© Polfoto/Corbis

Vinstockens rötter ruttnade

Vetenskapsmän samlades på kongresser för att hitta ett bekämpningsmedel mot lusen och den franska regeringen utfäste­ en stor belöning till den som kunde komma på ett sätt att utrota skadedjuret.

Vinlusen Phylloxera är så liten att den knappt syns ens med lupp. Den förökar sig extremt snabbt och varje lus går igenom en komplicerad livscykel om 18 stadier.

En av levnadsformerna lever på stockens rötter, och det var i denna fas som lusen tog livet av de euro­peiska vinstockarna. På de ställen där lusen sugit sav uppstod svulster på rötterna. På vintern, när svulsterna ruttnade, dog hela rotsystemet.

Det kom en uppsjö av förslag om hur man skulle komma tillrätta med problemet. Mellan vinstockarna kunde man till exempel plantera ut stinkande växter som skulle få lössen att fly. Annars kunde ­rötterna vattnas med vitt vin eller olika former av gift.

Man kunde också skicka ut paddor, myror, starar, kycklingar eller sniglar som skulle äta lössen.

Man kunde till och med bekämpa lössen med senap, ånga, sparris, timjan, persilja, nikotin, dynamit, fläsk, magnetism, vulkan­aska från Pompeji, köttätande växter eller blåsorkestrar med trummor.

Förslagen skickades till universitetet i Montpellier i Frankrike. Man testade hela 1044 av dem utan ett enda genombrott.

Det enda försöket som gav resultat var när man pumpade ner gasen koldisulfid (CS2) i jorden. Men detta ämne var explosivt, illaluktande och oerhört giftigt för vinbönderna.

Alla vinstockar måste planteras om

Först på Phylloxera-kongressen år 1869 hittade man rätt. Biologer föreslog att man skulle ympa stockar från den europeiska vinarten Vitis vinifera på rötter från amerikanska vinarter, som ju var resistenta mot lusangrepp.

Det fanns två problem med denna lösning. För det första ville vinbönderna helst inte riva upp sina gamla vinstockar som hade gett fina druvor i generationer. För det andra skulle det vara näst intill omöjligt att få fram tillräckligt många ympade plantor för att bygga upp de drabbade odlingarna.

År 1880 växte det bara i Frankrike omkring elva miljarder plantor. Många vinproducenter hoppades att det skulle finnas en kemisk genväg till att utrota den förhatliga lusen.

Så småningom insåg vinbönderna att det inte fanns någon annan utväg än att ersätta alla odlingar med de nya ympade plantorna. År 1885 hade 45000 hektar av vinfälten i Frankrike planterats med växter som hade rötter från USA, och under de tio år som följde planterades enorma ytor om i landets alla­ vin­distrikt.

Bortys olyckliga import kostade Frankrike cirka 1,8 miljarder francs. Lusen förstörde omkring 2,5 miljoner hektar vinodlingar – en yta dubbelt så stor som Skåne.

Frankrikes vinproduktion sjönk från 8,5 miljarder liter 1875 till endast 2,3 miljarder år 1889, och först år 1920 kom landets produktion upp i samma ­nivåer som före lusens ankomst.

Experter uppskattar att 75–90 procent av alla Europas vinstockar dog, och lus­angreppet har satt långvariga spår.

I dag växer så gott som alla vinstockar i Europa och i resten av världen på amerikanska rötter, och på varenda planta kan man se det lilla ympstället precis ovanför markytan.

Läs också:

Gastronomi

Törstiga munkar fick korkarna att flyga

2 minuter
Gastronomi

Så blev potatisen matbordets kung i Europa

11 minuter
Gastronomi

Tokig vetenskapsmän ville smaka på världens alla djur

9 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!