Natten till den 17 juni 1972 ertappar polisen fem män med att bryta sig in i Watergate-byggnaden i Washington, D.C., där det demokratiska partiet har sitt högkvarter. Inbrottet rapporteras till en början bara i lokaltidningarna, men snart börjar journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward från The Washington Post intressera sig för fallet.
“Följ pengaspåret", säger Bernsteins hemliga kontakt, som möter journalisten i ett mörkt underjordiskt parkeringsgarage för att hjälpa till att kasta ljus över det politiskt explosiva fallet.
Och så gör de två journalisterna, tills de kommer fram till 1900-talets största journalistiska avslöjande: President Nixon, som stod inför omval 1972, och hans närmaste rådgivare planerade inbrottet i ett försök att underminera det demokratiska partiet.
"Jag är ingen skurk", säger Nixon två år senare och avgår i skam från posten som världens mäktigaste man - störtad av två ihärdiga snokare från The Washington Post.
Återskapad i detalj
Bernsteins och Woodwards avslöjande framstår fortfarande som idealet för journalister runt om i världen. De startade den lavin som ledde till en presidents fall. Större än så kan det inte bli.
Filmen: Duon avslöjade Watergate
Bob Woodward och Carl Bernstein ägnar all sin tid åt att lösa pusslet med Watergate-inbrottet. De följer på egen hand ledtrådarna hela vägen upp till Vita huset genom att gräva i tusentals dokument och intervjua anonyma källor.
Fakta: Fler hjälpte till
När skandalen växte fick Bernstein och Woodward (i mitten till vänster och höger på bilden) hjälp av hela Washington Posts redaktion.
De båda journalisterna blev inte mindre legendariska när deras grävande resulterade i att filmen "Alla presidentens män" från 1976 med Dustin Hoffman och Robert Redford i huvudrollerna Oscarsbelönades.
Filmen är baserad på boken med samma namn som skrevs av Bernstein och Woodward själva, och den är fortfarande den bästa film om undersökande journalistik som någonsin gjorts.
"Alla presidentens män" är fri från melodrama och meningslösa sidospår. Precis som journalisterna håller filmen ögonen på bollen.
Vi får aldrig veta något om Woodwards och Bernsteins privatliv, och de politiker och tjänstemän som står i centrum för skandalen förekommer bara som röster i telefonen och som korniga bilder på nyhetsredaktionens TV-apparat.
Fokus ligger helt och hållet på det journalistiska arbetet in i minsta detalj, och det är filmens största styrka.
Filmen: Huvudkällan är ett mysterium
Watergate-historien tar fart på allvar när Bob Woodward kontaktar sin hemliga källa med pseudonymen "Deep Throat". Denne bekräftar gång på gång journalistens teorier om Vita husets inblandning i Watergateaffären.
Fakta: Deep Throat var en högt uppsatt FBI-agent
Historiens kanske mest kända visselblåsare förblev ett mysterium fram till 2005, då den tidigare biträdande FBI-chefen Mark Felt trädde fram ur skuggorna och avslöjade för tidningen Vanity Fair att han var Woodwards huvudkälla.
I en av filmens bästa scener zoomar kameran in på Robert Redford när han talar i telefon med två källor som ger honom nya ledtrådar i fallet. Under tiden måste han hålla för ena örat eftersom kakofonin av skrivmaskiner, högljudda kollegor och obesvarade telefonsamtal hotar att överrösta rösterna.
Sällan har en tidningsredaktion framstått så levande på film, och regissören Alan J. Pakula var mycket stolt över att göra miljön så realistisk som möjligt.
Washington Posts nyhetsredaktion återskapades i detalj i en filmstudio - ända ner till möbler, skrivmaskiner, kläder och till och med soporna i soptunnorna, som bestod av pappersavfall "lånat" från den verkliga nyhetsredaktionen.
De flesta scenerna utanför redaktionen, där Woodward och Bernstein gräver bland kvitton i Library of Congress eller söker källor, spelades in på plats - på de platser där händelserna faktiskt ägde rum.
I ett försök att göra berättelsen så verklighetstrogen som möjligt övertalade Dustin Hoffman Carl Bernstein att låna honom sitt armbandsur, som skådespelaren bär under hela filmen.
Och Robert Redford, som är vänsterhänt, fick lära sig att skriva alla sina anteckningar med höger hand eftersom Bob Woodward var högerhänt.
Filmen: Woodward och Bernstein fällde Nixon
"Alla presidentens män" slutar innan marken under president Nixon verkligen börjar skaka. I ett efterord får vi veta att journalisterna publicerade nya artiklar om Watergate ända tills presidenten valde att avgå.
Fakta: Hemliga inspelningar blev dödsstöten
President Nixon spelade i hemlighet in alla sina telefonsamtal. När kongressen fick kännedom om detta krävde de att inspelningarna skulle offentliggöras. Inspelningarna avslöjade att Nixon försökte hindra polisutredningar. Kort efter detta avslöjande hade han inget annat val än att avgå.
Har aldrig överträffats
Med samma detaljnivå skildras den verkliga utredningen av Watergate-inbrottet som fällde Nixon.
Det kan dock diskuteras om de två journalisterna inte mytologiseras lite för mycket under resans gång. New York Times och ett antal andra tidningar låg också bakom en del av avslöjandena. Å andra sidan skapar den skarpa vinkeln en övertygande berättelse som absolut inte är felaktig, men på sin höjd lite obalanserad.
"Alla presidentens män" är en mästerlig hyllning till det journalistiska arbetet. Filmen inspirerade inte bara generationer av unga män och kvinnor runt om i världen att bli journalister.
Med sin realistiska skildring av livliga nyhetsredaktioner och journalister som kämpar med deadlines, nyckfulla källor och mäktiga män bakom kulisserna, satte "Alla presidentens män" standarden för alla filmer om undersökande journalistik.
