Flört genom historien: Riddardiktning och hemliga solfjäderskoder
Flörten har i alla tider varit en ädel konst. God hygien och en eller ett par kärleksdikter var ett säkert trick i det antika Rom, och på medeltiden kunde kringresande trubadurer sjunga sig till sex.
Korta ben bör kvinnan dölja genom att ligga ner eller bära långa dräkter när hon träffar sin utvalde. Så lyder ett gott råd från det antika Rom.
Det antika Rom: Blyga personer kunde få hjälp av dejtinghandböcker
Blyghet inför det motsatta könet behövde inte vara ett hinder för flörtiga romare.
Osäkra män och kvinnor kunde få hjälp från Ars amatoria, Kärlekskonsten, en handbok i konsten att älska -skriven av författaren och skalden Ovidius (43 f.Kr–18 e.Kr.).
God hygien, korta naglar och inget hår i näsan var ett måste för den som ville flörta, skrev Ovidius, som även anförtrodde sina läsare att teatern var bästa stället för att träffa intressanta singlar.
Män kunde med fördel recitera dikter för sin utvalda, medan båda könen kunde imponera med sång och musik, löd ett annat tips.
Ovidius begränsade inte sina råd till ensamstående. Han beskrev bland annat hur en man under en fest kunde uppvakta en gift kvinna, utan att hennes make upptäckte vad som pågick.
Håret var viktigt för flörten. En klädsam frisyr var viktig för båda könen, och kvinnor kunde nå stor effekt genom att kasta med lockarna.
Medeltiden: Riddare sjöng för frustrerade slottsfruar
Adelns kvinnor var ensamma på slotten i åratal, medan männen var ute i krig eller på korståg.
Det gav gott om tillfällen att flörta. Målet för flörten var ofta riddare eller kringresande trubadurer, som sjöng smäktande ballader för slottsfrun.
Flörten kunde leda till sex, men inte alltid. För adelskvinnan var leken företrädesvis ett sätt att få utlopp för en erotisk och romantisk längtan i en värld där ekonomi och politik snarare än kärlek och sexuell åtrå låg till grund för äktenskapet.
Slottsfruar deltog väldigt aktivt i flörten.
1800-talet: Solfjädrar gjorde det möjligt att flörta diskret
Europeiska överklasskvinnor skulle bete sig ärbart i offentliga sammanhang, och flörtande fick därför ske diskret.
För det ändamålet var solfjädern praktisk, och med tiden uppstod ett kodspråk baserat på dess rörelser.
Lät en kvinna solfjäderns handtag röra munnen betydde det ”kyss mig”. Att röra vänster kind var däremot ett avvisande.
För att undgå missförstånd försåg en del tillverkare sin produkt med en utförlig instruktion. Solfjädrarna var gjorda av fina material som siden, fjädrar och pärlemor.
Vissa solfjädrar var försedda med utförliga vägledningar.