Shutterstock

Bedragare fuskade med maten

Godis med arsenik, korvar med råttkött och mjölkpulver som tar livet av spädbarn – fusket med livsmedel har genom historien varit utbrett och många gånger fått dödliga konsekvenser.

Giftiga ämnen förbättrade smaken

Var: Romarriket
När: Antiken

”Så många gifter används för att tvinga vinet att passa våra smaker, och ändå är vi förvånade över att det inte är bra för oss.” Så skrev den romerske författaren Plinius d.ä. i sin ­encyklopedi Naturalis Historia på 70-talet efter Kristus.

De giftiga metoder som Plinius nämner var många.

Tillverkaren kunde tillsätta jord, gips eller marmordamm för att förbättra konsistensen och ge en ­tydligare smak. I andra fall tillsatte man honung och kåda för att ge den rätta sötman.

Många romare ansåg att dessa tillsatser var kryddor, som bara gjorde vinet bättre. I andra fall handlade det om uttalat fusk, inte minst då man gärna spädde ut vinet med havsvatten, bland annat med tanken att saltet skulle göra att vinet höll längre.

Då blev vinet å andra sidan en dryck som både smakade illa och ofta gjorde den som drack det magsjuk.

Under antiken ansågs det vara positivt om vinet ­spetsats med lite bly.

© Giorces/Museo del Bardo & Shutterstock

Men den största föroreningen i antikens viner kom från något som man då inte visste var farligt – bly.

Plinius förkunnade att bly var ofarligt, och rekommenderade att man blandade i en liten mängd i vintunnor för att få vinet att hålla längre.

Dessutom ansågs bly ha en utsökt smak, en balanserad sötma, som förbättrade vilket halvtaskigt vin som helst.

I dag vet vi att bly är ett gift, som dessutom lagras i kroppen och kan leda till sterilitet, allvarliga sjukdomar och i värsta fall döden.

Saffran är världens dyraste krydda.

© Getty Images

Falsk saffran ledde till dödsdom

Var: Europa
När: Medeltiden

Köpmannen Jobst Findeker fördes 1444 ut på torget i Nürnberg i Tyskland och brändes levande. Hans brott var förfalskning av saffran.

Att luras med just saffran har varit ett av de vanligaste bedrägerierna i mathistorien, eftersom denna krydda alltid varit extremt dyrbar.

Tillverkningen är nämligen oerhört arbetskrävande – för att tillverka ett kilo torkat saffran måste man plocka och rensa mellan 100000 och 150000 exemplar av den särskilda saffranskrokusen.

Eftersom priset på saffran alltid varit högt har många försäljare frestats att ersätta den äkta varan med billigare alternativ.

En vanlig lösning har varit att blanda upp den med torkad och smulad ringblomma, eller att doppa riktig saffran i honung för att öka vikten och dessutom lura köparen med en sötare smak.

Saffransfusk är vanligt förekommande än i dag, även om efterfrågan på kryddan har minskat på senare tid.

Enligt ett rykte blandade bagarna i 1800-talets England malda män­niskoben i sina bröd.

Benard/Diderot And Dalembert/MEPL/Ritzau Scanpix

Kusligt rykte om inbakade ben

Var: Storbritannien
När: 1757

Efter en dålig veteskörd år 1756 rådde det brist på bröd av god kvalitet i England. Parlamentet bestämde då att ett särskilt nödbröd skulle tillverkas, med stora mängder kli i degen.

Men detta bröd blev inte alls populärt, eftersom allt fler britter ville äta vitt bröd, sådant som överklassen länge föredragit, och som bara kunde tillverkas med den bästa sortens vetemjöl.

För att kunna erbjuda det bröd män­niskor efterfrågade valde mängder med baga­re att ta till ett gammalt knep – att blanda ner den kemiskt tillverkade ­mineralen alun, som annars mest ­användes för blekning och garvning.

Alunbehandlat bröd blev nämligen vitt och sprött, och såg ut som den äkta varan.

Men smaken var inte densamma, och när bagarna blandade i allt större mängder för att kunna producera mer vitt bröd klagade kunderna.

Många fick även magproblem, och det ryktades att barn och äldre som ätit av fuskbrödet hade dött under stora plågor.

Hösten 1757 gavs det ut en bok som hävdade att en del bagare gått så långt att de till och med blandat i malda människoben i sina degar, vilket gav upphov till rena rama hysterin i den brittiska pressen.

En av tidernas ­största matskandaler var ett faktum, och precis som i många senare fall blandades rykten med fakta.

Påståendet om de malda människobenen visade sig vara påhitt, men de brittiska bagarna led av dåligt rykte under många år framöver.

Alun i bröd förbjöds, men trots det fortsatte det att förekomma under lång tid.

En tillverkare råkade ta arsenik istället för gips när han 1858 skulle ersätta sockret i sina karameller.

© The Cartoon Collector/Print Collector/Getty Images

Karameller med arsenik

Var: Storbritannien
När: 1858

Att kakorna och go­diset som såldes på brittiska marknader under 1800-talet ofta var av dålig kvalitet var ingen hemlighet.

Inte minst gällde det alla de färgglada godiskara­meller som lockade i synnerhet barn.

Godiset innehöll ofta betydligt mindre socker än vad som påstods, eftersom äkta socker var dyrt. Istället spädde man ut produkterna med olika slags surrogat, som gips eller krossad kalksten.

Ett flertal lagförslag hade lagts fram för att förhindra fusket, men det brittiska parlamentet var ovilligt att stifta lagar som kunde tänkas sätta käppar i hjulet för det fria närings­livet.

