Mer gissningar än fakta
”Oslo” tar med tittaren bakom de stängda dörrarna på godset Borregaard i södra Norge, där mötena ägde rum.
På papperet är det en intressant idé att fokusera på det diplomatiska arbete som föregick det historiska avtalet. Problemet är att skildringen av förhandlingarna av naturliga skäl bygger mer på gissningar än fakta. Ämnet är så laddat att exakt vad som hände har hållits hemligt i många år.
År 2001 skulle den norska historikern Hilde Waage skriva en detaljerad genomgång av Norges roll under förhandlingarna och hon fick tillgång till allt hemligstämplat material från det norska utrikesdepartementet.
Till hennes stora förvåning fanns det inte så mycket som en papperslapp från perioden januari till september 1993, då mötena hölls. Arkiven var helt rensade och i praktiken är det fortfarande endast det inblandade parterna som vet vad som utspelade sig vid förhandlingsbordet.
Regissören Bartlett Sher och manusförfattaren J.T. Rogers medger att det rör sig om ett ”fiktionaliserat” försök att återge händelserna.
Till filmens försvar ska sägas att ”Oslo” handlar om de människor som deltog i förhandlingarna, och att inte en massa nya karaktärer uppfunnits. Fokuset på Juul och Rød-Larsen är också intressant och inte oförtjänt, eftersom makarnas arbete ledde till att förhandlingarna kom till stånd.
Men själva förhandlingarna, som tar upp i stort sett hela filmen, grundar sig inte på verkligheten – förutom i det avseendet att vi vet att de faktiskt ägde rum.
Det märks tydligt att filmen bygger på J.T. Rogers tre timmar långa teaterpjäs ”Oslo”. Filmen känns som ett kammarspel och vi avlägsnar oss sällan från godset, där det ofta hettar till rejält mellan parterna.
Vi får aldrig reda på varför just Mona Juul och Terje Rød-Larsen blir värdar för förhandlingarna. Faktum är att vi inte får veta särskilt mycket om det norska paret. Deras bakgrund, personligheter och motiv lyfts aldrig fram ordentligt. De känns nästan som statister i sin egen politiska teater.
Det vore intressantare att i högre grad skildra vad förhandlingarna egentligen innebar för invånarna i Israel och Palestina. Det hade även kunnat ge filmen historisk tyngd – i stället för att bygga på rena gissningar– men det sker väldigt sällan. Den fem år långa intifada som föregick mötena i Oslo, och som kostade över tusen människor livet, nämns till exempel endast i förbifarten. Därför är det svårt att få en känsla för hur mycket som verkligen stod på spel innanför godsets stängda dörrar.
Tråkigt kammarspel utan tyngd
Den israeliske juristen Joel Singer spelade en avgörande roll under de hemliga förhandlingarna i Oslo. Efter att han sett pjäsen, som HBO-filmen ”Oslo” är baserad på, var han skoningslös i sin kritik:
”Även om de påstår att pjäsen är baserad på omfattande research, finns det i det närmaste ingen koppling mellan det du ser på scenen och vad som faktiskt hände i verkligheten”, sa han.
Men det är inte filmens enda svaghet. ”Oslo” reducerar de historiska förhandlingarna mellan Israel och Palestina till ett tråkigt kammarspel utan politiskt eller historiskt djup, och den komplexa konflikten i Mellanöstern förtjänar mer än så.