Specialeffekter skapade magi på vita duken

Stop-Motion: King Kong gick bärsärkargång

Det amerikanska filmbolaget RKO var i början av 1930-talet nära att gå i konkurs. De var i desperat behov av en publiksuccé. Räddningen blev King Kong, jätteapan som förälskar sig i en vacker, ung kvinna och löper amok i New York.

I filmen ser apan ut att vara stor som ett höghus, men i själva verket var monstret bara 46 centimeter långt. Den största uppgiften för filmteknikern Willis O'Brien var att få King Kong att se natur­trogen ut. För att klara av det byggde han en urskog i miniatyr, full av knotiga träd av lera och palmblad av bronsplattor, så att själva ”huvudrollsinnehavaren” såg gigantisk ut. På samma sätt byggde han upp ett New York i miniversion.

För att lura biobesökarna att tro att King Kong rörde på sig, använde sig

Willis O'Brien av en så kallad stop motion-­animation. Det var en ytterst tidskrävande teknik, som inte blev lättare av att regissören – en hetlevrad perfektionist – krävde att scenerna skulle tas om och om igen. Inspelningarna av miniatyrscenerna pågick därför i hela 55 veckor. Dessutom skulle scener med skådespelarna spelas in och ibland kunde de kallades in till studion med flera veckors mellanrum.

I mars 1933 hade ”King Kong” äntligen premiär. Filmen blev omedelbart en stor succé och inbringade vad som i dag motsvarar närmare 250 miljoner kronor. Teamet bakom filmen kunde alltså med all rätt vara nöjda – särskilt Willis O'Brien. Effekterna var nämligen så verklighetstrogna att en tidskrift skrev att King Kong spelades av en man i apkostym, medan en annan hävdade att monstret var en robot. Willis O'Brien teknik var så ban­brytande att den användes ända in på 1980-talet då datatekniken tog över.

##

Så rör sig King Kong

1. King Kongs skelett bestod av ståldelar sammanfogade med ståltråd. Pälsen kom från en kanin. Dessutom hade modellen ”senor” av gummi för att ge den en senig

och aplik gång.

2. King Kong blev ”levande” med hjälp av en så kallad stop motion-animation då scenerna spelas in en bild i taget. Efter varje bild böjdes skelettet en liten aning för att det skulle se ut som om apan gick när filmen sedan spelades upp med 24 bilder i sekunden.

Miniatyrmodeller: Ben-Hur tävlade på modell-arena

I flera decennier efter premiären år 1925 var hemligheten bakom kulisserna till ”Ben-Hur” den bäst bevarade i Hollywood.

Det som vållade Hollywoods filmskapare mest huvudbry var den höjdpunkt i stumfilmen då Ben-Hur dödar sin romerske plågoande under en kapplöpning på Circus Maximus: Då satt nämligen 150 000 åskådare på läktarna och det skulle ha varit omöjligt att samla så många statister till en enda filmscen.

När inspelningarna påbörjades år 1922 stod det genast klart för filmskaparna att de inte heller skulle kunna bygga en identisk kopia av den romerska kapplöpningsarenan – som var tre gånger större än Colosseum. Filmteknikern Arnold Gillespie kom på en relativt billig lösning. De tre nedersta våningarna av Circus Maximus byggdes i full storlek, men de övre raderna fick illustreras av en miniatyr­modell med små figurer. Om man filmade i rätt vinkel såg det ut som äkta vara.

Budgeten sprängdes emellertid, och de omkring 360 miljoner som ”Ben-Hur” kostade filmstudion MGM tjänade de aldrig in igen trots att folk vallfärdade till biograferna och att recensenterna hyllade filmens storslagna scenerna.

Glasmåleri: New York Times genomskådade inte bluffen

I juni 1922 kunde tidningen New York Times avslöja att dinosaurier fortfarande levde i högönsklig välmåga – det kunde till och med bevisas med rörliga bilder. Men den sensationslystne reportern bakom artikeln fick snart erkänna att bilderna kom från filmen ”En försvunnen värld” som Hollywoods skicklige animatör Willis O'Brien just då arbetade med.

Filmen satte ny standard på alla områden när den hade premiär år 1925. Det var den första med spelfilmslängd och specialeffekterna var de bäst utförda någonsin. ”King Kong” 1933 hade aldrig blivit någon milstolpe i filmhistorien om inte Willis O'Brien i ”En försvunnen värld” hade finslipat de trick som han sedan använde i filmen om apan. Han använde sig bl.a. av stop motion och miniatyrmodeller.

