Bedragare fuskade med maten
Giftiga ämnen förbättrade smaken
Var: Romarriket
När: Antiken
”Så många gifter används för att tvinga vinet att passa våra smaker, och ändå är vi förvånade över att det inte är bra för oss.” Så skrev den romerske författaren Plinius d.ä. i sin encyklopedi Naturalis Historia på 70-talet efter Kristus.
De giftiga metoder som Plinius nämner var många.
Tillverkaren kunde tillsätta jord, gips eller marmordamm för att förbättra konsistensen och ge en tydligare smak. I andra fall tillsatte man honung och kåda för att ge den rätta sötman.
Många romare ansåg att dessa tillsatser var kryddor, som bara gjorde vinet bättre. I andra fall handlade det om uttalat fusk, inte minst då man gärna spädde ut vinet med havsvatten, bland annat med tanken att saltet skulle göra att vinet höll längre.
Då blev vinet å andra sidan en dryck som både smakade illa och ofta gjorde den som drack det magsjuk.
Under antiken ansågs det vara positivt om vinet spetsats med lite bly.
Men den största föroreningen i antikens viner kom från något som man då inte visste var farligt – bly.
Plinius förkunnade att bly var ofarligt, och rekommenderade att man blandade i en liten mängd i vintunnor för att få vinet att hålla längre.
Dessutom ansågs bly ha en utsökt smak, en balanserad sötma, som förbättrade vilket halvtaskigt vin som helst.
I dag vet vi att bly är ett gift, som dessutom lagras i kroppen och kan leda till sterilitet, allvarliga sjukdomar och i värsta fall döden.
Saffran är världens dyraste krydda.
Falsk saffran ledde till dödsdom
Var: Europa
När: Medeltiden
Köpmannen Jobst Findeker fördes 1444 ut på torget i Nürnberg i Tyskland och brändes levande. Hans brott var förfalskning av saffran.
Att luras med just saffran har varit ett av de vanligaste bedrägerierna i mathistorien, eftersom denna krydda alltid varit extremt dyrbar.
Tillverkningen är nämligen oerhört arbetskrävande – för att tillverka ett kilo torkat saffran måste man plocka och rensa mellan 100000 och 150000 exemplar av den särskilda saffranskrokusen.
Eftersom priset på saffran alltid varit högt har många försäljare frestats att ersätta den äkta varan med billigare alternativ.
En vanlig lösning har varit att blanda upp den med torkad och smulad ringblomma, eller att doppa riktig saffran i honung för att öka vikten och dessutom lura köparen med en sötare smak.
Saffransfusk är vanligt förekommande än i dag, även om efterfrågan på kryddan har minskat på senare tid.
Enligt ett rykte blandade bagarna i 1800-talets England malda människoben i sina bröd.
Kusligt rykte om inbakade ben
Var: Storbritannien
När: 1757
Efter en dålig veteskörd år 1756 rådde det brist på bröd av god kvalitet i England. Parlamentet bestämde då att ett särskilt nödbröd skulle tillverkas, med stora mängder kli i degen.
Men detta bröd blev inte alls populärt, eftersom allt fler britter ville äta vitt bröd, sådant som överklassen länge föredragit, och som bara kunde tillverkas med den bästa sortens vetemjöl.
För att kunna erbjuda det bröd människor efterfrågade valde mängder med bagare att ta till ett gammalt knep – att blanda ner den kemiskt tillverkade mineralen alun, som annars mest användes för blekning och garvning.
Alunbehandlat bröd blev nämligen vitt och sprött, och såg ut som den äkta varan.
Men smaken var inte densamma, och när bagarna blandade i allt större mängder för att kunna producera mer vitt bröd klagade kunderna.
Många fick även magproblem, och det ryktades att barn och äldre som ätit av fuskbrödet hade dött under stora plågor.
Hösten 1757 gavs det ut en bok som hävdade att en del bagare gått så långt att de till och med blandat i malda människoben i sina degar, vilket gav upphov till rena rama hysterin i den brittiska pressen.
En av tidernas största matskandaler var ett faktum, och precis som i många senare fall blandades rykten med fakta.
Påståendet om de malda människobenen visade sig vara påhitt, men de brittiska bagarna led av dåligt rykte under många år framöver.
Alun i bröd förbjöds, men trots det fortsatte det att förekomma under lång tid.
En tillverkare råkade ta arsenik istället för gips när han 1858 skulle ersätta sockret i sina karameller.
Karameller med arsenik
Var: Storbritannien
När: 1858
Att kakorna och godiset som såldes på brittiska marknader under 1800-talet ofta var av dålig kvalitet var ingen hemlighet.
Inte minst gällde det alla de färgglada godiskarameller som lockade i synnerhet barn.
Godiset innehöll ofta betydligt mindre socker än vad som påstods, eftersom äkta socker var dyrt. Istället spädde man ut produkterna med olika slags surrogat, som gips eller krossad kalksten.
Ett flertal lagförslag hade lagts fram för att förhindra fusket, men det brittiska parlamentet var ovilligt att stifta lagar som kunde tänkas sätta käppar i hjulet för det fria näringslivet.
