10 stjärnor som fick vita duken att rodna
Med filmens genombrott kom också de första riktiga sexsymbolerna. Vi har listat de tio skådespelare som fick publiken att tråna som mest under 1900-talets första decennier.
Existerade det överhuvudtaget några sexsymboler före filmstjärnor som Marilyn Monroe, Jayne Mansfield och Brigitte Bardot? Svaret är ja. Och de tidigaste av dem var inte nödvändigtvis mer oskyldiga än de ”sexbomber” som dök upp på vita duken under efterkrigstiden. Flera av det tidiga 1900-talets kändisar chockerade sin samtid med att visa mycket hud och utan skam anspela på sex.
I alla tider har det funnits artister och atleter som gjort sig ett namn genom sin sexuella utstrålning. Ett exempel är kurtisanerna i 1700-talets London som gjorde reklam för sig själva genom att trycka upp och distribuera kopior av sina porträtt. Namn som Kitty Fisher, Fanny Murray och Nancy Dawson kittlade och fascinerade allmänheten.
Kejserlig skönhet
Även om sexuell utstrålning alltid skapat uppmärksamhet hade den knappast kunnat dominera vår kultur så som den gjort under 1900-talet utan fotografins genombrott.
I början var det få namngivna människor som fotograferades och fick sina bilder tryckta i en tidning. Det hände bara med personer som hade en framskjuten position i samhället. En av de allra första som blev beundrad över hela världen för sin skönhet, var kejsarinnan Elisabet av Österrike (1837–98).
Eftersom hon var en blyg person drog hon sig gärna undan allmänhetens uppmärksamhet. Ändå blev hon en modeikon och en symbol för skönhet. Av sin samtid kallades hon världens vackraste kvinna. Samtidigt var hon väl medveten om sin image. Efter att hon fyllt 32 vägrade hon ställa upp för nya porträtt, vare sig det var målningar eller fotografier. På det viset förblev hon en evig skönhet i folks medvetande.
Exotisk dans
En artist som tidigt förstod att använda fotografier i sin marknadsföring var den holländska dansösen Margaretha Zelle, mer känd som Mata Hari. Hon blev berömd tack vare sina exotiska dansföreställningar som definitivt anspelade på sex. 1905 debuterade hon som dansare på Musée Guimet i Paris.
Mata Hari utgav sig för att vara en javanesisk prinsessa, som framförde en helig hinduisk dans. Under dansnumret klädde hon gradvis av sig, vilket skapade stor sensation.
Många av hennes beundrare såg dock aldrig henne dansa, utan fick nöja sig med de fotografier som cirkulerade, där stjärnan avbildats i tunna, nästan
genomskinliga scenkostymer. För en vän förklarade hon: ”Jag blev aldrig någon duktig dansare. Publiken kom eftersom jag var den första som vågade uppträda naken."
Marlene Dietrich i manskläder i filmen Marocko från 1930.
10. Marlene Dietrich utmanade normerna
Hon slog igenom i rollen som kabarésångerskan Lola-Lola i filmen Den blå ängeln från 1930. I flera filmer samarbetade hon nära med regissören Josef von Sternberg som etablerade henne som en glamorös femme fatale. Ändå var hon en otypisk sexsymbol med sitt androgyna utseende och sin mörka röst.
Marlene Dietrich var aldrig ljuv och feminin på det klassiska viset. Istället spelade hon ofta på kontrasterna mellan det manliga och det kvinnliga och uppträdde ofta i manskläder.
Därmed utmanade Dietrich, som själv var bisexuell, den heterosexuella normen. Ett klassiskt exempel är filmen Marocko (1930) där hon spelar en kabaréartist i manlig dräkt. I ett nummer vandrar hon ner i publiken och kysser en kvinnlig åskådare.
Ramon Novarro på en idolbild från 1922.
