För medeltidens européer var möjligheterna att tillfredsställa sötsuget begränsade.
I många hundra år var honung den enda källan till socker i större mängder, och biodling var därför en vanlig syssla.
Bin har hållits i så gott som alla delar av Europa, och priset på honung var så lågt att den gyllengula massan användes av både rik och fattig.
Honung användes framför allt i köket för att göra desserter, sylt och sötade drycker.
När de muslimska morerna erövrade Spanien fick Europas bin sällskap av sockerrör.
Medeltidens bin var tåliga och kunde göra honung i alla hörn av Europa.
I Mellanöstern hade araberna i århundraden utvecklat och förfinat olika metoder för att odla det tropiska sockerröret, som kräver massor av vatten och sol året runt.
På 800- och 900-talet etablerade morerna plantager på Sicilien och i Spanien, där européerna fick smaka på socker för första gången.
På 1100-talet erövrade kristna korsriddare Heliga landet och gav européerna tillgång till sockerrör.
Socker var emellertid oerhört besvärligt att framställa och så dyrt att endast de mest förmögna kunde njuta av det.
Det ”vita guldet” blev ekonomiskt tillgängligt för vanliga européer först under 1500-talet, när enorma plantager etablerades i Nya världen, där svarta slavar var tvungna att utföra det hårda arbetet.