När ”karamellförgiftningen i Bradford” inträffade 1858 kunde politikerna emellertid inte längre låta bli att agera.
Det hela började när godisförsäljaren William Hardaker, som hade en bod på marknaden i Bradford, köpte karameller från tillverkaren Joseph Neal.
I likhet med många andra hade Joseph Neal ersatt en del av sockret i sitt godis med gips, som han köpte hos en apotekare. Istället för gips fick han emellertid av misstag en påse arsenik.
Karamellerna både smakade illa och såg underliga ut, men det hindrade inte Hardaker från att sälja dem. Mer än tvåhundra personer blev sjuka i arsenikförgiftning och minst tjugo av dem avled.
Skandalen tvingade fram hårdare reglering av apotekens verksamhet och av vilka tillsatser som fick användas när man tillverkade livsmedel.
Mjölken i New York var blandad med bland annat vatten och mjöl.
Bryggerier producerade näringsfattig mjölk
Var: USA
När: 1858
Redan i mitten av 1800-talet hade komjölk lanserats i USA som den perfekta födan för småbarn. Mjölken ansågs vara hälsosam och stärkande, och som en garant för att barnen skulle växa upp starka och friska.
I verkligheten var den mjölk som såldes i landets storstäder ofta direkt hälsofarlig, vilket visades tydligt när ”the swill milk scandal” avslöjades i New York år 1858.
Det visade sig att det mesta av den mjölk som stadens invånare kunnat köpa i många år inte alls kom från välmående lantbruk, utan från kor som hölls inlåsta i mörka lagerlokaler nära stadens bryggerier.
Där fick de äta swill, restprodukter från bryggerierna, vilket gjorde att mjölken de gav i stort sett helt saknade näring.
Kornas ägare fuskade även med mjölken genom att först späda den med vatten, och sedan tillsätta mjöl för att få den att tjockna, samt morotsjuice och gult färgämne för att lura smaken och synen.
Den dåliga komjölken pekades ut som orsaken till den utbredda undernäringen hos barnen i New York.
I en artikel påstods det att 8000 barn per år avled på grund av dålig mjölk, men det får nog betraktas som en överdrift.
I början av 1900-talet stoppade amerikanska slakterier bland annat smuts och sågspån i korvarna.
Råttbajs maldes ner i korven
Var: USA
När: 1906
Den amerikanske författaren Upton Sinclair gav 1906 ut boken The Jungle.
I boken berättade Sinclair om hur det gick till på de amerikanska slakterierna. Framför allt redogjorde han för vad slakteriarbetarna blandade upp köttet med.
Särskilt obehaglig var skildringen av korvtillverkningen, som avslöjade att korvarna kunde innehålla i stort sett vad som helst.
I många fall användes redan utgånget korvkött på nytt – kött som redan hade börjat ruttna kunde färgas och behandlas med tillsatser och konserveringsämnen, och sedan stoppas i nya korvskinn.
Dessutom förekom det att man blandade ner smuts och sågspån i korvsmeten, för att inte tala om både råttkött och råttbajs.
Avslöjandena vållade skandal, och redan samma år utnyttjade president Theodore Roosevelt uppståndelsen kring Sinclairs bok för att driva igenom en lagstiftning som skulle rensa upp i den snuskiga livsmedelsindustrin.
Upton Sinclair ansåg emellertid att presidentens nya lagar var tandlösa, och menade att fusket bara skulle fortsätta.
Författaren fick rätt. Nya skandaler följde i kölvattnet på de nya lagarna, och först efter flera skärpningar av lagstiftningen fick de amerikanska politikerna bukt med problemen inom livsmedelsindustrin.
Chefer på ett mejeri inför rätta 2008. Straffen blev från fem års fängelse till livstid. Två avrättades.
Mjölk dödade kinesiska barn
Var: Kina
När: 2008
Medan USA och Storbritannien drabbades av sina största matskandaler på 1800-talet, har Kina i nyare tid tagit över platsen som matfuskets land nummer ett.
I Kina finns i dag de perfekta villkoren – marknaden är enorm, samtidigt som de senaste decenniernas snabba folkomflyttningar lett till snabba förändringar på marknaden.
Stora mängder varor måste importeras till storstäderna, samtidigt som kontrollen av maten är bristfällig.
Omvälvningarna har lett till otaliga skandaler, bland annat då det visade sig att en tillverkare samlat in fett från städernas avlopp och sedan sålt det vidare som matfett avsett för mänsklig konsumtion.
Mest ökänt är ändå det mjölkfusk som avslöjades år 2008.
Flera tillverkare av mjölk, torrmjölk och mjölkersättning för spädbarn hade blandat det kväverika ämnet melamin i sina produkter, vilket var ett sätt att få det att verka som att mjölken var särskilt rik på proteiner.
Hundratusentals barn tros ha druckit de förgiftade produkterna.
Minst sex barn avled – men den verkliga siffran är troligen högre. Skandalen skakade om myndigheterna, och blev ett tydligt bevis för att man långt ifrån kan garantera att alla livsmedel som säljs i landet är säkra.
En stickprovsundersökning år 2003 antydde att så mycket som en femtedel av alla matvaror som såldes i Kina inte nådde upp till de officiella hälsokraven.
