Existentialismens historia från Sartre till The Cure

Lyckligtvis finns det en uppsjö av yrkesgrupper som kan hjälpa till, när livet verkar meningslöst, och humöret går i svart. Psykologer, psykoterapeuter, filosofer, företrädare för religioner och coacher är bara några av dem.

Gemensamt för dem är att de kan hjälpa människor ut ur kriser genom att ställa frågor och hjälpa personer som lider av ångest eller depression att komma fram till vem de är, och vad deras liv ska handla om.

För att bättre förstå de mörka tankarna och de tunga känslorna har många av dem sannolikt läst de existentialistiska filosoferna, eller existentialisterna.

Det är en filosofisk skola som fick sitt namn och blev berömd i Paris efter andra världskriget. Problemet att hitta en mening med sitt liv, och hur man kan leva i överensstämmelse med sig själv, är emellertid frågor som har sysselsatt människan sedan civilisationens gryning.

Klädda i svart bolmade de på cigaretter, lyssnade på jazz, drack stora mängder vin och diskuterade livets stora frågor. Stamhaken hette Le Tabou och Les Deux Magots och låg i Paris sjätte arondissement på västra sidan av Seine.

Det var här efterkrigstidens intellektuella avantgarde kring filosofen Jean-Paul Sartre och hans partner Simone de Beauvoir höll till.

De flankerades av författare, kritiker och tänkare som Albert Camus, Raymond Aron, Henri Pichette och Raymond Queneau.

I kölvattnet på Sartres föreläsning med rubriken ”Existentialism är en humanism”, som han höll 1946 och som kort därefter gavs ut i tryckt form, hade världen fått upp ögonen för de franska författare och tänkare som försökte förena efterkrigstidens pessimistiska världsåskådning med mer uppbyggliga moraliska idéer om att människan var herre över sitt eget öde och själv kunde definiera livets värde och mening.

Existentialismen växte snabbt till en underground- och ungdomskultur, som lockade studerande från de gymnasier och universitet där flera av Sartre och hans kollegor undervisade.

De unga klädde sig i regel i svarta unisex-kläder och strödde flitigt ironiska och negativa kommentarer som ”varför slå ihjäl tid, när du kan slå ihjäl dig själv?" kring sig.

Repliken är från filmen Rebellen från 1961, som är en satir över existentialismen som modefenomen.

Existentialisterna tyckte om att vända upp och ner på etablerade värderingar. De var nämligen medvetna om hur lite samhällets klassiska sanningar egentligen betydde, eftersom de hade stirrat livets meningslöshet i vitögat.

Existentialisternas mörka estetik och ironiskt distanserade attityd har inspirerat en uppsjö av musiker och konstnärer, som i sin tur har inspirerat miljontals unga fans och tonåringar att fundera på meningen med livet.

När den här artikelns skribent studerade filosofi avfärdades existentialismen dock som en ”tonårsfilosofi" av en föreläsare.

Det engelska bandet The Cure, som under 1980-talet hade stora framgångar med sin mörka goth-pop, lånade till exempel tematiken till en av sina första singlar Killing an Arab (Att döda en arab, red.) från Albert Camus, vars huvudperson i mästerverket Främlingen just dödar en arabisk man, till synes utan anledning.

Visserligen gör Sartre, Camus och de Beauvoir existentialismen trendig i slutet av 1940-talet och under 50-talet.

Mycket av tankegodset härrör emellertid från tidigare tänkare som de tyska filosoferna Martin Heidegger och Friedrich Nietzsche samt den danske filosofen Søren Kierkegaard.

Friedrich Nietzsche (1844–1900) är känd bland annat för att ha förkunnat att ”Gud är död".

Hans filosofi tar därmed utgångspunkt i en nihilism (nihil betyder ingenting på latin), och begreppet omfattar ett tillstånd eller en värld helt utan moral och etik.

Ingenting har något värde, allt är meningslöst. Ur den meningslösheten försöker Nietzsche skriva fram en övermänniska.

När mänskligheten har gjort upp med Gud och andra värderingssystem kan vi till slut själva definiera vad som har mening och värde för oss.

Men – precis som hos Sartre – kräver det att människan tar sig själv och sin frihet på allvar och kämpar för att komma fram till vad livet ska fyllas med.