När ”karamellförgiftningen i Bradford” inträffade 1858 kunde politikerna emellertid inte längre låta bli att agera.

Det hela började när godis­försäljaren William Hardaker, som hade en bod på ­marknaden i ­Bradford, köpte ­karameller från ­tillverkaren Joseph Neal.

I likhet med många andra hade Joseph Neal ersatt en del av sockret i sitt godis med gips, som han köpte hos en apotekare. Istället för gips­ fick han emellertid av misstag en påse arse­nik.

Karamellerna både smakade illa och såg underliga ut, men det hindrade inte Hardaker från att sälja dem. Mer än tvåhundra personer blev sjuka i arsenikförgiftning och minst tjugo av dem avled.

Skandalen ­tvingade fram hårdare reglering av apotekens verksamhet och av vilka tillsatser som fick användas när man tillverkade livsmedel.

Mjölken i New York var blandad med bland annat vatten och mjöl.

© Shutterstock

Bryggerier producerade näringsfattig mjölk

Var: USA
När: 1858

Redan i mitten av 1800-talet hade komjölk lanserats i USA som den perfekta födan för småbarn. Mjölken ansågs vara hälsosam och stärkande, och som en garant för att barnen skulle växa upp starka och ­friska.

I verkligheten var den mjölk som såldes i landets storstäder ofta direkt hälsofarlig, vilket visades tydligt när ”the swill milk scandal” avslöjades i New York år 1858.

Det visade sig att det mesta av den mjölk som stadens invånare kunnat köpa i många år inte alls kom från väl­mående lantbruk, utan från kor som hölls inlåsta i mörka lagerlokaler nära stadens bryggerier.

Där fick de äta swill, restprodukter från bryggerierna, vilket gjorde att mjölken de gav i stort sett helt saknade näring.

Kornas ägare fuskade även med mjölken genom att först späda den med vatten, och sedan tillsätta mjöl för att få den att tjockna, samt morotsjuice och gult färgämne för att lura smaken och synen.

Den dåliga komjölken pekades ut som orsaken till den utbredda undernäringen hos barnen i New York.

I en artikel ­påstods det att 8000 barn per år avled på grund av dålig mjölk, men det får nog betraktas som en överdrift.

I början av 1900-talet stop­pade amerikanska slakte­rier bland annat smuts och sågspån i korvarna.

Strohmeyer & Wyman/Library of Congress (LOC)

Råttbajs maldes ner i korven

Var: USA
När: 1906

Den amerikanske för­fattaren Upton Sinclair gav 1906 ut boken The Jungle.

I boken berättade Sinclair om hur det gick till på de amerikanska slakterierna. Framför allt redogjorde han för vad slakteri­arbetarna blandade upp köttet med.

Särskilt obehaglig var skildringen av korv­tillverkningen, som avslöjade att korvarna kunde innehålla i stort sett vad som helst.

I många fall användes redan utgånget korvkött på nytt – kött som redan hade börjat ­ruttna kunde färgas och behandlas med­ ­tillsatser och ­konserveringsämnen, och sedan stoppas i nya korvskinn.

Dessutom förekom det att man blandade ner smuts och sågspån i ­korvsmeten, för att inte tala om både råttkött och råttbajs.

Avslöjandena vållade skandal, och redan samma år utnyttjade president Theodore ­Roosevelt uppståndelsen kring Sinclairs bok för att driva igenom en lagstiftning som skulle rensa upp i den snuskiga livsmedelsindustrin.

Upton Sinclair ansåg emellertid att presidentens nya lagar var tandlösa, och menade att fusket bara skulle fortsätta.

Författaren fick rätt. Nya skandaler följde i kölvattnet på de nya lagarna, och först efter flera skärpningar av lagstiftningen fick de amerikanska politikerna bukt med problemen inom livsmedelsindustrin.

Chefer på ett mejeri inför rätta 2008. Straffen blev från fem års fängelse till livstid. Två avrättades.

© Ding Lixin/Xinhua/AP Photo

Mjölk dödade kinesiska barn

Var: Kina
När: 2008

Medan USA och Storbritannien ­drabbades av sina största mat­skandaler på 1800-talet, har Kina i nyare tid tagit över platsen som matfuskets land nummer ett.

I Kina finns i dag de perfekta villkoren – marknaden är enorm, samtidigt som de senaste decenniernas snabba folkomflyttningar lett till snabba förändringar på marknaden.

Stora mängder varor måste importeras till storstäderna, samtidigt som kontrollen av maten är bristfällig.

Omvälvningarna har lett till otaliga skandaler, bland annat då det visade sig att en tillverkare samlat in fett från städernas avlopp och sedan sålt det vidare som matfett avsett för mänsklig konsumtion.

Mest ökänt är ändå det mjölkfusk som ­avslöjades år 2008.

Flera tillverkare av mjölk, torrmjölk och mjölkersättning för spädbarn hade blandat det kväverika ämnet melamin i sina produkter, ­vilket var ett sätt att få det att verka som att ­mjölken var särskilt rik på proteiner.

Hundratusentals barn tros ha druckit de förgiftade produkterna.

Minst sex barn avled – men den verkliga siffran är troligen högre. Skandalen skakade om myndigheterna, och blev ett tydligt bevis för att man långt ifrån kan garantera att alla livsmedel som säljs i landet är säkra.

En stickprovsundersökning år 2003 antydde att så mycket som en femtedel av alla matvaror som såldes i Kina inte nådde upp till de officiella hälsokraven.