Tom Hanks spelar den omutlige advokaten James Donovan i Spionernas bro.

Recension: Dramat på spionernas bro

Steven Spielberg har gjort en fängslande spänningsfilm om en av kalla krigets viktigaste händelser: Spionutväxlingen i Berlin 1962.

24 november 2015 av Torsten Weper

Spionutväxling på Glienicke Brücke

Om det kalla kriget har en adress, heter den Glienicke Brücke. Stålbron från 1907 förbinder Berlin och Potsdam, men sedan 1960-talet har den varit känd som "Spionernas bro” – förbindelselänken mellan Öst- och Västblocket.

Otaliga romaner, filmer och tv-serier skildrar hur stormakterna utväxlade spioner på bron – tydligen alltid i dimma och med nerverna på helspänn.

De många filmerna ger intryck av att spionutväxlingarna på bron skedde ungefär en gång i månaden, med det stämmer inte. I verkligheten hände det bara tre gånger. Den första gången var 1962, när USA bytte ut den sovjetiske spionen Rudolf Abel mot spionflygaren Gary Powers.

Det är denna banbrytande händelse mästerregissören Steven Spielberg har velat skildra, för hur sätts en sådan byteshandel överhuvudtaget i verket mellan två supermakter som vid den här tiden hade mycket svårt att föra ett samtal?

USA:s atomhemlighet blir stulen

Förhistorien: 1957 griper FBI en oansenlig herre med många namn – William Fischer, Emil Robert Goldfus och Martin Collins. I dag är han känd som Rudolf Abel, en KGB-agent som kom till USA efter andra världskriget för att bygga upp en spionnätverk i USA.

Abels grupp samlar bland annat in teknisk information om den nyutvecklade atombomben och saboterar därmed amerikanernas vapentekniska försprång.

Anhållandet av Abel skapar lynchstämning i USA. Den gängse uppfattningen är att han ska hängas på plats. Så illa går det inte och när Abel ställs inför rätta har han en advokat vid sin sida, James Donovan.

Som offentlig försvarare är det egentligen bara Donovans uppgift att ge rättegången ett sken av legitimitet. Ingen har räknat med att advokaten ska ge sig i kast med arbetet som om det gällde att rädda en amerikansk klient.

Med sin outtröttlighet vänder han en säker dödsdom till fängelsestraff. Ett av Donovans argument är att det kan visa sig nödvändigt för USA att ha en levande spion att byta med om Sovjet tar till fånga en motsvarande amerikansk.

Spionplan nedskjutet över Sovjet

Och mycket riktigt. Den 1 maj 1960 skjuts den amerikanske piloten Gary Powers ned över sovjetiskt luftrum. Hans uppgift var att fotografera olika militärinstallationer från sitt U2-spionplan från 20 kilometers höjd.

USA förnekar att han är spion. Sovjet visar planet och förödmjukar amerikanerna med hjälp av en tv-sänd rättegång mot Powers. Situationen är helt enkelt outhärdlig.

Nu kommer Donovans osedvanliga förhandlingsförmåga till användning igen. Helt inofficiellt och utan hjälp från den amerikanska staten åker Donovan till Östberlin för att avtala en utväxling med ryssarna.

Spåren efter kriget präglar fortfarande stadsbilden med instörtade hus, och det är en kall vinter. Svälten och ungdomsgängen härjar och från S-bahn kan han se de olyckliga invånarna som försöker ta sig över muren, men blir nedmejade av gränsvakterna. Östberlin är ett fasansfullt ställe.

Spielbergs budskap till nutiden

Hur spionhistorien slutar är allmänt känt. Spielberg lyckas ändå hålla spänningen vid liv in i det sista tack vare huvudrollsinnehavaren Tom Hanks omutlige advokat, som måste gå igenom många mödor innan han till slut kan resa hem till sin familj i New York. Och inte minst tack vare att Spielberg har flätat in en glömd sidohistoria i dramat, som vi inte vill avslöja här.

I början av filmen skriver Spielberg att den har "inspirerats" av verkliga händelser. Detta hedervärda förbehåll ger honom fria händer att sålla i det egentliga persongalleriet och förkorta långa tidsspann. Ändå ger scenografin, dialogen och handlingen ett mycket trovärdigt intryck.

Låt vara att det tydligen alltid är vinter och grått i Östberlin, medan solen alltid skiner i New York. Låt vara att Östberlin 1962 inte var riktigt den ruinstad som Spielberg skildrar.

"Spionernas bro" är en lysande film – inte minst eftersom Donovan också har ett budskap till våra dagar, där vi utför drönarattacker mot oskyldiga civila, accepterar övervakning utan domstolsbeslut och talar om att döma terrorister utifrån hemliga bevis.

James Donovan håller fast vid att det finns okränkbara regler. Alla ska få sin sak prövad inför domstol, i enlighet med USA:s författning. Om inte USA är bättre än sina fiender finns det ingenting att kämpa för.

Dessutom finns det utrymme för en uppföljare om advokaten James Donovan. Efter framgången på Glienicke Brücke åtog han sig en ny, vansinnig uppgift: Han förhandlade om frigivandet av de 1 113 exilkubanska soldater, som 1961 hade tagits tillfånga under den misslyckade invasionen i Grisbukten på Kuba.

Medan förhandlingarna pågick försökte CIA få Donovan att ge Fidel Castro en förgiftad dykardräkt. Den historien har allt, Spielberg!

Läs mer: Världens Historias egen guide till spionernas Berlin

Kanske är du intresserad av...