9. Ramon Novarro – lekfull latino lover
Ramon Novarro var en ung mexikan som fick sitt genombrott när filmproducenterna sökte nya latino lovers efter Rudolph Valentinos genombrott. Novarro placerade sig snart som god tvåa i den konkurrensen. Utöver utseendet hade han både personlighet och karisma.
Trots att han jämfördes med Valentino var de båda rätt olika. Till skillnad från sin eldiga förebild var Novarro mer flirtig och lekfull. Det stora genombrottet kom med huvudrollen i filmen Ben Hur 1925 där han fick en chans att visa sina muskler. Novarro fortsatte att göra film- och TV-roller ända fram till 1960-talet.
Mae West med W C Fields i West i Västern från 1940.
8. Mae West arresterades för teaterpjäs
Mae West gjorde först karriär på teaterscenen. Hennes första roll på Broadway var i en pjäs som hon själv skrev, producerade och regisserade. Stycket hette Sex och efter 375 föreställningar arresterades hon för "att ha fördärvat ungdomens moral". West dömdes till tio dagars tvångsarbete eller böter på 500 dollar. Men skandalen gjorde henne också berömd.
När filmkarriären drog igång 1932 hade hon redan hunnit fylla 38. Men West bevisade snart att även mogna kvinnor kunde bli sexsymboler. Som hon själv sa: "Om man har personlighet behöver man inte vara naken."
För Wests del innebar det att hon blev de fräcka, sexuella antydningarnas mästare. Hon är mest känd för repliken "Har du en revolver i fickan, eller är du bara glad att se mig?", från filmen Lady Lou (1933). Från 1950-talet och framåt ägnade hon mer tid åt nattklubbsshower och deltog bara i enstaka filmer.
Clark Gable i filmen Honky Tonk från 1941.
7. Clark Gable – både man och pojke
I mitten av 1930-talet hade Clark Gable etablerat sig som Hollywoods störste manlige skådespelare. Men så sent som 1931 avfärdade producenten Darryl F Zanuck honom efter en provfilmning med orden: "Han har för stora öron och ser ut som en apa."
Publiken älskade honom. Inte minst kvinnorna. Särskilt uppmärksammad blev hans roll som Rhett Butler i Borta med vinden (1939).
Hans kollega Doris Day kanske slog huvudet på spiken när hon förklarade varför många kvinnor uppfattade Gable som oemotståndlig: "Han har en mycket tydlig maskulinitet, samtidigt som han behållit mycket av barnet i sig. Han är både man och pojke på samma gång. Det är denna kombination som har en så enorm effekt på kvinnor", menade Doris Day.
Asta Nielsen blev sexsymbol redan 1910.
6. Asta Nielsen – filmens första sexsymbol
Filmhistoriens första stora sexsymbol var faktisk dansk. Asta Nielsen blev en stor internationell stjärna under 1910-talet.
Särskilt i Tyskland, där hon kort och gott kallades "Die Asta". Hennes genombrott kom med filmen Avgrunden (1910), som innehåller en erotiskt laddad dansscen som väckte stort uppseende. Den innehöll en vågad, om än påklädd, bondagescen.
I den står Astas manlige motspelare, Poul Reumert, bunden vid en stolpe medan hon cirklar runt honom i en eggande dans. Hon stryker bland annat baken intill sin "danspartner". Scenen klipptes bort i flera länder.
Under hela sin karriär spelade Asta Nielsen ofta passionerade kvinnor som gick ett tragiskt öde till mötes. Även hennes film Den glädjelösa gatan censurerades.
I filmen Det spelar Clara Bow en expedit som flirtar med sin chef.
5. Clara Bow – stjärnan som hade "det"
1927 blev ett nytt begrepp populärt i det engelska språket – It. Det hade hämtats direkt från en filmtitel och användes om personer som var oemotståndligt attraktiva. I filmen "It" (Det på svenska) spelar stjärnan Clara Bow en expedit på underklädesavdelningen som lägger an på sin manlige chef.
