Fransk trollkonstnär uppfann de rörliga bilderna

Från skomakare till trollkonstnär

Hade det varit upp till fadern, den parisiske skomakaren Jean-Louis-Stanislas Méliès, skulle Georges Méliès aldrig blivit filmskapare.

När den blivande filmmakaren kom till världen en vinterdag år 1861 gladde sig fadern åt att ha fått ännu en arbetare till sin stövelfabrik.

Méliès brydde sig dock inte mycket om skor. Redan som sjuåring visade han prov på sin talang för teckning och dockteater, och han drömde om att komma in på den parisiska konstskolan École des Beaux-Arts för att blir målare.

För Méliès far var konstnärsdrömmarna rena galenskapen. Därför vägrade han att försörja sonen om han inte arbetade på familjeföretaget.

Méliès gick med på förslaget på ett villkor: Målaren Gu­stave Moreau skulle ge honom privatlektioner. Fadern godtog förslaget.

Efter ett par år på fabriken skickades Méliès år 1884 till London för att knyta kontakter med den engelska sko­branschen.

På sin fritid lät sig den unge fransmannen underhållas av de teaterföreställningar som inte krävde några kunskaper i engelska, det vill säga varieté och pantomim.

Inspirerad av det förstnämnda fick Méliès själv lust att börja med trolleri och snart var målandet ute ur bilden. Han sökte upp John Nevil Ma­ske­lyne, en av dåtidens största brittiska magiker, för att lära sig hantverket.

Méliès återvände senare hem till Paris med väskan full av trick. År 1885 gifte han sig med Eugénie Genin, dotter till välbeställda familjevänner, och slog sig ner i stadsdelen Montreuil.

Mycket tyder dock på att Méliès främst varit ute efter den väl tilltagna hemgiften. Han tillbringade nämligen mer tid tillsammans med älskarinnan Jehanne d’Alcy som var stjärnan i flera av hans filmer.

Tre år efter bröllopet gav fadern stövelfabriken till sina tre söner. Méliès sålde snart sin tredjedel till bröderna och för pengarna köpte han en teater. Stället var som gjort för trollkonster.

Där fanns ­falluckor, invecklade hissanordningar och mekaniska robotar som kunde underhålla publiken mellan numren.

Méliès utvecklade med tiden 30 storslagna illusioner till sin teater, bland annat ett skelett som verkade springa iväg med en levande mans huvud, något som fick hela publiken att rysa.

Paris drabbas av filmfeber

Den 28 december 1895 upplevde den 34-årige fransmannen för första gången en film.

Bröderna Auguste och Louis Lu­mi­ère hade nämligen bjudit in honom till Grand Café där de tog Paris med storm med en av historiens första offentliga visningar av rörliga bilder.

”En hästvagn började köra mot oss, följd av andra fordon och fotgängare – kort sagt all gatans larm och liv.

Vi satt med öppna munnar utan att säga ett ord, fulla av förundran”, skrev Méliès i sina memoarer.

Méliès bjöd direkt 10000 franc, cirka 222000 kronor i dagens penningvärde, för brödernas maskin, kinematografen.

De accepterade inte budet men Méliès gav inte upp. Han åkte till London där han för tusen franc köpte en kopia av en annan projektor – Thomas Edisons kinematoskop.

Fransmannen lade därefter all energi på att utveckla sin egen maskin som han kallade kinetograf.

Försommaren 1896 debuterade Méliès med kortfilmen Une partie de cartes (Ett parti kort). Den 17 meter långa filmremsan hade kommit till i hans trädgård i Montreuil.

På under en minut såg den förundrade publiken Méliès, brodern Gaston och en tredje herre spela kort och röka cigarrer. De trevliga vardagsscenerna var dock bara början för Méliès.

Méliès bygger den första filmstudion

I slutet av1800-talet började nöjesparkerna i Paris köpa in projektorer. Méliès fick en marknad för sina filmer och nyfikna människor strömmade till för att få se spektaklet.

Den franske filmproducenten arbetade idogt med att förbättra sin produkt. År 1897 byggde han Europas första film­studio, ett 17 meter långt glashus i sin trädgård, och bildade bolaget Star Film.

Den elektriska scenbelysningen var ännu ovanlig och Méliès fick istället filma från klockan 11 till 15 då solljuset var som starkast. Det enda sättet att dämpa ljuset var genom persienner i taket.

På 15 år producerade Star Film hela 520 olika filmer. Méliès spelade själv huvud­rollen i en rad produktioner som spände över vitt skilda genrer, till exempel dokumentär, erotik och science fiction.

År 1898 hjälpte hans dotter Georgette honom med att producera en av Europas första reklamfilmer, som marknadsförde whiskey, på utvalda byggnader i Paris. I reklamfilmen ses en rad porträttmålningar.

Under filmens gång kommer de till liv och stiger ut ur målningarna för att ta sig en whiskey.

Effekterna framställs i ett växthus

Méliès gränslösa fantasi sprängde ramarna för vad som var möjligt med dåtidens teknik.

Kameran var vid denna tidpunkt ett orörligt åbäke utan zoom och som dessutom förde så mycket oväsen att Méliès kallade den för ”kaffekvarnen”.

Han fick därför använda all sin kreativitet för att spela in scener som idag lätt skulle kunna filmas med en mobiltelefon.

