Thomas Edison jagade filmfolk till Hollywood
Uppfinnaren Thomas Edison var nära att kväva filmindustrin redan när den var i sin linda. Han krävde nämligen avgifter av alla som ville spela in film. Bara genom att dra sig undan till den kaliforniska småstaden Hollywood kunde filmfolket slippa hans stelbenthet.
År 1893 grundade Edison världens första filmstudio, Black Maria i New Jersey. Han såg inte med blida ögon på konkurrenterna: Nya bolag hotades tills de lade ner.
”Denna sovstad omgiven av apelsinlundar i Los Angeles norra utkant kommer snart att bli mer livlig om man ska döma av det intresse som filmfolket visar den.”
Så skrev en tidning i Kalifornien år 1909. Los Angelesförorten som beskylldes för sömnighet hette Hollywood och var vid den här tiden ett litet religiöst jordbrukssamhälle. Men det skulle det snart bli en ändring på. Bara några år senare hade staden ersatt New York som den unga amerikanska filmindustrins centrum.
Filmen fick liv och själ
I början av 1900-talet var den amerikanska filmindustrin mitt uppe i en explosionsartad utveckling. Under bara några år hade filmen utvecklats från att bestå av korta klipp på under en minut, till att rulla upp långa berättelser på upp till tio minuter, ibland längre.
De nya ”långfilmerna” trollband publiken med spännande dramer och skådespelare i spektakulära kostymer. Filmerna visades på de tusentals biografer som sköt upp som svampar över hela USA.
De första västernfilmerna spelades upp på vita duken, och därefter följde ofta något tecknat eller en rysare som med sina kreativa specialeffekter gav åskådarna kalla kårar. Vad publiken inte kände till var att ett verkligt drama med skrämselkampanjer och dödshot utspelade sig bakom kulisserna.
Filmfolk i krig med varandra
Sett med dagens ögon var såväl inspelningstekniken som filmvisningen primitiva. De första filmskaparna hade lagt ner förmögenheter på att uppfinna filmen och nu var det dags att tjäna pengar på utvecklingsarbetet.
Uppfinnaren Thomas Alva Edison var den störste pionjären på området. Hans företag i Menlo Park, New Jersey, var inte bara ett utvecklingslaboratorium. Det var också ett filmbolag som producerade nästan 1 200 filmer under företagets 24-åriga existens.
År 1908 övertalade Edison alla stora filmbolag samt USA:s största filmdistributör att gå samman för att skydda hans patenterade uppfinningar. Gemensamt grundade de The Motion Picture Patents Company (MPPC).
Bolaget skrev ett avtal med Eastman Kodak, landets största producent av råfilm, om att bara sälja film till MPPC:s medlemmar – en allians som i praktiken koncentrerade all makt inom nio filmbolag.
De krävde höga avgifter av filmdistributörer och biografer för rätten att visa filmer som spelats in av filmbolagen inom MPPC, och de förbjöd oberoende producenter att använda kameror som de hade patent på.
Och mindre distributörer, som samarbetade med oberoende filmskapare, förbjöds att sälja MPPC:s filmer.
Monopolet väckte naturligtvis stort missnöje. Inte minst många biografägare upprördes över att tvingas betala höga avgifter samtidigt som de inte fick visa film producerad av andra än medlemmarna i det mäktiga MPPC.
Satte man sig på tvären kunde det mycket snabbt få ekonomiska följder. Det fick bland andra biografdirektören William Fox erfara när han vägrade sälja sina biografer. Under en rättegång berättade han att Percival Waters, en av cheferna för MPPC:s dotterbolag General Film Company, sagt: ”Kom ihåg att vi är ett stort hjul och du bara en liten träflisa i dess väg. Du tror väl inte att jag, som ledare för mitt företag, tänker köra i diket för att undvika att köra på dig? Det är min plikt att köra över dig gång på gång, så att det tunga hjulet snabbt krossar träflisan till sågspån.”
Förbluffade åskådare såg år 1896 Edisons ”vitascope” projicera film på en uppspänd duk.
De små gjorde uppror
Men Fox sålde inte. I protest grundade han i stället Fox Film Company. Andra tog dock hoten på större allvar.
J.M. Ensor, en mindre filmdistributör i Denver, fick av en MPPC-chef höra att det var farliga krafter han kämpade emot: ”Lyssna noga, Ensor. Jag … är en farlig man. Jag kommer med ett erbjudande en gång. Om det inte accepteras ansvarar jag inte för följderna.” Samma eftermiddag sålde Ensor sin firma för ett pris under marknadsvärdet.