Efteråt marknadsfördes hon som "the It-girl", trots att det inte handlade om hennes första filmroll. Hon hade arbetat inom filmindustrin sedan 1921, och samma år som It kom medverkade hon i den Oscarsbelönade Vingarna.
Ofta spelade hon roller som var typiska för 1920-talets kvinnoideal. I samtidens USA kallades de för flappergirls – unga kvinnor som i kort kjol och frisyr bröt mot gamla konventioner och tog för sig av livet. Även när det gällde romantik och sex.
Douglas Fairbanks spelade Don Juan 1934.
4. Douglas Fairbanks – atleten
En av stumfilmens största manliga stjärnor var Douglas Fairbanks. Han satte damernas hjärtan i brand med sin starka, atletiska kropp. Han var också charmerande på det sätt som amerikaner gärna kallade dashing.
Med sin maskulina utstrålning blev han en av filmhistoriens första actionhjältar tack vare roller i Zorros märke (1920), Robin Hood (1926), Svarte piraten (1926) och Järnmasken (1929).
I dessa filmer fick Fairbanks tillfälle att visa sina fysiska förmågor. Han klättrade och fäktade och svingade sig från vägg till vägg via draperier och ljuskronor. När kameran kom nära visade han upp en annan av sina stora förtjänster – det bländande leendet.
Theda Bara gjorde rollen som Kleopatra 1917.
3. Theda Bara var den första vampen
Theda Bara film-debuterade 1914 och medverkade i mer än 40 filmer fram till 1926. I mitten av sin karriär räknades hon som en av världens största filmstjärnor. Hon introducerade en ny karaktär på vita duken: vampen.
Det var en sexuellt aggressiv variant av den klassiska stereotypen femme fatale. Vampen visste att hon kunde förföra, hon önskade att göra det och nöjde sig inte med tanken.
Bara uppträdde gärna i väldigt avslöjande kreationer, som hon ofta hade utformat själv. Flera av dessa kostymer, exempelvis den hon använde i Kleopatra (1917) hade ansetts vågade även i dag.
Därmed blev hon även en kontroversiell filmstjärna. Det hände att hon fördömdes från predikstolar i amerikanska kyrkor.
Till slut tröttnade Theda Bara på att spela vamp. Hon försökte etablera sig som seriös skådespelerska men i dag är hon bara ihågkommen för sina tidiga insatser.
Pola Negri fick ofta spela mystisk skönhet från Europa i sina Hollywoodfilmer.
2. Pola Negri spelade mystisk europé
Pola Negriföddes i Polen som Apolonia Chalupiec. Hon utmanade Theda Baras position som filmbranschens främsta vamp efter sin roll i den tyska filmen Die Bergkatze som kom 1921.
Sedan hon flyttat till USA var hon ett tag Hollywoods bäst betalda kvinnliga skådespelare. Ofta tilldelades hon roller som mystiska europeiska skönheter.
I filmen Shejken spelade Rudolph Valentino mot Agnes Ayres.
1. Rudolph Valentino dog ung
En av tidernas största sexsymboler bar namnet Rodolfo Alfonso Rafaello Pierre Guglielmi di Valentina D’Antonguolla. Men ett sådant namn får inte plats på en film-affisch, så det fick bli Rudolph Valentino.
Det var framförallt en sensuell tangoscen i The Four Horsemen of the Apocalypse (1921) som gjorde honom till den kvinnliga biopublikens våta dröm. Detta trots att den italienskfödde förste älskaren egentligen föredrog män.
Valentinos mest kända insats är titelrollen i Shejken från 1921, där han bortför – och förför – den viljestarka lady Diana Mayo.
Ingenting är dock bättre för legendstatusen än att dö ung och på toppen av sin karriär. Det är Rudolph Valentino ett bra exempel på. 1926 gick han oväntat bort, endast 31 år gammal. Tusentals kvinnor flockades vid hans begravning som blev en kaotisk tillställning. Ridande polis fick rycka ut för att hålla ordning på gatorna.