Giftiga ämnen förbättrade smaken
Var: Romarriket
När: Antiken
”Så många gifter används för att tvinga vinet att passa våra smaker, och ändå är vi förvånade över att det inte är bra för oss.” Så skrev den romerske författaren Plinius d.ä. i sin encyklopedi Naturalis Historia på 70-talet efter Kristus.
De giftiga metoder som Plinius nämner var många.
Tillverkaren kunde tillsätta jord, gips eller marmordamm för att förbättra konsistensen och ge en tydligare smak. I andra fall tillsatte man honung och kåda för att ge den rätta sötman.
Många romare ansåg att dessa tillsatser var kryddor, som bara gjorde vinet bättre. I andra fall handlade det om uttalat fusk, inte minst då man gärna spädde ut vinet med havsvatten, bland annat med tanken att saltet skulle göra att vinet höll längre.
Då blev vinet å andra sidan en dryck som både smakade illa och ofta gjorde den som drack det magsjuk.
Men den största föroreningen i antikens viner kom från något som man då inte visste var farligt – bly.
Plinius förkunnade att bly var ofarligt, och rekommenderade att man blandade i en liten mängd i vintunnor för att få vinet att hålla längre.
Dessutom ansågs bly ha en utsökt smak, en balanserad sötma, som förbättrade vilket halvtaskigt vin som helst.
I dag vet vi att bly är ett gift, som dessutom lagras i kroppen och kan leda till sterilitet, allvarliga sjukdomar och i värsta fall döden.
Karameller med arsenik
Var: Storbritannien
När: 1858
Att kakorna och godiset som såldes på brittiska marknader under 1800-talet ofta var av dålig kvalitet var ingen hemlighet.
Inte minst gällde det alla de färgglada godiskarameller som lockade i synnerhet barn.
Godiset innehöll ofta betydligt mindre socker än vad som påstods, eftersom äkta socker var dyrt. Istället spädde man ut produkterna med olika slags surrogat, som gips eller krossad kalksten.
Ett flertal lagförslag hade lagts fram för att förhindra fusket, men det brittiska parlamentet var ovilligt att stifta lagar som kunde tänkas sätta käppar i hjulet för det fria näringslivet.
När ”karamellförgiftningen i Bradford” inträffade 1858 kunde politikerna emellertid inte längre låta bli att agera.
Det hela började när godisförsäljaren William Hardaker, som hade en bod på marknaden i Bradford, köpte karameller från tillverkaren Joseph Neal.
I likhet med många andra hade Joseph Neal ersatt en del av sockret i sitt godis med gips, som han köpte hos en apotekare. Istället för gips fick han emellertid av misstag en påse arsenik.
Karamellerna både smakade illa och såg underliga ut, men det hindrade inte Hardaker från att sälja dem. Mer än tvåhundra personer blev sjuka i arsenikförgiftning och minst tjugo av dem avled.
Skandalen tvingade fram hårdare reglering av apotekens verksamhet och av vilka tillsatser som fick användas när man tillverkade livsmedel.
Mjölk dödade kinesiska barn
Var: Kina
När: 2008
Medan USA och Storbritannien drabbades av sina största matskandaler på 1800-talet, har Kina i nyare tid tagit över platsen som matfuskets land nummer ett.
I Kina finns i dag de perfekta villkoren – marknaden är enorm, samtidigt som de senaste decenniernas snabba folkomflyttningar lett till snabba förändringar på marknaden.
Stora mängder varor måste importeras till storstäderna, samtidigt som kontrollen av maten är bristfällig.
Omvälvningarna har lett till otaliga skandaler, bland annat då det visade sig att en tillverkare samlat in fett från städernas avlopp och sedan sålt det vidare som matfett avsett för mänsklig konsumtion.
Mest ökänt är ändå det mjölkfusk som avslöjades år 2008.
Flera tillverkare av mjölk, torrmjölk och mjölkersättning för spädbarn hade blandat det kväverika ämnet melamin i sina produkter, vilket var ett sätt att få det att verka som att mjölken var särskilt rik på proteiner.
Hundratusentals barn tros ha druckit de förgiftade produkterna.
Minst sex barn avled – men den verkliga siffran är troligen högre. Skandalen skakade om myndigheterna, och blev ett tydligt bevis för att man långt ifrån kan garantera att alla livsmedel som säljs i landet är säkra.
En stickprovsundersökning år 2003 antydde att så mycket som en femtedel av alla matvaror som såldes i Kina inte nådde upp till de officiella hälsokraven.