Den 11 april 1970 klockan 19.13 lyfte Apollo 13:s bärraket. Ombord var astronauterna James Lovell, Jack Swigert och Fred Haise. Några dagar senare skulle de enligt planen upprepa Apollo 11:s och Apollo 12:s bedrifter och landa på månen.
Det var mindre än ett år sedan Neil Armstrong blev den första människan någonsin som satte sin fot på månens yta, men när Apollo 13 lämnade jordens atmosfär hade befolkningens intresse redan svalnat avsevärt.
Nio månader tidigare hade en halv miljard tittare runt om i världen suttit som klistrade vid tv-apparaterna, när Apollo 11:s landningsmodul landade på månen. Nu ville tv-bolagen inte ens upplåta ett par minuters sändningstid för att visa rörliga bilder inifrån Apollo 13. Resor till månen hade blivit tråkiga.
Se trailern till ”Apollo 13”
Bara några minuter efter att astronauterna stängt av kameran den 13 april 1970 hände emellertid något som snart skulle få hela världens uppmärksamhet. Ett fel i en av syretankarna utlöste en explosion, som gjorde att ena sidan av farkostens servicemodul slets sönder.
Explosionen bröt strömmen i stora delar av farkosten, och plötsligt var det inte längre frågan om huruvida de tre astronauterna skulle landa på månen, utan om de över huvud taget skulle kunna komma tillbaka till jorden igen. Som astronauten Jack Swigert nyktert konstaterade via radio till Nasa:s kontrollrum:
”Houston, vi har haft ett problem här.”
Astronauter räddades av improviserat filter
Filmen: Improviserat filter räddar astronauterna
När nivåerna av giftig koldioxid blir farligt höga i månlandaren får de tre astronauterna hjälp av Nasa:s ingenjörer att konstruera ett nytt kemiskt filter, som kompletterar de båda de redan har.
Verkligheten: Filter bestod av smutsiga strumpor och tejp
Astronauterna byggde det nya reningsfiltret av bland annat följande material: Två litiumhydroxidbehållare, två plastpåsar, en rulle gaffatejp, två slangar, två strumpor och ett gummiband.
Katastrof blev framgång
Apollo 13:s farofyllda färd mot månen innehåller alla ingredienser som ett stort drama behöver. Det är därför inte överraskande att Hollywood år 1995 valde att förvandla den misslyckade månfärden till den nervkittlande filmen “Apollo 13” med Tom Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton i huvudrollerna. Filmen kan just nu ses på Netflix.
Katastrofen utvecklades till en framgång för Nasa och visade att USA som nation kunde övervinna även de största problem genom samarbete, kommunikation och beredvilligheten att ta risker. Som flygledaren Gene Kranz på Nasa:s markkontroll sa: ”Misslyckande är inte ett alternativ.”
Trion ombord på Apollo 13 överlevde mot alla odds problem som extrem köld, koldioxidförgiftning och en defekt värmesköld och landade säkert på jorden igen den 17 april.
Berömd mening ändrades för filmen
Filmen: ”Houston, vi har ett problem”
När en av syretankarna exploderade och delvis förstörde Apollo 13:s servicemodul yttrar James Lovell de odödliga orden: ”Houston, vi har ett problem.”
Verkligheten: ”Houston, vi har haft ett problem här”
I verkligheten löd det berömda meddelandet till markkontrollen: ”Houston, vi har haft ett problem här”. Det kom inte heller från James Lovell, utan från Jack Swigert.
För personerna bakom filmen verkade inte heller misslyckande vara något alternativ. Med utgångspunkt i James Lovells memoarer, Lost Moon: The Perilous Voyage of Apollo 13, satsade regissören Ron Howard och resten av filmteamet bakom ”Apollo 13” på att berätta historien så verklighetstroget och korrekt som över huvud taget var möjligt.
Rymdfarkosten återskapades med så stor detaljrikedom att till och med James Lovell häpnade, när han tog plats i Apollo 13-modellen. ”Det är helt fantastiskt. Instrumentpanelerna, displayen, allt har återskapats precis som det såg ut i verkligheten”, sa han till The New York Times.
Dialogerna är – med några undantag – hämtade direkt från James Lovells bok, och när skådespelarna svävar omkring tyngdlösa i rymdfarkosten rör det sig inte om några billiga Hollywood-effekter. Scenerna filmades ombord på de testfarkoster som Nasa:s astronauter skickas upp i, när de ska öva på att vara tyngdlösa.
Huvudpersonen lämnade Nasa
Filmen: Misslyckad månfärd blir Lovells sista
James Lovells färd till månen ska bli kulmen på en lång karriär som astronaut. Efter näradödenupplevelsen med Apollo 13 lägger han rymddräkten på hyllan.
Verkligheten: Lovell blev teledirektör
Apollo 13 blev mycket riktigt sista gången James Lovell satte sig i en rymdfarkost. Han blev senare direktör för telebolagen Fisk Telephone Systems och Centel.
Även de scener som känns konstruerade är autentiska. När James Lovells hustru Marilyn tappar sin vigselring i avloppet på morgonen dagen för uppskjutningen, tar sig somliga kanske för pannan i frustration över den överdrivna symboliken, men enligt Marilyn Lovell var det precis vad som hände.
Det gäller även för de dramatiska scenerna i filmen, då astronauterna utifrån instruktioner från Nasa:s personal i Houston med hjälp av bland annat strumpor och tejp konstruerar ett filter som kan rena luften från den giftiga koldioxid som anhopas i landningsmodulen. Det framstår som överdriven Hollywood-dramatik, men händelseförloppet återges precis som det utspelade sig i verkligheten.
”Apollo 13” är med Nasa-vetenskapsmannen Rick Elphics ord ”en av de mest korrekta återgivningarna av rymdfärder någonsin”.
De få avvikelser från historien som förekommer – astronauterna träffades till exempel aldrig hemma hos James Lovell för att titta på månlandningen 1969 tillsammans, som de gör i filmen – räcker inte för att rubba intrycket av ”Apollo 13” som ett av de mest autentiska historiska dramer som någonsin visats på film.
