Romarna kokade soppa på kamelklövar
De romerska middagsbjudningarna var en uppvisning i exotiska och fantasifulla maträtter. På menyn erbjöds bland annat testiklar, livmödrar, trampdynor och en sås som stank av rutten fisk.
Det romerska köket var inget för känsliga själar – eller magar. När Roms välbeställda överklass bjöd in till fin middag omfattade den exotiska menyn allt från sjöborrar, fårtestiklar, elefantbiffar och livmodern från suggor till muränor – en glupsk, ormliknande fisk som ofta utfodrades med döda slavar.
Vid speciella högtider uppskattade romarna att få sätta tänderna i en läcker liten hasselmus panerad med vallmofrö och stekt i honung. Djuret fångades ute i naturen, placerades i en lerkruka och göddes sedan med ekollon och nötter.
Det kunde hända att den lilla musen blev så tjock och rund att kocken tvingades krossa krukan när han skulle tillreda gnagaren. För att dölja eventuella oönskade bismaker överöste de romerska middagsgästerna många av sina rätter med den oerhört populära garum – en stinkande sås gjord på rutten fisk.
Romarnas matorgier handlade ofta inte om smak utan mer om att imponera på gästerna med exklusiva rätter. I det avseendet kunde ingen tävla med kejsar Heliogabalus (203-222 e.Kr.).
Strutshjärna och näktergalstunga var stående inslag på menyn men kejsarens absoluta favoriträtt var ändå kameltrampdynor. De kokades i en soppa och serverades med ättika. Kejsaren accepterade endast klövar från unga kameler – de var särskilt läckra.
Vikingarna åt säd och småsten
Vikingarnas meny bestod oftast av gröt – med efterföljande tandvärk. Den dagliga gröten gjordes nämligen på grovmalen säd som var full med småsten från de stora kvarnstenarna där säden malts.
När det var fest kom dryckeshorn och stekar fram – annars åt vikingarna mest gröt.
Småstenarna förstörde tänderna och kunde orsaka ständig tandvärk. Själva gröten åt alla ur samma skål med en enda sked som skickades runt. De fick oftast äta i ett rum fyllt av rök eftersom maten tillagades över öppen eld mitt på golvet i det rum där vikingarna både åt och sov.
Vid bröllop och segerfester byttes gröten ut mot hjortstek och dryckeshornen fylldes med öl eller mjöd.
Aztekerna åt hundkött
De mexikanska aztekerna stoppade i sig nästan allt som kunde krypa eller gå – kanske till och med de människor som de offrade till gudarna.
Aztekernas munnar var fulla med kryp. Indianerna åt myror, gräshoppor, ägg av vattenskinnbaggar, grodor och maskar liksom ormar, vesslor, möss och bältor. Dessutom betraktade aztekerna hundkött som en uppskattad delikatess.
Bältor var en av de stora delikatesserna i det aztekiska köket.
Maten sköljdes ned med choklad eller en alkoholhaltig dryck gjord på kaktussaft. Fylleri var dock strängt förbjudet. Berusade azteker kunde straffas med att förödmjukas offentligt, t.ex. genom att man rakade deras huvud. Upprepat fylleri kunde bestraffas med avrättning.
Indianerna i Mexico var ökända för sina människooffer men historikerna vet inte säkert om människokött ingick i kosten. En teori är att köttet från människor gav aztekerna livsviktigt protein.
Människooffer förekom hos aztekerna – det är dock oklart om de även åt upp köttet.
En annan är att kannibalism bara var en del av offerceremonierna men att köttet aldrig utgjorde någon väsentlig del av kosten. Hur som helst gödde aztekerna de människor som skulle offras – ibland under ett helt år före själva ceremonin.
Egyptierna älskade lök
Egyptierna älskade mat. Matvaror var därför viktiga gravgåvor när antikens egyptier begravde sina döda. Särskilt lök hade en stor religiös betydelse eftersom växtens många lager och den runda formen symboliserade evigt liv.
Lök var ett av egyptiernas viktigaste livsmedel och offrades ofta till de egyptiska gudarna.
Egyptierna var övertygade om att lökens skarpa doft skulle hjälpa de döda att andas igen – ibland begravdes faraonernas mumier med lökar i ögonhålorna.
Även till vardags var löken mycket viktig för egyptierna. Exempelvis åt de arbetare som byggde pyramiderna stora mängder lök varje dag.
Mongolerna drack hästblod
”De dricker blodet från sina hästar. De öppnar en blodåder och låter blodet spruta in i munnen. På så vis kan de rida i tio dagar utan att äta en enda måltid.” Så skrev den italienske upptäcktsresanden Marco Polo om de mongoliska krigare han mötte för 700 år sedan.
Färskt blod gav mongolerna näring inför långa ritter.
När blod inte stod på menyn var mongolerna mycket förtjusta i jäst mjölk. De förvarade mjölken från sina kameler och hästar i en hästmage som de hängde upp i tältet.
Varje gång någon passerade magsäcken slog de till den. På så vis jäste mjölken så småningom och förvandlades till en svagt alkoholhaltig, ostliknande drickyoghurt som alla drack av – även barnen.