Epilepsi skulle botas med exorcism
Isolering, stryk och trepanering var några av behandlingarna mot ”fallandesjuka”, som de lärda var övertygade om orsakades av djävlar och demoner. Än i dag lever övertron vidare.
Epilepsipatienter ansågs vara besatta av demoner, som skulle drivas ut av präster. I synnerhet efter att alla andra behandlingsmetoder slagit fel.
”Hans nacke har vridits åt vänster. Hans händer och fötter är spända. Munnen är öppen och omges av fradga, medan han är medvetslös.”
Så lyder texten på en stentavla tillverkad i Mesopotamien mellan 1067 och 1046 före Kristus.
Texten utgör historiens första beskrivning av ett epileptiskt anfall och speglar den rädsla som dåtidens människor måste ha känt, när de iakttog ett offer för en sjukdom som de varken förstod eller kunde bota.
I dag vet vi att anfallen beror på en rubbad elektrisk aktivitet i hjärnan, och att epilepsi är en kronisk sjukdom.
Under lång tid trodde man dock att övernaturliga krafter orsakade de skrämmande symptomen.
De kurer som dåtidens lärda föreskrev var lika hemska som sjukdomens förmodade orsak. Bisarra ritualer, djävulsutdrivning och tortyrliknande operationer utgjorde i århundraden behandlingarna mot epilepsi eller ”fallandesjuka”, som det kallades i folkmun.
Ett epileptiskt anfall varar i regel mellan 30 sekunder och två minuter. Den drabbade kan lätt skada sig själv och till exempel bita sig i tungan.
Häxor utförde djävulens verk
Sjukdomen förknippades tidigt med onda krafter. På en 2 700 år gammal lertavla från det mesopotamiska riket Assyrien framgår det att epilepsi orsakas av en demon förknippad med månguden Nanna.
Demonen – en skräckinjagande bockliknande varelse med horn, svans och tunga som en orm – avbildas på lertavlan, som beskriver hur den orsakar sjukdomen bennu, som forskarna i dag vet är epilepsi.
Men det var framför allt med kristendomens intåg i Europa som sjukdomen kopplades ihop med mörkrets krafter. Medeltidens kristna ansåg att allt som övergick det mänskliga förståndet kom från antingen Gud eller djävulen. En så kuslig åkomma som epilepsi kunde bara orsakas av mörkrets furste själv.
Djävulens hantlangare, i form av bland annat trollkarlar och häxor, kunde ge människor sjukdomen genom att till exempel förgifta sina offer med ägg som hade använts som rekvisita i makabra ritualer.
Malleus Maleficarum, på svenska ”Häxhammaren”, var en handbok i hur man bekämpade kätteri. Boken underströk bland annat sambandet mellan epilepsi och häxkonst.
”Vi har ofta upptäckt att vissa människor har drabbats av epilepsi med hjälp av ägg som först har begravts tillsammans med lik”, står det i “Häxhammaren”, en handbok för renässansens häxförföljelser, som gavs ut 1486.
Prästen piskade ut det onda
Som motdrag tillgrep kristna exorcism, som beskrivs i Bibeln. Enligt Bibeln botar Jesus en pojke som lider av kramper.
”Jesus talade strängt till pojken, och demonen for ut ur honom, och från den stunden var han botad”, berättar evangelisten Matteus.
Men prästerna nöjde sig inte alltid med att hota. Om varken böner, vigvatten eller korstecken hjälpte piskade eller slog kyrkans män de sjuka för att driva ut det onda. Enligt historiker kunde behandlingen vara så brutal att en del personer avled.
Sjukdomen betraktades dessutom som smittsam, och därför isolerades de drabbade. Franciskanermunkar i Rouffach i östra Frankrike byggde 1486 ett kloster med tillhörande isoleringshospital för epileptiker. De sjuka fick emellertid inte delta i till exempel nattvarden, eftersom munkarna var rädda att de skulle smitta vinet och brödet med ondska.
En del som led av epilepsi fick vård av läkare, men det var inte mycket bättre. En av de vanligaste behandlingsformerna var trepanering, då ett hål togs upp i patientens skallben, så att det onda skulle kunna komma ut.
En läkare vid namn Arnaldus de Villa Nova var väldigt ansedd i sin samtid och skrev i början av 1300-talet en bok om epilepsi. Ett av hans förslag på behandlingar var att placera iglar på buken över patientens mjälte, medan ett omslag bestående av duvbajs och korpägg lindades om huvudet.
Ingenting verkade emellertid hjälpa och otaliga absurda metoder tillämpades under medeltiden och renässansen. Många fick sina kläder uppeldade medan någon läste Fader vår, eftersom det enligt folktron skulle hjälpa.
Korstecken, böner och vigvatten som stänktes på den sjuke hörde till exorcismens lindrigaste metoder.
Att förtära blod och likdelar från avrättade betraktades också som en gynnsam kur mot sjukdomen.
”Bränn hjärnskålen från en död människa till pulver, ge den fastande patienten av detta ett kvintin (fem gram, red.) tillsammans med tre malda pionfrön i en sked lavendelvatten; en sådan portion intas tre morgnar i rad”, lyder ett gammalt danskt husmorstips mot ”fallandesjuka”.
Tron på andar består
Först med den moderna naturvetenskapens framväxt under 1800-talet började läkare behandla epilepsipatienter med vetenskapligt beprövade metoder, till exempel medicinering med föreningar av grundämnet brom.
Men övertygelsen om att den onde står bakom epilepsianfallen lever fortfarande kvar.
I många år blev patienter med epilepsi fastbundna, så att de inte skulle skada sig själva om de drabbades av ett anfall.
En studie från Saudiarabien, publicerad 2012, visar att hela 50 procent av de studerande som tillfrågades tror att epilepsi orsakas av onda andar – så kallade jinner i arabisk folktro.
En liknande kinesisk undersökning från 2019 visar att 40 procent av den vårdpersonal som tillfrågades ansåg att epilepsi orsakas av onda ögat, andar eller smitta från andra patienter.
Även i västvärlden frodas tron på andarna. År 1976 avled den 23-åriga tyska epilepsipatienten Anneliese Michel efter en tio månader lång djävulsutdrivningsritual.
Exorcism rekommenderas fortfarande av bland andra International Society of Deliverance Ministers, en sammanslutning av präster och lekmän som har specialiserat sig på djävulsutdrivning.
Krampanfall påstås kunna orsakas av demoner, och behandlingen ”kräver endast en Kristi tjänare för att kasta ut den”, skriver en av organisationens medlemmar på sin webbplats.