William Fox var inte den ende som kämpade mot MPPC:s monopol. Redan i februari 1909 började en oberoende filmindustri etablera sig.
Liksom William Fox var många av dem biografägare som ville göra sina egna filmer för att slippa betala avgifter om de visade de stora bolagens produktioner.
De importerade råfilm och utrustning från Europa och använde patenterad utrustning utan tillstånd. En film var vanligtvis inte mer än 10–15 minuter lång och kunde få plats på en enda filmrulle. Eftersom kortfilmerna normalt bara tog en vecka att spela in kunde de nya filmbolagen snabbt komma i gång.
Statister var hemliga agenter
MPPC kontrade med att hyra in agenter som gjorde oanmälda besök hos de oberoende filmstudiorna. Deras uppgift var att beslagta otillåten utrustning men det stannade inte alltid med det. Ofta tog de över kontrollen på platsen, skickade iväg folk och förstörde film, kulisser och inspelningsutrustning.
En annan taktik var att i hemlighet ta sig in i de oberoendes studior. Agenter lät kameror försvinna och råfilm förstöras under framkallningen. I ett fall hade ett litet filmbolag hyrt in 20 statister till en enda scen, vilket var ovanligt många på den tiden. Men under inspelningen utbröt plötsligt ett slagsmål.
Fem skådespelare tvingades åka till sjukhuset. Det visade sig senare att nio statister var lejda sabotörer som skickats dit för att sabotera den kostsamma scenen.
Sömnig förort blev ny filmstad
Med alla dessa hot hängande över sig bestämde sig många av de oberoende filmbolagen att söka sig långt bort från New York. Södra Kalifornien var idealiskt av flera skäl.
Eftersom marken var billig och vädret nästan alltid vackert kunde man filma utomhus större delen av året. Landskapet var varierat och blev utmärkta kulisser till många typer av filmer.
Dessutom låg staden så pass långt från New York att MPPC:s agenter inte kunde komma rännande hela tiden. Och skulle de mot förmodan komma kunde man snabbt ta sin tillflykt till det närbelägna Mexico.
Filmregissören Allan Dwan, som arbetade för ett av de oberoende filmbolagen i Kalifornien, valde dock att ta strid när han en dag blev uppsökt av en av MPPC:s muskelknuttar till agenter.
Han beordrades att upphöra med sina filminspelningar omedelbart. ”Annars …” För att understryka allvaret slängde agenten upp en konservburk i luften och sköt efter den.
Regissören blev dock inte särskilt imponerad eftersom agenten missade burken. Dwan grep efter sin egen pistol, sköt – och träffade. Efter det fick han fortsätta med inspelningarna. ”För den här gången …”
De oberoende vann striden
Samtidigt som MPPC och de oberoende filmbolagen slogs mot varandra i studior och biosalonger, pågick enorma rättsprocesser. MPPC hade stämt filmbolag, regissörer och biografer för att ha inkräktat på alliansens patenträttigheter.
De oberoende hade i sin tur svarat med att anmäla MPPC för att ha bildat ett olagligt monopol. År 1911 vann de oberoende bolagen en viktig moralisk seger när Eastman Kodak avbröt samarbetet med MPPC. Bolaget fruktade dels att det skulle förlora marknadsandelar till utländska producenter av råfilm, dels att MPPC skulle förlora i rätten och tvångsupplösas.
Vid den här tiden var de oberoende filmbolagen också på god väg att konkurrera ut de gamla bolagen. Många skickliga regissörer och skådespelare hade lämnat sina gamla arbetsgivare och flyttat till Hollywood för att arbeta för de nya bolagen. De oberoende hade dessutom lockat till sig publik med bland annat aggressiv marknadsföring.
Slaget var därför redan förlorat för MPPC när rätten år 1915 förklarade monopolet olagligt. Många av de företag som hade ingått i MPPC fick ekonomiska svårigheter och lades ner under åren som följde. Inte heller Thomas Edisons eget filmbolag, Edison Motion Pictures, klarade sig.
Edison försökte bygga upp sin egen stab av filmstjärnor och utveckla tekniken för att på så vis hålla liv i företaget, men i mars 1918 fick han ge upp och sälja det. Efter det höll han sig borta ifrån filmindustrin.