Kulisserna rullades på hjul, ramper användes för att skapa djup och skåde­spelarna sminkades med massor av vit och svart ansiktsmålning för att öka kontrasterna i bilden.

I filmen Faust aux enfers (Faust i helvetet) verkar två män falla ner i avgrunden. I verkligheten flyttade Méliès folk bakgrunden medan männen hängdes upp i snören. Fransmannen var också en pionjär gällande miniatyrer.

Till exempel framställde han år 1902 en vulkanmodell till en nyhetsfilm om ett utbrott på den karibiska ön Martinique.

Med dåtidens utrustning kunde Méliès dock bara göra 20 meter film åt gången. Ville han berätta en längre historia blev han tvungen att klippa ihop filmremsorna.

Processen krävde att man var fingerfärdig för att undvika ojämna övergångar mellan de olika filmremsorna.

Det var framförallt som klippare Méliès revolutionerade filmkonsten och flera av hans metoder används än idag.

Magikern uppfinner stop motion

En av Méliès mest berömda tekniker är det så kallade stopptricket. Han stoppade filmen, ändrade en detalj och fortsatte att filma.

Det var föregångaren till den moderna stop motion-filmen då fotgrafen, till skillnad från Méliès, stoppar efter varje bild.

I filmer som Escamotage d’une dame (En dams försvinnande) från 1896 blir en kvinna först till luft för att sedan bli ett skelett och till sist kvinna igen.

Méliès fick idén av en slump när hans kamera gick sönder framför operan i Paris. Efter att ha löst problemet fortsatte han filma – en buss blev då till en likvagn och män till kvinnor.

För att skapa mjuka övergångar mellan klippen använde Méliès det som idag kallas en övertoning.

Det vill säga att ett klipp tonas ner samtidigt som nästa klipp förstärks och publiken på så vis ser båda klippen på varandra.

Méliès blev också mästare på multi­exponering, alltså konsten att filma flera gånger på samma filmremsa.

På fransmannens tid hade filmkamerorna inga motorer och remsan kördes ­istället genom maskinen med hjälp av en vev.

Méliès själv använde en metronom som hjälpte honom att hålla en jämn rytm och samtidigt räknade han antalet varv han vevat för att hålla koll på var i filmen han befann sig.

Det var viktigt om han ville placera en scen på speciell plats på filmremsan.

Ett exempel är filmen L’Homme-­orchestre (Enmansorkestern) från år 1900. Méliès filmade sig själv i samma rum flera gånger så att en rad kopior av honom till slut satt och spelade olika instrument.

Fransmannen blev därmed den förste att ”klona” sig själv på film.

På Méliès tid visades film oftast med 16 bilder i sekunden och de hade varken ljud eller färg.

Filmmakaren rekryterade därför en grupp kvinnor som målade direkt på några filmrullar så att han skulle kunna sälja dem som färgfilm!

Dyra produktioner kostade skjortan

Under de första åtta–nio åren strömmade pengarna in till Star Film. Méliès öppnade år 1903 ett kontor i USA för att förhandla med de amerikanska företag som försökte kopiera hans filmer – utan att betala någon ersättning till Méliès.

År 1905 byggde Méliès en ny studio bredvid den första. Vid den här tiden började också affärerna gå sämre. Fransmannen var helt enkelt en obotlig perfektionist och hans mindre omsorgsfulla konkurrenter vann snart mark.

År 1905 spottade rivalen Charles Pathé ut 18 filmer i månaden medan Star Film endast levererade två stycken per månad. Méliès filmer var dessutom mycket dyrare att producera.

Även i USA, där uppfinnaren Edison försökte ta monopol på marknaden, sjönk Méliès försäljningssiffror. Ett nytt avtal med amerikanerna tvingade Star Film att leverera 300 meter film per vecka.

År 1908 producerade Méliès tre gånger så mycket film som han brukade, men förlorade ändå pengar.

När en ny förordning år 1909 gjorde att franska tivolin kunde hyra filmer istället för att köpa dem var slutet nära för Star Film. Méliès klarade inte att anpassa sig till de nya tiderna.

Filmerna blir till stövelklackar

År 1911 var Star Film konkursmässigt varför Méliès motvilligt var tvungen att ge upp sin konstnärliga frihet för att istället arbeta för Pathé.

Året därpå dog hans hustru Eugénie Genin. Sorgen var dock kortvarig och snart gifte han om sig med ­Jehanne d’Alcy.

Med tiden avstannade Méliès film­produktion och år 1923 överlät den 62-årige filmskaparen sin filmstudio till Pathé som han lånat pengar av.

Följande år arbetade Méliès vid olika varietéscener och i Jehannes leksaks­butik.

År 1931 tilldelades han Heders­legionen, Frankrikes förnämsta orden som endast föräras de personer som gjort en extraordinär insats för den franska nationen.

Samtidigt inspirerade han yngre regissörer som ville få tips och tricks från den gamle mästaren. På så vis fick Méliès ändå ett erkännande innan han dog i cancer år 1938.

Under första världskriget visade de franska soldaterna dock inte samma res­pekt för filmarens livsverk. År 1917 plundrade de hans arkiv och beslagtog cirka 400 filmer.

Skomakarsonens bildfantasier smältes om till celluloid som ironiskt nog skulle användas för att framställa stövel­klackar. Därför finns endast 170 av Méliès drygt 520 filmer kvar idag.