I september 1993 skakade Israels premiärminister Yitzhak Rabin och Yasir Arafat, ordförande för Palestinas befrielseorganisation (PLO) hand utanför Vita huset i Washington. De hade precis undertecknat ett fredsavtal.
Bilden av handslaget och en leende president Clinton i bakgrunden spreds över världen. Men få kände till de hemliga förhandlingar som bedrivits på ett norskt gods, och som lett till det historiska avtalet.
Den bristen försöker HBO-filmen ”Oslo” åtgärda. I början av 1990-talet var de norska makarna och diplomaterna Mona Juul och Terje Rød-Larsen värdar för ett antal möten mellan israeliska och palestinska representanter genom inofficiella kanaler. Förhandlingarna pågick i nio månader och ledde till Osloavtalet, som under en kortvarig period skapade en tro på fred i Mellanöstern.
Se trailern till ”Oslo”
Mer gissningar än fakta
”Oslo” tar med tittaren bakom de stängda dörrarna på godset Borregaard i södra Norge, där mötena ägde rum.
På papperet är det en intressant idé att fokusera på det diplomatiska arbete som föregick det historiska avtalet. Problemet är att skildringen av förhandlingarna av naturliga skäl bygger mer på gissningar än fakta. Ämnet är så laddat att exakt vad som hände har hållits hemligt i många år.
År 2001 skulle den norska historikern Hilde Waage skriva en detaljerad genomgång av Norges roll under förhandlingarna och hon fick tillgång till allt hemligstämplat material från det norska utrikesdepartementet.
Till hennes stora förvåning fanns det inte så mycket som en papperslapp från perioden januari till september 1993, då mötena hölls. Arkiven var helt rensade och i praktiken är det fortfarande endast det inblandade parterna som vet vad som utspelade sig vid förhandlingsbordet.
Makarnas roll överdramatiseras
Filmen: Norrmän leder förhandlingarna
Mona Juul och hennes make Terje Rød-Larsen spelar avgörande roller under hela processen. Juul får bland annat parterna att återvända till förhandlingsbordet, efter att de sent i förloppet har rivit det färdiga utkastet i bitar.
Fakta: Makarna räddade inte avtalet
Ytterst få vet hur stor roll det norska paret spelade i förhandlingarna. Det finns inget som tyder på att Juul räddade förhandlingarna i elfte timmen, som det framställs i filmen.
Regissören Bartlett Sher och manusförfattaren J.T. Rogers medger att det rör sig om ett ”fiktionaliserat” försök att återge händelserna.
Till filmens försvar ska sägas att ”Oslo” handlar om de människor som deltog i förhandlingarna, och att inte en massa nya karaktärer uppfunnits. Fokuset på Juul och Rød-Larsen är också intressant och inte oförtjänt, eftersom makarnas arbete ledde till att förhandlingarna kom till stånd.
Men själva förhandlingarna, som tar upp i stort sett hela filmen, grundar sig inte på verkligheten – förutom i det avseendet att vi vet att de faktiskt ägde rum.
Det märks tydligt att filmen bygger på J.T. Rogers tre timmar långa teaterpjäs ”Oslo”. Filmen känns som ett kammarspel och vi avlägsnar oss sällan från godset, där det ofta hettar till rejält mellan parterna.
Bitterljuvt, hoppfullt slut
Filmen: Avtalet banar väg för palestinsk stat
När parterna skakar hand på Osloavtalet är hoppet om fred starkt. Som Mona Juul proklamerar i slutet: ”Det har etablerats en palestinsk stat och steg har tagits i riktning mot ett fredsavtal mellan Israel och Jordanien.”
Fakta: Palestina kämpar fortfarande för erkännande
Den palestinska staten blev aldrig officiellt etablerad, i stället styrs Palestina av en självstyresmyndighet. Israel vägrar fortfarande att erkänna Palestina som en självständig stat.
Vi får aldrig reda på varför just Mona Juul och Terje Rød-Larsen blir värdar för förhandlingarna. Faktum är att vi inte får veta särskilt mycket om det norska paret. Deras bakgrund, personligheter och motiv lyfts aldrig fram ordentligt. De känns nästan som statister i sin egen politiska teater.
Det vore intressantare att i högre grad skildra vad förhandlingarna egentligen innebar för invånarna i Israel och Palestina. Det hade även kunnat ge filmen historisk tyngd – i stället för att bygga på rena gissningar– men det sker väldigt sällan. Den fem år långa intifada som föregick mötena i Oslo, och som kostade över tusen människor livet, nämns till exempel endast i förbifarten. Därför är det svårt att få en känsla för hur mycket som verkligen stod på spel innanför godsets stängda dörrar.
Förhandlarna känner inte igen sig själva
Filmen: Det grälas våldsamt
De stridande parterna från PLO och den israeliska regeringen ropar och skriker åt varandra under förhandlingarna. Vid ett tillfälle slår PLO-förhandlaren Ahmed Qurei ner Rød-Larsen.
Fakta: Förhandlarna höjde sällan rösten
I en intervju har den israeliske advokaten Joel Singer sagt: ”Under Osloförhandlingarna var det ingen som höjde rösten. Vi har förvandlats till stereotyper, som gormade och skrek.”
Tråkigt kammarspel utan tyngd
Den israeliske juristen Joel Singer spelade en avgörande roll under de hemliga förhandlingarna i Oslo. Efter att han sett pjäsen, som HBO-filmen ”Oslo” är baserad på, var han skoningslös i sin kritik:
”Även om de påstår att pjäsen är baserad på omfattande research, finns det i det närmaste ingen koppling mellan det du ser på scenen och vad som faktiskt hände i verkligheten”, sa han.
Men det är inte filmens enda svaghet. ”Oslo” reducerar de historiska förhandlingarna mellan Israel och Palestina till ett tråkigt kammarspel utan politiskt eller historiskt djup, och den komplexa konflikten i Mellanöstern förtjänar mer än så.