Den danske filosofen Søren Kierkegaard (1813–55) tampas även han med meningslösheten, men han är djupt troende och är därför inte lika benägen att avpollettera Gud.

Även Kierkegaard håller frihet och autenticitet högt, i synnerhet i sina tidiga, mindre religiöst präglade böcker som Antingen–eller, Begreppet ångest och Sjukdomen till döds.

Just Antingen–eller är nog Kierkegaards mest kända verk.

I det försöker en jurist och äkta make vid namn Vilhelm hjälpa en ung person, som inte kallas något annat än A, ur ett depressionsliknande tillstånd.

”Tungsinne” heter det på Kierkegaards tid, långt innan Freud grundade psykologin som vetenskap.

Medicinen från den borgerlige Vilhelm är att A måste välja sig själv eller bli sig själv. Det kräver en allvarlig och djup acceptans av vem och vad man är, vad man kan och inte kan, och vad man vill och inte vill.

Att välja sitt riktiga jag motsvarar att man väljer att vara den man är, trots att man skulle kunna välja att vara vilken annan person som helst.

Kierkegaard skriver i Sjukdomen till döds att jaget är det förhållande en person har till sig själv – till sina fysiska och materiella förutsättningar som utseende, talanger, familj och tillgångar, men även till själen.

Förhållandet mellan själen och det fysiska ger tillsammans en person.

Men det är hur denna person förhåller sig till just detta förhållande som utgör självuppfattningen eller jaget.

Här argumenterar Wilhelm i Antingen–eller för att man ska ta sig själv och sin frihet på allvar.

Det finns vissa likheter med Sartres tankar om att välja eller hitta sin essens, men Kierkegaards frihet är kanske inte fullt lika radikal. Som Wilhelm påpekar är alla bundna till en kropp, en tid, en plats, ett ursprung och så vidare.

Men tanken på att välja sig själv – och inte minst att människan har friheten att välja sitt eget liv – inspirerade Martin Heidegger, som i sin tur inspirerade Jean-Paul Sartre och resten av existentialisterna.

Existentialisterna har inspirerat en uppsjö av konstnärer inom i stort sett alla genrer och uttrycksformer.

En av de absolut största existentialistiska författarna är Fjodor Dostojevskij (1821–1881), som var samtida med Kierkegaard och Nietzsche.

Dostojevskij skildrar många av de teman som de båda filosoferna resonerar kring. I synnerhet Nietzsches kamp med nihilismen, efter att Gud har dött, och livet har mist sin förankring, går igen hos den ryske författaren.

Brott och straff är Dostojevskijs kanske mest kända roman, och den som tydligast behandlar de existentialistiska frågorna.

Den unge juridikstuderanden Rodion Raskolnikov är romanens huvudperson. Inspirerad av tidens nya idéer har han förkastat den kristna moralen, vilket leder till att han mördar en pantlånerska.

Pengarna som ligger och tickar ränta hos den giriga kvinnan tänker han använda för att fullfölja sin utbildning, och efter det har han för avsikt att arbeta för att förbättra världen.

Översatt till mer filosofiska, existentialistiska termer kan det tolkas som att han tänker utnyttja sin frihet för att ge sig själv möjligheten att bli sitt riktiga jag.

Men i sin strävan att bli sitt sanna jag upptäcker Raskolnikov att det är lättare sagt än gjort att bryta med samhällets värderingar.

Andra förgångare till existentialismen är författare som den norske nobelpristagaren Knut Hamsun, Franz Kafka, Hermann Hesse samt Jack Kerouac och de andra beatniks, som hippierörelsen hämtade inspiration från.

På teaterscenen användes existentialismens teman för att lägga grunden till en ny genre, så kallad absurd teater.

Som namnet antyder är det en teaterform i vilken mycket av pjäsens handling visar sig vara meningslös.

Det kanske mest berömda exemplet är Samuel Becketts I väntan på Godot.

Hela pjäsen handlar om två karaktärer, som bara fördriver tiden medan de väntar på den mystiske Godot.

Till slut visar det sig att ingen av dem känner Godot eller ens vet hur han, hon eller det ser ut.

Absurd teater har inspirerat flera generationer av filmskapare.

Uppenbara exempel på filmer som gjorts i samma anda som I väntan på Godot är bröderna Coens Burn After Reading och The Big Lebowski' som båda präglas av en meningslös och absurd väntan på något eller någon, som man inte känner.