I dag förknippas buktalande med roliga dockor, men fenomenet har ett betydligt allvarligare förflutet.
Skriftliga källor från antikens Grekland nämner en kult av engastrimanteis – bukprofeter – som påstods ha en särskild kontakt med de dödas värld.
Profeterna höll till i tempel, där de under religiösa ritualer åstadkom ljud med magen. Ljuden betraktades som meddelanden från de döda, som talade till de levande via buktalarna.
Bukprofeterna åtnjöt för det mesta stort anseende, men inte alla var imponerade; till exempel varnade filosofen Plutarchos grekerna för profeter och orakel, som påstod att de kunde tala med gudarna ”på samma vis som buktalarna”.
Även efter kristendomens intåg fortsatte buktalandet – om än i det fördolda – att användas för att tala med den andra världen.
Buktalande miste dock all religiös trovärdighet på 1500-talet, då den engelske läkaren Reginald Scott avslöjade att det var ett trick, som vem som helst kunde lära sig.
Ungefär vid samma tid började buktalare ägna sig åt underhållning för att försörja sig.
De dök till exempel upp vid europeiska hov, och bland andra den franske kungen Frans I (1494–1547) hade en buktalare.
Det stora klivet in i underhållningens värld kom dock först på 1800-talet, då buktalande blev populärt på varietéer i europeiska storstäder.