Ett av filmens mer bortglömda trick är de förhistoriska landskapen. I horisonten kunde biobesökarna till exempel skymta storslagna berg som i själva verket bara var målade på glasskivor. Glasmålningarna hade gjorts av konstnären Ralph Hammeras med en teknik som han tog patent på år 1925. Effekten resulterade i många besparingar för O'Brien – nu behövde han inte bygga dyra kulisser.

Stora delar av ”En försvunnen värld” har tyvärr gått förlorade, men filmforskare kämpar för att återfinna filmbitarna.

Makeup: Karloff sminkades i timmar

”Om du har svagt hjärta eller svårt att tåla chock och intensiv spänning, bör du INTE se denna film.” Universal Studios vidtog åtgärder före premiären år 1931 och varnade svaga själar för att se ”Frankenstein”.

För att gardera sig ytterligare såg filmbolaget till att ambulanser stod redo vid premiären, samt att det fanns gratis lugnande medicin och sjuksköterskor i lobbyn. Men varningarna hjälpte inte när Frankensteins monster för första gången dök upp på vita duken. Kvinnor svimmade på löpande band.

Allt annat hade i och för sig varit en besvikelse med tanke på sminkörernas minutiösa arbete. Under filminspelningarna satt huvudrollsinnehavaren Boris

Karloff i sminkstolen i sex timmar varje dag – och senare i ytterligare en och en halv timme för att sminkas av.

Det var maskören Jack Pierce som hade till uppgift att förvandla Boris Karloff. Han hade läst på i sex månader före inspelningarna och studerat böcker i anatomi, medicin och kirurgi. Eftersom Mary Shelleys klassiska roman om Frankenstein inte ger några detaljerade beskrivningar av monstret fick han konstruera ett trovärdigt utseende utifrån läkarböckerna.

Snittet i monstrets skalle är till exempel taget direkt från en bok om kirurgi, och monstrets fingertoppar målades mörka eftersom Jack Pierce hade läst att blodet i en död människas kropp söker sig mot de yttersta punkterna.

För att ge Frankensteins monster en vaggande och klumpig gång förlängdes skådespelaren Boris Karloff till 230 cm med hjälp av höga platåskor. Längs benen fästes järnskenor så att han inte kunde böja knäna, vilket senare visade sig vara förödande för Karloff.

Han tvingades genomgå hela tre ryggoperationer och blev aldrig helt frisk. Även bultarna i monstrets hals gav långvariga men. Maskören satte nämligen fast dem så rejält att Karloff hade stora märken efter dem i flera år.

Karloffs lidanden var dock inte förgäves. Den tidigare helt okände skådespelaren fick sitt stora genombrott och filmen blev en enorm succé i hela världen. Universal Studios tjänade motsvarande över en miljard kronor på de 15 miljoner biobesökare som såg filmen. Filmbolaget fick igen 50 gånger sin ursprungliga investering.

##

Explosioner: Nazister förstörde premiären för antikrigsfilm

När två krigsveteraner reste sig upp under premiären av ”På västfronten intet nytt” och skrek att de skulle rädda de sårade visste regissören Lewis Mile­stone att han uppnått sitt mål. Han hade gjort en episk antikrigsfilm med realistiska effekter – en åsikt som recensenterna delade med honom:

”Realismen når sin höjdpunkt. Filmen fick mig att skaka av skräck. Kriget kom tillbaka till mig som om det vore 1918 igen”, skrev en recensent i den brittiska tidningen Sunday Times. Men så hade Lewis Milestone också gjort allt för att skapa en film som var så verklighetstrogen som möjligt. Han studerade bl.a. bilder från första världskriget, och bombkratrarna i ”ingenmansland” fick han till med hjälp av dynamit. Filmen var så realistisk att vissa scener användes i nyhetssändningar.

Vid den tyska premiären fick filmen dock inte det positiva mottagande som den fått i hemlandet USA. Nazisterna ansåg att filmen var tyskfientlig och visningen i Berlin slutade i kaos. Under rop att det var en ”judefilm” kastade nazistiska bråkstakar stinkbomber och släppte in möss i salen. Efter påtryckningar från nazistpartiet fick filmen inte längre visas i landet.